[TwilightFF] - I'm lost without you. Kapitel 7. |
Kapitel 7.
EPOV
Jag satt i baksätet i Angelas bil med armarna runt min Bella. Jag kunde inte förstå att jag hade henne hos mig just nu. Ibland tittade Angela oroligt på oss genom backspegeln medan hon körde. Efter drygt en halvtimme stannade hon utanför Charlies hus. Jag släppte motvilligt taget om Bella och öppnade bildörren och gick ut. Sedan tog jag tag i hennes händer och hjälpte henne ut ur bilen. Angela satt kvar i bilen. ”Ring mig senare och berätta hur du mår, Bella” Angela hade vevat ner rutan. Jag tittade på Bella och hon nickade sakta. Sedan tittade jag på Angela och log. ”Hejdå Angela, tack för skjutsen” Jag tog tag i Bellas midja och hjälpte henne in i huset. Jag förde henne genom nedervåningen och uppför trappan till hennes rum. Vi satte oss på hennes säng.
”Kan du berätta varför du är här nu?” Hon tittade på mig. Hur skulle jag säga det? Var skulle jag börja? Jag bestämde mig för att berätta sanningen. ”Jag kom hit igår” började jag. ”Varför?” ”För att titta till dig. Jag ville veta hur du hade det” Hon tittade förvånat på mig, med smärta i blicken. ”Men varför? Du vill ju inte ha mig” Hennes sista mening fick mig tänka tillbaka på den dagen i skogen när jag hade sagt det till henne. Jag trodde inte att hon skulle ha så lätt för att tro på mina lögner.
”Bella..” började jag. Jag svalde. ”Jag är så ledsen för att jag gjorde det här mot dig, så ledsen för att jag lämnade dig” Jag tittade in i hennes mörkbruna ögon. ”Jag vet ärligt talat inte vad jag tänkte på” Hon öppnade munnen för att säga något men jag höjde min ena hand för att avbryta henne. ”Bella, låt mig berätta färdigt. Låt mig förklara, snälla” Jag tog tag i hennes hand och höll den hårt i min. ”Jag utsatte dig för fara varje minut, nej.. Varje sekund som jag var med dig. Jag visste att jag var tvungen att göra någonting åt det, och det enda jag kunde göra var att lämna dig” ”Du kunde förändra mig, då hade du inte behövt oroa dig för att någonting skulle hända mig” viskade hon. ”Jag tänker inte förgöra din själ för min skull” Hon grimaserade, men jag såg att hon gömde sin smärta bakom den. ”Jag visste att du aldrig älskade mig” Hur kunde hon säga något sådant? Var det så hon trodde att det var? ”Tror du att det bara var tomma ord alla tusentals gånger som jag sa att jag älskade dig?” Tonen i min röst fick henne att rycka till. ”Jag vet faktiskt inte” Hur kunde hon? Jag förstod inte. Fast jag hade aldrig riktigt kunnat förstå mig på henne.
Kommentera? (A)
|
|
|
|
