inre skönheten är vackrare än den yttre2 |
Månader kom och gick och det var redan vår.
Det är fredag och vi har precis avslutat våran sista lektion för dagen...Mattetimmen. Den jag spenderar med huvudet i det blå alldeles för rubblig för att kunna arbeta.
Alla skyndar sig ut för att trängas på busshållsplatsen.
Jag ställer mig längst bak i den långa kön och tänker att det är verkligen mycket folk som åker buss.
Jag får helt enkelt en känsla för att skippa den trånga varma bussen och ta en liten promenad.
Jag börjar gå och snart hade jag lämnat skolan bakom mig och kan äntligen slappna av.
Jag går och tänker på Magda och Nilla och deras "gäng" där de tycker sig vara så himla coola!
Det är ingen speciellt med dom. Eller?
Varför är de poulära och varför vill alla vara som dom?
De är ju bara en mindre bra variant av oss människor.
De som snackar skit och endast har ett vackert yttre.
Jag märker plötsligt att jag redan kommit till skogens stig vilket brukar ta betydligt längre tid.
Anledningen att jag tittar upp var för att jag snubblade över en rot och har skrapat upp knät på en sten framför mig.
Jag är verkligen inte smidig och väljer aldrig de rätta tillfällene för shorts.
Jag tittar ner på mitt knä och det varma blodet sipprar ner läng smalbenet.
"Aj satan" mumlade jag för mig själv. Vad nu det skulle hjälpa...
"Behöver du hjälp?"
Hans allvarliga röst får mig att rycka till och mitt hjärta att slå dubbelsag.
Jag vänder mig om och hans skönhet nästan bländar mig.
Jag sväljer ljudligt och kliar mig i huvudet.
Han ser nog hur nervös jag är för plötsligt ler han och tar min hand för att hjälpa mig upp.
När jag står där och tittar på honom kramar jag automatiskt hans hand hårdare än innan.
Som att jag var rädd att han skulle försvinna lika hastigt som han dök upp.
Jag tittar in i hans stora vackra ögon som skiftade i guld och brunt och vet inte hur jag ska reagera nu när han äntligen börjat prata med mig.
"Jag är så otroligt klumpig"Säger jag och dras tillbaka till verkligheten av att hans hand dras ur mitt grepp.
"Ehhm...Jag måste tyvärr gå, ta det försiktigt på vägen hem" han sätter på sig luvan och vandrar iväg.
Nu förstår jag varför.
Jag hör Magdas klagande röst säga till Nilla och Patrik "Alltså jag fattar inte det är alltid fullsmockat på den där jävla bussen, aja bra att motionera vill ju gå ner några kilon så man kan ha bikini i sommar..."
Jag himlar med ögonen och ser framför mig hennes perfekta slimmade figur och kände ett stygn av avund.
Jag skyndar på stegen och springer snabbt in i porten...Hjärtat slår snabbare i mitt bröst. Varför känns det plötsligt som om jag är rädd för Magda?
Jag öppnar dörren och hör mamma ropa från badrummet "Hej Linda, hjärtat...Jag ska ut en sväng skulle du kunna passa William?"
Hon såg bädjande på mig när hon steg ut från badrummet med handduken snurrat runt håret och sminkat ansikte.
"Ännu en dejt?" Mamma nickar "med en värdelös idiot" tilläger jag men inte så högt att mamma kan höra det.
Jaha så vart jag tvungen att gå till Lisolotto dagiset för att hämta William...
Lika bra att göra det på en gång. Så jag kysser mamma på kinden och tar en extra hem nyckel för att sedan traska ut i det vackra solskensvårvädret igen!
|
|
|
|
