[TwilightFF] - I'm lost without you. Kapitel 4. |
Kapitel 4.
BPOV
Mardröm igen. Samma mardröm. Allting blev svart och jag vaknade med ett skrik. Jag skyndade mig upp ur sängen och in i badrummet. Jag tog en varm dusch och sedan gick jag in på mitt rum och klädde på mig. Jag stod och tittade på mig i spegeln länge. "Dumma människa" snäste jag till mig själv innan jag gick ut ur mitt rum och ner till köket för att äta frukost. På bordet låg en lapp, från Charlie. "Har åkt och fiskat. Ha så kul med Angela i Port Angeles. Kram, pappa" Jag log åt pappas lapp. Sedan plockade jag fram frukost och åt. Precis när jag diskat klart hörde jag Angelas bil stanna utanför huset. Hon tutade. Jag tog min jacka och väska och gick ut. Jag låste dörren och sedan sprang jag till Angelas bil och satte mig i passagerarsätet.
Angela körde inte lika fort som Cullens, men fortare än polischefen, så vi var i Port Angeles efter 40 minuter. Hon körde förbi strandpromenaden till stadens enda varuhus och parkerade. Vi klev ur bilen, "Jag måste verkligen ha nya kläder" sa hon medan vi gick mot entrén. Jag tittade på henne och log. "Jag också, så ska se om jag hittar något"
Sen Cullens hade flyttat hade min garderob slutat fyllas på. Det var alltid Alice som tvingade med mig på shoppingturer eller som handlade kläder till mig på egen hand. Men nu när hon var borta blev det aldrig av. Dumma Alice. Dumma Cullens. Dumma mig.
De närmaste två timmarna tillbringade jag och Angela i olika klädaffärer. Hon hade hittat tre par jeans, två linnen och en tröja. Jag hade bara hittat ett par jeans än så länge. När vi var klara inne i den tredje affären så bestämde vi oss för att äta något. Vi gick mot Mc Donalds. "Hur mår du, Bella?" Angela tittade på mig medan vi gick. "Åh. Jag mår okej. Eller, egentligen inte. Men jag överlever." Jag tittade ner i marken. "Du saknar honom verkligen, eller hur?" Om jag gjorde, det kändes som att jag höll på att dö varje sekund. "Ja, mer än du anar"
Vi kom in på Mc Donalds och beställde varsin Big Mac. Vi satte oss vid ett bord i ett av hörnen och började äta våra hamburgare. "Bella, jag måste iväg sen. Ensam. Men bara i en kvart, högst. Jag glömde säga det" Angela drack av sin cola. "Okej, jag kan vänta på dig på strandpromenaden så länge" Jag log. Jag behövde vara ensam en stund. Vi åt upp våran mat under tystnad och skyndade oss ut. "Jag möter dig på strandpromenaden" Angela satte sig i sin bil och vinkade mot mig. Jag vinkade tillbaka och hon körde iväg. Jag började gå mot strandpromenaden.
När jag inte ens hade kommit halvvägs till strandpromenaden stoppade en kille mig. Nej, det var ingen kille. Det var en man. Han hade ljust stubbigt hår och var väldigt muskulös. "Hej sötnos" Han hånlog. Jag tittade ner i marken och fortsatte gå, fortare. "Nej du, vänta" Han tog tag i min arm. Mitt hjärta slog fortare av rädsla och jag greps av panik. "Jag ska inte göra illa dig, följ bara med mig" Hans röst var skrämmande. "Nej" Det hördes knappt. "Seså, gå med mig nu som om vi vore ett par. Eller vänner, om du hellre vill det." Jag tittade långsamt upp på honom. "Varför?" Han svarade inte utan drog med mig, bort från vägen och in i en smal gränd. Jag försökte slita mig ur hans grepp men det var ingen idé, det var omöjligt. "Släpp mig" Jag försökte slita mig igen. "Sluta, det tjänar ingenting till" Han fortsatte dra in mig ännu längre in i gränden. Jag förstod vad som höll på att hända och jag försökte inte längre komma loss. Mitt liv kunde ju knappast bli värre.
Han stannade och tryckte upp mig mot den hårda och kalla tegelväggen. "Du är vacker, vet du det?" Han smekte min kind, för att sedan gå ner med sin hand längs min överkropp. "Snälla, låt bli" Jag fick knappt fram orden. "Sch..." Hans händer smekte min kropp och jag skakade av rädsla. Jag tittade upp på hans mörkblåa ögon och han hånlog. Han blundade och hans läppar putade och närmade sig mina medan hans händer fortsatte att smeka min kropp. Hans läppar mötte mina och jag kunde inte göra någonting för att hindra det.
---
EPOV
Jag sprang till mitt hus igen och satte mig vid flygeln. Först spelade jag Esmes favoritmelodi, den jag skrivit till henne och Carlisle. Jag tänkte på mina föräldrar och undrade hur de hade tagit det när jag hade lämnat dem igen. Jag visste att Esme saknade mig något otroligt, och jag saknade henne också. Min mamma. Carlisle var starkare och höll inne sina känslor, men jag visste att han saknade mig, liksom jag saknade honom. Och Alice, min syster. Jag saknade henne verkligen. Och mina bröder, Jasper och Emmett. Och Rosalie. Även fast hon ofta var väldigt tjurskallig, saknade jag henne också.
Fingrarna dansade över tangenterna igen och en ny melodi spelades. Bellas vaggvisa, den jag hade blivit inspirerad till när jag för första gången hade sett henne sova. Den melodin jag senare hade nynnat för henne varje natt när hon skulle sova. Det gjorde ont i mig när jag tänkte på det. Jag visste att om bara några timmar skulle jag få se henne igen, men också att jag inte kan visa mig eller prata med henne. Jag kan inte berätta att jag fortfarande älskar henne och det plågar mig.
Äntligen blev det morgon och jag började springa mot Forks igen. Jag visste att Bella redan var vaken nu så jag höll mig på avstånd från huset. Jag satt i skogen och väntade på att Bella skulle komma ut men hon kom aldrig så jag bestämde mig för att ta en promenad. När jag kom tillbaka till huset var det ovanligt tyst, så jag bestämde mig för att gå lite närmare. Då såg jag att det var släckt. Jag klättrade upp till hennes fönster och såg att hennes rum var tomt. Men fönstret var fortfarande öppet så jag kröp in. Bella var inte i huset, med hjälp av mitt luktsinne och hörsel visste jag det. Jag gick runt i huset och tittade runt. När jag kom in i köket hittade jag en lapp på bordet. "Har åkt och fiskat. Ha så kul med Angela i Port Angeles. Kram, pappa" Aha, så det var i Port Angeles hon var. Jag la tillbaka lappen och sprang upp till Bellas rum och hoppade ut genom hennes fönster.
Jag började springa i riktning mot Port Angeles. Hur kunde jag missat henne? Jag förstod inte. Plötsligt slog tanken mig att jag hade råkat komma till den plats där jag senast träffat och pratat med henne. På stigen i skogen utanför hennes pappas hus. Jag hade suttit där och tänkt tillbaka på det. Och om jag hade gråtit hade tårarna runnit ur mina ögon som vattnet från Nigarafallet.Tiden hade visst gått fortare än vad jag hade trott, hur länge hade jag verkligen suttit där? Klockan kunde inte vara mer än 3 på eftermiddagen iallafall. Jag började sakta ner farten när jag började närma mig Port Angeles. När jag kom fram till strandpromenaden gick jag i mänsklig takt och sökte efter Bellas doft.
Kommentera? (A)
|
| Kommentarer | | Mangasagan - 12 maj 09 - 01:52 | | åhh <3 spännande xS | | sunreflections - 6 maj 09 - 07:03 | | Läskigt :S nu blir jag rädd |
|
|
|
