en sann historia |
Jag gick i sexan och var en av toppidrottarna i min årsklass.
Min kondition och snabbhet var på topp och jag var snabbare än
de andra i min ålder. En dag i augusti berättade min mamma om
en tävling, den största för finlandssvenskar, och sa att hon
tänkte anmäla mig dit. Om jag ville föstås. Och naturligtvis var
jag med på det. Varför skulle jag inte?
Tävlingen var i Jakobstad och jag åkte dit med mamma. Mitt humör
var på topp och jag hade väl inga förväntningar precis, men jag
hade förstås stora chanser.
Det var många flickor som skulle springa sextio meter i min klass.
Vi var många heat och nervositeten steg inom mig. Jag försökte hålla
mig varm, men att se de andra springa blev distraherande. Mamma för-
sökte få mig att fokusera.
- Hej. sade någon bakom mig.
Jag vände mig om och såg en alldeles okänd flicka.
- Hej. sade jag lite förvånat.
- Jag heter Sara, ska du springa också? frågade hon.
- Jo, jag är Jessica. svarade jag.
- Är inte du nervös. frågade hon.
- Jo, men jag försöker att inte tänka på det.
Sara berättade att hon är från Malax, norr om Närpes. Hon berättade
också att hon gillade att springa, precis som jag.
- Nå, jag ska väl gå. Det är just min tur.
Hon gick sin väg och jag fortsatte att fokusera. Snart skulle det
bli min tur. Snart...
Jag ställde in mina startblock och testade dem några gånger. Allt
kändes på topp och jag riktigt längtade till startskottet.
Startern bad oss ställa oss i blocken. Mina nerver var på helspänn.
Det var nu eller aldrig.
Färdiga... pang! Jag sprang som aldrig förr. Jag kände vinden i mina
öron och det kändes underbart.
"vinnaren av heatet är bana 4..."
Bana 4, det var jag. Jag hade gått vidare till kvartsfinal! Jag nästan
dansade tillbaka till mamma som strålade.
- Grattis! Nu är det bara att ladda om.
Och visst laddade jag. Jag vilade några minuter innan jag värmde upp igen
så att jag skulle vara på hugget vid nästa start.
Jag sprang kvartsfinal och semifinal. Jag hade sluppit med till finalen.
- Känner du dig trött? frågade mamma.
- Jag har aldrig varit så pigg i hela mitt liv! svarade jag medan jag hoppade
på stället.
Och det var sant. Jag kände inte av de tidigare loppen i benen, det var som
om det skulle vara mitt första lopp. Det var ett bra tecken. Trodde jag...
Jag ställde mig ner i blocken och fokuserade på mållinjen. Det skulle gå vägen,
det visste jag. Jag ställde mig upp och pang, vi var iväg.
Men något var fel. Hemskt fel. Jag kom inte upp! Mina knän hade låst sig och
jag kunde inte räta upp dem. Men jag bet ihop. Hade jag kommit såhär långt, skulle
jag inte bara ge upp!
Jag nådde mållinjen och sjönk ihop. Jag hörde inte vad kommentatorn sade. Blodet
susade öronen och hjärtats slag kändes ända ner i knäveken. Det var hemskt.
Jag lyckades ta mig till mamma. Hon frågade vad som var fel.
- Mina knän. Jag kunde inte komma upp. sa jag med tårarna rinnande.
Jag hade blivit trea, men fann ingen glädje i det.
Än i dag funderar jag på var jag skulle stå om jag inte skulle varit med, om inte
knäna skulle ha låst sig. Jag vilade i ett år, men ännu är de inte vad de varit. Jag
försöker träna, men det tar emot ibland. Jag vill, men kan inte.
Jag har nu berättat något väldigt personligt för er, något som får tårarna att rinna
bara av att tänka på det. Skulle jag göra något annorlunda...det finns inget att göra
annorlunda. Varje val vi har, gör vi själva, medvetet eller inte. Varje val påverkar
våra liv, på både gott och ont. Det goda var att jag lärde känna mig själv, lärde mig
veta mina gränser, både fysiskt och psykiskt. Ingen handling kommer utan visdom.
|
|
|
|
