På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Jag kan inte sluta älska dig bara sådär [8]

När mina läppar motvilligt lämnade hans blev jag nervös igen. Vad skulle han säga nu?
Han tittade på mig i säkert en minut, men det kändes som en timme, och jag vågade inte säga något.
-Man får inte älska sin syster på det här sättet, sa han.
Det var ingen fråga, det var ett konstaterande.
-På vilket sätt då? frågade jag.
-Fel. Du vet, man vill göra… saker… som typ…
Hans läppar kysste mina lätt och en elektrisk våg for genom min kropp.
-Man få inte älska sin bror sådär heller, sa jag. Du tycker väl att jag är äcklig va?
-I så fall skulle jag vara lika äcklig, sa Erik.
Stönandet från andra tältet hördes fortfarande. Jag sneglade ditåt, tvingade min blick från underbara Erik.
-Hur länge ska dem hålla på? Suckade jag.
-Det kan ta ett tag skulle jag tro, sa Erik och log snett igen.
Alltid lika söt.
-Jag kan inte sluta älska dig bara sådär, viskade jag när han lutade sig fram mot mig.
-Om vi ska bryta mot reglerna kan vi lika gärna göra det ordentligt.
Han kysste mig, men denna gången var det vildare. Min puls dunkade hela mig och jag blev nästan yr.
-Kom, viskade Erik och tog min hand i sin.
Jag nickade och lät honom bestämma, jag vågade inte styra, och detta visste jag att han var bättre på än jag.
Vi gick mot tältet, och han lade mig ner på rygg där inne och kysste mig vilt, men samtidigt försiktigt. Hans ena hand låg mjukt på min rygg och den andra på min nacke. Jag la min hand på hans kind och den andra drog jag genom hans blonda, rufsiga frisyr.
-Tänk om vi inte hade varit syskon, viskade han mellan kyssarna.
-Vi kan alltid låtsas att vi inte är det… svarade jag.
Hans hand gled nerför min rygg och stannade på bakre sidan av mitt lår under rumpan. Eriks armar drog mig närmare honom och jag lät honom.
Åh, hur länge hade jag inte längtat efter något sånt här?
Det hördes inget från andra tältet mer och jag undrade om de hade slutat.
Plötsligt trevade handen som legat på mitt lår efter mina mukisbyxors kant.
Jag stelnade till.
Han märkte det och släppte mina läppar en stund.
-du vill inte? sa han.
-Jag vet inte. Det känns som om det går för fort nu. Jag menar, jag borde inte älska dig, inte såhär, och plötsligt är du kär i mig…
-Det har jag varit länge, mumlade Erik.
-Och jag vet inte. Jag är för feg, viskade jag.
Han kysste mig igen.
-Du är inte feg. Vi ska inte göra något du inte vill, det är okej. Det räcker såhär.
Han lutade mig bakåt och jag la mig ner i det lilla tältet igen. Hans varma läppar kysste mig intensivt och min puls ökade till det dubbla.
Man får inte vara kär i sin bror.
Men jag var det, så fruktansvärt kär. Även om det var fel.
Han slutade kyssa mig ett ögonblick, och såg min i ögonen. Han blick blev plötsligt bekymrad.
-Dina läppar är alldeles blåa, Tilda! Sa han. Du skakar så kall du är.
Inte för än då insåg jag hur mycket jag frös, men jag ville inte sluta.
-Nej, det är inte så farligt, försökte jag.
-Sluta, du kommer att bli sjuk, sa han. Tur att din smarta bror har en idé.
Jag tittade på honom när han öppnade sin sovsäck, kröp ner i den och klappade bredvid sig. Han ville att vi skulle sova tillsammans. Inte mig emot.
Jag la mig ner bredvid honom och det kändes plötsligt som om min kropp hade fyllts med kolsyra i blodet, och det blev genast varmare när jag låg i samma sovsäck som Erik, tätt intill honom.
Så somnade jag, trygg och varm.
Jag vaknade av att det var ljust i tältet. Jag insåg fort att Erik inte var där, och jag rotade fram min mobil ur väskan. Tio över sju.
Jag drog på mig skorna och kikade ut ur tältet. Vid klipporna nere vid vattnet satt Erik och Jimmie, och jag tassade snabbt bort till det andra tältet för att kolla om Kate var där.
-Kate? Sa jag när jag stor utanför deras tält.
-Kom in Tilda, hördes Kates glada röst där inne.
Väldigt glad.
Jag kröp in i tältet, och där inne satt Kate och klappade bredvid sig, och hon log stort.
-Vet du vad som hände inatt?!
Jag visste inte om jag skulle säga att jag hört dem, men Erik skulle ändå säga det till Jimmie så det var lika bra att erkänna.
-Ja faktiskt, fnissade jag. Ni var inte så tysta.
-Åh, nej, vad pinsamt! Utbrast Kate förfärat.
-Äh, Erik blev väldigt intresserad, men jag tog med honom bort till klipporna, och där hördes ni nästan inte. Men du, Kate… Du kommer att tycka att jag är världens äckligaste när jag berättar detta men…
-Nej, du vet att du kan säga allt till mig, Tilda. Klart jag inte kommer att tycka, säg nu! Strålade hon.
-Okej. Men först måste du berätta om inatt.
Kate berättade hela historien. De verkade ha haft riktigt mysigt, inte undra på alla ljuden. Men så kom det till min tur att berätta. Jag suckade djupt.
-Du kommer antagligen att tycka att jag är sjuk… började jag.
-Säg inte att du är kär i Jimmie!
-Nej då, men jag är kär i någon annan. Någon ännu värre. Jag är så sjukt kär i… Erik! Han är min bror! Sa jag och väntade på Reaktion från Kate.
Hon drog handen igenom sitt brasilianskbruna hår och stirrade på mig.
-Erik?! Han är din TVILLING! Utbrast hon.
-Vi… Strulade i tältet inatt, viskade jag.
-Ni…? Tilda! Vad håller du på med?
Trots att hon tyckte att det var riktigt sjuk, det vi hade gjort, krävde hon ändå en beskrivning av allt. Jag berättade allt från att jag hade vaknat och frusit till att jag somnade i samma sovsäck som Erik. Kate såg aningen chockad och kanske lite äcklad ut, när jag berättade om att det varit nära att vi gjort samma sak som de.
Till slut gick vi ut till Jimmie och Erik på klipporna. Kate satte sig tätt intill Jimmie och han kysste henne mjukt på munnen.
-Vaken nu, älskling? Sa han till henne, och hon nickade bara lite till svar.
Jag visste inte vad jag skulle göra. Sätta mig likadant med Erik eller låtsas som inget? Visste Jimmie?
Jag satte mig lite ifrån Erik, men han stack sin arm under min midja och drog mig intill sig. Lyckligt lät jag honom, men plötsligt stelnade han till och tittade på Kate.
-Hon vet… sa jag.
Erik nickade och pussade mig på munnen. Kate tittade på oss med något som jag tolkade som ”hur-kan-ni-när-ni-är-syskon”, men Jimmie verkade helt lugn och tittade glatt på oss.
-Stackars Peter som missar allt, sa Kate.
Jag instämde, och vi reste oss alla för att äta frukost, pannkakorna vi hade haft med oss.
Erik tittade på mig medan jag åt. Han blick, han tittade alltid på mig sådär. Jag hade aldrig lagt märke till hur mycket kärlek det var i den, inte för än nu. Tänkte han samma sak om mig? Märkte han hur nervös jag blev av sånt här?
Erik hade alltid varit mer framåt än mig, mycket mindre blyg. När vi var små så gick jag alltid bakom honom och sedan lekte jag med de han lekte med. Det var tack vare Erik som jag blivit vän med Jimmie, Kate och Peter. Från början hade de varit hans kompisar. Jag var mycket försiktigare – och fegare – än Erik.
Vi började packa ihop tälten, och allt som vi haft där inne, efter att vi suttit vid klipporna ett bra tag, och sedan gått en runda i skogen runt omkring.
När allt äntligen var ihop packat var klockan lite över två, och jag ringde mamma för att försäkra henne om att vi fortfarande levde. Hon verkade glad över mitt samtal, och undrade om vi frusit på natten. Jag sa att det inte varit så farligt.
Minnen gled tillbaka på natten när jag lagt på. Liksom, var jag och Erik ihop på något sätt nu, eller var det bara en engångsgrej? Jag kände mig förvirrad, han hade hållit om mig när vi åt frukost, men efter det hade han inte gjort något mer sådant, och jag började undra.

Alla var så trötta att dagens cykeltur var ännu jobbigare än den igår, men hem kom vi. Mamma mötte oss i hallen, men pappa var på någon teknikmässa med ”jobbarkompisarna”, som de brukade gå på varje år.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

sandruskapuska - 21 aug 09 - 23:11- Betyg: