På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

SonnyhjärtaLiam [M/M del 3]

Liam

Jag och Zac satt hemma i Zacs pappas vardagsrum. Det luktade alkohol och cigarettrök. Inte världens bästa lukt, men jag gillade den. Den var trygg och välbekant. Den var Zac. Och hos Zac var jag trygg, eller jag kännde mig i alla fall trygg.
Zacs pappa var aldrig hemma. Han var på ett behandlings hem för alkoholister. Zac skulle igentligen bo hos sin mamma och hennes nya familj, men ibland, när han ville vara ensam eller med mig, hans "nya pappa" gillade inte mig, gick han hit.
Jag såg på Zac. Han satt uppkrupen i soffan med händerna knäppta runt knäna lutade huvudet mot dem. Hans blick var tom.
"Hur är det, Zac?" frågade jag med an aning av oro i rösten.
"Bra," sa han kort.
"Säkert?"
"Ja. Skit vad kännslig du kan vara ibland," sa han och reste sig upp och gick ut i köket.
Jag följde efter.
Zac satt vid köksbordet med huvudet lutad i händerna när jag kom in i köket. Jag satte mig mitt emot honom.
"Är det säkert att du är okej?" frågade jag otåligt.
han nickade långsamt. Jag tittade otåligt på min armbands klocka.
"Ehm, jag tror jag måste gå nu. Mamma väntar nog efter mig," sa jag efter en stund och reste mig upp.
"Mmh," muttarde han utan att se upp.
"Ah, vi ses väl i morgon då."
"Mmh, visst," muttrade han och jag gick ut ur huset, ut på trottoaren.
Jag gick långsamt hem. Den svala kvällsluften svalkade mitt ansikte och jag riktigt njöt av den korta promenaden mellan Zacs hus och mitt.
Jag tänkte på Sonny, söta Sonny, Sonny sötnos. Jag hade ingen koll på hans kärleks liv men jag var säker på att han hade en flickvän. En desperat liten wannabe som bara gillade honom för hans populäritet, inte hans personlighet. Men det visste ju inte jag. Det var bara vad jag trodde.
"Hallå?" ropade mamma inifrån köket. Jag tog av mig skorna och jackan och gick in till henne.
"Hej," sa jag när jag kom in i köket.
Mamma vände sig om och log vänligt mot mig.
"Hej, gubben. Hur har dagen varit?" frågade hon och vände sig mot spisen igen.
"Okej," svarade jag och satte mig vid köksbordet.
Då kom min bror in klampandes i köket. Hna ruffsade till mitt hår och satte sig brevid mig vid bordet.
"Tjena, brorsan. Åh, vad gott det luktar," sa han och vädrade i luften. Mamma skrattade till där hon stod vid spisen.
"Hej, Kenny," sa jag och slog Kenny lite lätt på armen. Kenny var ett år äldre än mig och gick i nian på samma skola som jag. Tillskilnad från mig var Kenny lång och muskulös och såg rätt bra ut. Och tillskilnad från mig var han omtyckt av alla.
"Jag hörde vad de ropade efter dig i korridoren," sa han och såg allvarligt på mig.
"Äh," sa jag viftade med armen. "Det är lungt."
"Nej, Liam, det är inte lungt. Du ska inte behöva bli kallad för såna dumma saker. Du är minst lika mycket värd som alla oss andra."
"Vaddå dumma saker? Vad menar du?"
"Du vet, när de kallar dig... bög." Till och med Kenny, min egen bror, hade svårt att säga det.
"Det är ju det jag är!" Jag började känna mig upprörd. "Vad vill du attde ska kalla mig då? De gör helt rätt som kallar mig för bög! För det är det jag är! Och det står jag för!" utbrast jag och rusade upp till mitt rum.
Jag lade mig på sängen och såg upp i taket. Jag brukade ligga i sängen om kvällarna och hitta på mönster i taket. Men nu på senaste tiden hade det bara funnits ett mönster i mitt tak. Ögon. Vackra, blåa, diamant glittrande ögon satt i taken ovanför min säng om kvällarna. Sonnys ögon.
Men gud! Var jag helt beroende av Sonny eller?
"Liam, fokusera på något annat." sa jag till mig själv och fokuserade tankarna på skolan och jag kom på att vi hade matteprov nästa dag.
"Oh, shit," sa jag och flög upp ur sängen. Jag drog upp min mobil ur fickan och funderade på att ringa Zac men kom sedan på att han aldrig var särskilt uppmärksam på matten. Det var inte jag heller, men jag ville inte få underkänt. Jag blädrade igenom mina kontakter och hhittade Sonnys nummer bland alla andra. Varför hade jag det? Ja, varför? Jag kunde det ju redan utantill. Vi gick ju i samma matte klass. Skulle jag ringa honom om provet? Ja! Ängtligen hade jag en anledning till att ringa honom.
Jag tryckte på grönlur och satte mobilen mot örat.
Signalerna gick fram.
Biip. Biip. Biip
"Sonny."
"Eh, hej. Det är Liam," sa jag och slöt ögonen bered på att han skulle skratta eller skrika i örat på mig.
"Hej," sa han glatt. "Hur är det?" Jag slappnade lättat av. Han skrek inte, Han verkade faktist glad över att jag ringt.
"Bara bra, själv?"
"Helt okej. Var det något specielt?"
"Eh, jo, vad var det fär sidor man skulle läsa på till provet i morgon?"
"Va!? Har vi matteprov i morgon?" sa han förvånat. "Det hade jag totalt missat."
Han skrattade. Jag skrattade också. Vi skrattade tillsammans över telefon.
Det kändes skönt. Det var länge sedan jag hade skrattat så. Till slut lungade vi ner oss och
jag låg och pratade med Sonny ett bra tag om allt och inget. Det var underart att ligga i min säng och lyssna till hans lena röst.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

Lora - 9 nov 09 - 15:21

sötnosar^^
Saknar en reaktion från familjen när Liam bara rusade ut, de kanske kunde ha följt efter eller liknande?
Modigt att ringa Sonny! Ska läsa vidare nu^^

superwoman - 10 sep 09 - 17:29- Betyg: