Förändring (oneshot) |
Min vardag var inte som din. När jag gick upp på morgonen var min första tanke:
Kommer jag att vakna levande imorgon?
Jag tränar handboll dagligen, spelar matcher på helgerna och är väldigt duktig på det. Alla berömmer mig för att jag har en enorm kapacitet. En kapacitet som många drömmer om. Jag hade en normal pojkvän, en normal familj och ett normalt utseende. Precis som alla de andra jag kände till. Men så var det något som skiljde mig från det normala. Hela mitt tankesätt var annorlunda än deras. Alla impulsiva, dumma grejer jag gjorde fick folk att reagera på ett mycket starkt sätt. Det var normalt enligt mig. Jag behandlade folk i min omgivning väldigt dåligt, respektlöst och känslokallt. Jag märkte det inte själv. Men alla de andra gjorde det.
Tills en dag då mitt hjärta plötsligt lade av och slutade att fungera.
Det var en sommarkväll i juni. Sommaren hade kommit till Stockholm och jag mådde bra. Samtidigt som jag mådde väldigt dåligt. Jag går alltid runt och ser ut att vara den gladaste flickan i världen. Men så är det inte. Jag är bra på rollspel. Jag vet hur man ska se ut för att ”se glad ut”. Vi satt på berget och grillade, mina kompisar och jag.
Jag gick i väg för en stund och ingen märkte någonting, förrän jag kom tillbaka.
Jag var glad och skrattade högljutt. Timmarna gick och jag mådde plötsligt inte bra längre. Allt kändes suddigt och nu satt jag bara och lyssnade på mina vänners diskussioner vid sidan om. Så kom det oväntade, jag föll ihop och ramlade baklänges i medvetslöshet. Mina vänner ringde akut dit en ambulans. Ingen förstod vad som hände, inte jag heller. På sjukhuset satt de en spruta i min arm, där de injicerade Antidot, ett slags medel som gör att människor som har tagit en överdos på alkohol eller droger, kanske vaknar upp och kommer till medvetande. Sjukhuspersonalen pratade med mig, utan gensvar. Pappa satt där och höll mig hårt i handen den natten på sjukhuset. Han grät. Jag har aldrig sett min pappa gråta. Jag tänker än i dag på det. Min pappa var ledsen. Min pappa grät. Varför missade jag det? Och varför var han tvungen att gråta för den sakens skull? Kunde jag inte ha fått sett honom gråta utav glädje? Kanske får jag det en dag. Hoppas. Efter den natten på sjukhuset förde de mig till Maria Ungdoms akutmottagning, där jag fick spendera ett par timmar på en madrass för att återhämta mig efter gårdagens äventyr. Pappa åkte, han lämnade mig där, alldeles ensam bakom Maria Ungdoms slutna dörrar.
Han sade inte ett ord till mig. Han såg mest besvärad ut. Var jag jobbig?
På droganalysen jag fick lämna på Maria Ungdom innan pappa kom för att hämta mig visade den spår efter morfin, benzodiazepiner, subutex och kokain.
Pappa sade ingenting om det, inte min mamma heller. Varför undrar jag fortfarande. Jag kom hem sent på eftermiddagen den där lördagen. Mamma släppte av mig hemma hos pappa. Jag ville inte dit. Jag mådde dåligt. Jag ville vara någon helt annanstans. Jag var rädd och ledsen. Ledsen för att jag kände mig misslyckad.
Jag gick och lade mig på en gång. Pappa och jag pratade inte med varandra.
Den lördagen gick snabbt. Jag åkte hem till min mamma dagen därpå och allt var precis som vanligt. Skulle ut och leta efter döden. Packade mina väskor.
Jag skulle åka, bort från allt. Men mammas pojkvän, Kenneth, tillät mig inte. Han blockerade dörren för mig. Varför just idag, det har han aldrig gjort förut. Dörren stod alltid öppen för mig. Jag kom och gick precis som jag ville. Inget kunde stoppa mig. Hade ett skal av det hårdaste material, och ingen kunde besegra mig.
Jag var oslagbar. Jag sprang till köket och hämtade en kniv och riktade den mot Kenneth. Han flyttade sig inte. Paniken spreds sig genom kroppen på mig. Jag brast ut i grät. Jag kräktes och jag skrek. Kenneth trodde inte jag var kapabel till att hugga honom. Mamma tvekade, och flyttade sig. Hon ringde till polisen och berättade för kvinnan i telefonen att de skulle skynda sig hit. Jag hörde också att hon sade till henne att hon hade en galen tonåring som hotar dem.
Kan du tänka dig din mammas min, hur den skulle se ut den dagen det har gått för långt. Då du har tänker saker som att du inte skulle bry dig om henne. Även fast hon dog, och det var du som orsakade det?
Det fick mig att må ännu sämre. Jag tog mammas finaste keramikkruka och kastade den mot fönsterrutan. Hörde glaset krossas, glassplittret föll ned mot stengolvet. Jag förstörde det och kände mig starkare än någon annan.
Sen kom den, ångestattacken som fick mig att börja skaka och sluta andas.
Jag föll ner på golvet i köket och tog upp en del av den trasiga keramikkrukan och skrek
”Jag klarar inte av att leva med all denna skiten mer. Förstår ni inte!?”
Sedan tog jag delen av keramikkrukan och skar upp min arm, jag skar så djupt att jag nästan kunde se benet hoppa ur armen på mig.
Blodet sprutade. Jag förstod inte vad jag hade gjort, allt gick så snabbt. Kollade ned på armen och såg hur senorna petade ut. Min arm kunde kännas igen från lite ur en skräckfilm. Ni vet då de halshugger någon. Jag hann inte reagera så mycket på själva händelsen och i nästa sekund så låg Kenneth över mig och pressade en vit kökshandduk mot det öppna såret. Köksluckorna hade färgats från vita till röda. Jag gillade det jag såg. Jag kände att jag kunde andas igen. Jag låg helt still och sade inte ett ord. Jag lyssnade på hur Kenneth skrek till mamma:
”Ring en ambulans, fort!”
Jag pratade lugnt och sansat igen. Precis som jag gör när ingenting har hänt. Som normala människor gör i sin normala vardag. Polisen, som bestod av en man och en kvinna anlände till plats efter cirka femton minuter.
Strax därpå kom ambulansmännen som skulle föra mig akut till sjukhuset, där jag legat natten innan. Jag kommer aldrig att glömma den där blicken han gav mig.
Han som kollade hur själva skadan såg ut. Blicken i hans ögon förvandlades till något vackert som samtidigt kändes obehaglig. Nu var det snabbt agerande som gällde. Allting skulle gå så fort, upp på båren, in med mig i ambulansen, på med sirenerna. Där låg jag, med gråten i halsen och kände mig mer misslyckad än någonsin.
Jag skämdes. Mamma stod bara där och såg på medan hennes dotter, jag åkte fördes in i ambulansen. Kenneth, följde med mig. Han satt i framsätet med ambulansföraren. Jag kollade på min arm och grät lite till. Kunde inte röra mina fingrar. Trodde jag hade förlorat dem för alltid. Hur skulle jag nu kunna spela handboll som vanligt igen tänkte jag för mig själv? Dumma mig, allt är mitt fel.
Jag tänkte inte så mycket mer på resan mellan hemmet och sjukhuset.
Resan dit tog lite mer än femton minuter. Och när vi väl kom fram så gick allt så snabbt. Vi fick vänta drygt en halvtimme på akutmottagningen. Jag kändes vid allas blickar över väntrummet när de såg min arm och mina blodiga kläder.
Det kändes inte bra. Skamsen satt jag där, i en sjuksäng och kollade ner i golvet. Vill inte att alla ska tro att jag är dum i huvudet. Att jag är psykiskt sjuk som gör så mot mig själv. För det är jag ju inte. Jag är bara inte som alla andra.
Jag är inte normal, inte än. En dag ska jag bli det, men inte än.
Läkaren, vid namn Lena Nilsson tog emot mig. Hon ville ta mig i handen, men kom snabbt på sig med att det inte gick. Så hon klappade mig lite lätt på axeln. Det kändes så ytligt. För henne var jag bara en i mängden. En som hon kunde prata i några minuter med. Göra det som skulle göras och sen släppa iväg mig. Väl där inne kom mamma, Min mamma. Har aldrig varit så glad över att se henne.
Men just idag var jag det. Inte vet jag varför. Lena tog försiktigt bort kökshandduken som Kenneth lindat så hårt och fint runt min arm och gav mig precis samma blick som han som hämtade mig där hemma, med ambulansen fick. Hon tvättade bort det mesta av blodet och gav mig en mängd med sprutor smärtstillande.
Sen sydde hon. Först sydde hon ihop senorna, tjugofem stygn. Efter det gav hon mig ännu mer sprutor och sydde ihop det översta av min hud, tjugotvå stygn.
Jag kollade på mitt verk och såg det som något vackert. Lena kollade känseln i mina fingrar. Hon sade att det var tur att vi kom in så pass snabbt som vi gjorde.
Annars sade hon att jag nog aldrig hade kunnat använda mina fingrar igen.
Tur, tänkte jag. Jag bara låg där. Kände mig vacker men samtidigt så smutsig. Varför vet jag inte. Det var bara känslan jag hade. När jag var klar på sjukhuset körde de mig till barnpsykiatrin. Och där fick jag sitta i lite mer än åtta timmar. Jag pratade, och pratade, och pratade. Kändes som det inte fanns något slut på orden. Mamma och Kenneth höll med, nickade, och skakade på huvudet. Jag ville hem, var hungrig. Trodde aldrig att jag skulle få komma hem igen. Hem till en sönderslagen lägenhet, som jag har tagit sönder. Det var blod överallt. Glasskärvor låg som ett täcke över det beige stengolvet.
Jag såg mig omkring men gick sedan gick upp på mitt rum och stannade där resten av kvällen.
Jag åt inte heller, fastän jag var hungrig. Jag hörde mamma och Kenneth från nedre våningen, de slog på dammsugaren och jag hörde hur de samlade ihop alla de stora delarna av keramikkrukan.
De plockade upp efter något jag orsakat. Jag kände skuld, men visade det inte. Jag ville glömma, förtränga att det här någonsin hände. Så jag sov eller snarare försökte. Timmarna gick så långsamt och tankarna simmade runt i min hjärna. Kände riktigt hur min hjärna skvalpade av de höga vågorna som tankarna skapade, som en mindre flodvåg. Dagen efter den lilla incidenten var allting som vanligt, men inget var som förut. Jag visste att det här var slutet på min verklighet. Nu skulle det hända, nu skulle det ske. Och visst hände det något. Jag bestämde mig för att nu var jag beredd att ta det stora steget. Att ta det stora steget in i en ny bättre värld. Jag bad min mamma lugnt och vänligt att hon skulle köra mig in till akutmottagningen. Så vi åkte och jag bad om hjälp. Och de var villiga att hjälpa mig. De kände mig sedan tidigare. De vet hur min verklighet ser ut. Två veckor satt jag inlåst bakom stängda dörrar och jag mådde bra där. Mamma hälsade på mig nästan varenda dag och hon visste att jag aldrig skulle komma hem igen. Pappa visste det också, men han sade ingenting. Han ville inte veta det heller. Min pappa fungerar så, han vet, men han vet samtidigt inte. Han vill gå runt, och tro att allt är så bra hela tiden. Men det har gått för långt nu.
Jag klarar inte av att leva så pappa!
Jag känner min pappa samtidigt som jag inte vet någonting om honom. Jag tror han känner likadant med mig. Han känner mig, men han vet ingenting om mig, jag är hans dotter som han har medverkar i att skapa. Han är delaktig i mitt liv. Men ingen styr det, inte ens jag.
Varför kan han inte se att jag gråter leende? Att jag lever, döende?
Efter tre veckors väntan kom beskedet. Beskedet om att jag skulle flytta till ett behandlingshem. Att de har hittat en plats till mig. De två människorna som gav mig beskedet var mina två psykoterapeuter.
De två människorna betyder mycket för mig, än i dag gör de det. De har hjälpt mig.
De förstod sig på mig på ett sätt som ingen annan tidigare har gjort. De öppnade jag mig för, kände tillit. Vi träffades regelbundet varje vecka i lite mer än åtta månader, hur många gånger vi sågs berodde på vilket tillstånd jag befann mig i. Beskedet de gav mig om placeringen kändes som en kall vind. Men på samma gång längtade jag redan dit.
Jag ska hälsa på dem sedan, när jag är tillräckligt stark att ta mig dit själv. Dagen jag har svalt min stolthet och mår bra. Jag ska krama om dem och tacka för allt de gjorde för mig.
Ny dag och nya tag.
Nu lämnade jag storstaden för gott. Åka färja över till en helt annan verklighet än den jag levat i de senaste åren. Det var blandade känslor på det där med behandlingshemmet på Gotland. Jag var glad, samtidigt som jag kände att det kommer bli en tuff kamp. Jag ska lära mig att sluta jaga döden. Att jaga verkligheten och inte mardrömmarna. Väl på plats kände jag mig lättad. Det var en vacker plats, mitt nya hem. Öppet, ljust, stora gräsmattor och det luktade levande. Länge sedan jag kunde känna doften av något bra. Det betade lamm på gräsmattan och jag kunde höra grisarna grymta. Jag var glad. Kvinnan som välkomnade mig var trevlig, och jag kände något speciellt för henne. Jag kunde känna hennes godhet redan innan hon hann öppna dörren till mig, min mamma och socialsekretare.
Vi pratade i över en timme. Hon gick igenom alla de nya regler jag skulle anpassa mig efter. Och innan vi skildes åt och jag gick upp till mitt nya rum för att packa upp, talade jag om för henne att:
”En dag ska jag bli normal, en dag, men inte nu.”
Idag, är den snart fyra månader sedan jag flyttade till Gotland. Det var fyra månader sedan jag tog det stora steget att kämpa. Kämpa mot ett bättre liv, ett normalt liv. Det var sju månader sedan händelsen, som kom att förändra min verklighet inträffade.
När jag ser tillbaka på allt som har hänt ser jag inte det på samma sätt längre. Förr var allt det där något vackert för mig. Idag ser jag inte det som något vackert. Idag mår jag dåligt över mina ageranden. Jag försöker bearbeta det. Vet inte hur bara. Jag tar dagen som den kommer. Vissa dagar är bättre än andra. Alla människor har motgångar, de måste få ha det. En fysisk och psykiskt levande människa måste få må dåligt för att kunna må bra. Jag har aldrig levt såhär levande på åratal.
Idag gör jag det. Jag mår bra. Min psykiska del kan andas och få syre.
I mitt hjärnsystem har det döda vuxit till liv, och allt blomstrar och luktar gott.
Det har den inte gjort tidigare. Jag är tacksam över den hjälp jag fått. Att människor har modet att hjälpa andra människor att leva när dem inte orkar mer.
Tiden går och min tanke om att bli normal en dag bor fortfarande i min tanke. Den tanken kommer jag aldrig att sparka ut. Den dagen den flyttar därifrån, är dagen jag lämnar Gotland. För det är inte först den dagen, jag kan känna att:
Idag är jag också normal, idag, kan du flytta ut och flyga vidare.
Den här delen kommer ur den bok som har hjälpt mig en bit på vägen i mitt liv.
Jag tycker att den passar in bra och att det är vackert skrivet.
”Min mamma var en gång en ängel. Men jag misshandlade hennes hjärta.
Min syster var en gång älskad, men jag stal hennes kärlek.”
Det kändes precis så som det står. Min mamma var en gång något fint ömt och levande.
Men förvandlades till något dött, kallt och icke levande, för att jag misshandlade henne psykiskt.
Jag spottade på hennes hjärta. Men hon stod kvar. Hon finns kvar än idag. Jag tror hon mår bättre. Det verkar så i alla fall. Pappa vet jag inte. Han kommer jag nog aldrig så nära att jag någonsin kommer förstå hur han egentligen mår. Kanske mår han bra nu, eller bättre i alla fall. Kanske trivdes han med att ha mig nära sig, men samtidigt så långt borta? Kanske en dag, någon gång, så förstår han, öppnar sina ögon och ser mig på det sättet jag vill bli sedd på? Då ska jag ge mina föräldrar en kram och säga:
Jag mår bra nu, mamma och pappa.
Och när jag är klar och steget mot en ny värld är kommen, ska jag se på mig själv med stolta ögon och tänka att jag är något bra, jag är något vackert. Jag ska gå klart gymnasiet här på Gotland för att sedan söka till högskolan. Jag ska ha min alldeles egna lägenhet där, skaffa nya, bra kompisar och må bra. Jag ska i alla fall försöka. Jag tror, och jag vet att jag kommer att lyckas. Jag är en stark människa med god vilja som kommer att lyckas här i livet. Jag vill sedan utbilda mig till psykolog eller till behandlingspedagog. Jag vill ha ett lika stort hjärta som de andra. De andra som tog sig tid med mig och mitt konstiga levnadssätt. De som hämtade mig från bårhuset, väckte mig till liv och öppnade mina ögon. Jag vill också kunna påverka andras liv och föra deras tankar till något bra. Jag vill hjälpa människor för att sedan se, och märka deras förändringar från mindre bra, eller något förskräckligt till något bra, och sedan ännu bättre. Jag vill hjälpa för att sedan känna mig stolt och tänka att jag har gjort en stor insats i en människas liv. Först då, kan jag vara nöjd med mig själv.
|
|
|
|
