Mot en bättre tid |
Vintern har precis börjat, jag känner hur snön tar sig igenom mina slitna converse och vinterns kyla gör mig helt röd om ansiktet. Klockan är bara 17.00 och mörkret har lagt sig på himlen, den kristallvita snön som lyser upp vägen där jag går med hjälp av gatulamporna. I mina öron dånar musiken av Håkan Hellström medans jag går, jag ser folk promenera och barn som leker i den mjuka snön på marken, och inne i husen ser jag familjer med husen fullt med tända ljus som får belysningen mysig. Jag bara går, går och går iväg härifrån, på väg mot en bättre dag en bättre tid. Mina steg för mig framåt nu är det dags nu ska jag bort, bort från den här staden, från det här sortens liv, mot något bättre. Mot något som ska förändra mig och göra mig till den där personen jag en gång var, den jag vill bli igen.
-Oj förlåt, det var inte min mening.
Jag lyfte min blick för att se vad det var jag hade krockat med, vad som hade fått mig ner på marken.
-Kom så hjälper jag dig upp.
Han hjälpte mig upp och jag stod tyst, still. Jag mötte hans blick och han kolla rakt in i mina ögon. Han hade brunt hår med blåa otroligt vackra ögon med en blick som man blev helt fast i, och ett leende som fick mig att le lite tillbaka.
-Visst visste jag att fina människor fanns men gud har skapat en obeskrivligt vacker flicka och efter många år och just i denna sekund fick jag henne att ramla på marken, hur kan de komma sig?!
Hans ord fick mig att rodna till och mitt ansikte blev rödare än vad det redan var.
-Oj vad röd, du måste frysa. Vill du ta en fika kanske och värma dig?
-Ömm.. okejdå, de var det som blev mitt svar.
Jag hade helt och hållet glömt vad jag var på väg innan jag mötte honom, men vi gick vidare till det närmaste cafe.
Inne var det varmt och skönt, jag tog av mig min senapsgula sjal och min svarta jacka som var täckt av snö. Jag beställde tee och en brownie. Den rara killen jag träffade bjöd mig och vi satt oss ner, jag tog en klunk tee medans jag kollade ner i bordet.
-Jag fick aldrig veta vad denna vackra flicka heter? Mitt är Daniel, Daniel Mårtensson.
- Mia Larsson heter jag.
- Och vart var du på väg medans jag avbröt dig och fick dig att ramla omkull?
Och deras konversation fortsätte långt in på kvällen. Jag kände mig lycklig, lyckligare än jag gjort på flera år. Att något så lite kan göra något så stort, och förändra så mycket. Att förändra någons liv till något bättre och få en person att inse att det fortfarande finns hopp. Hopp för lycka, hopp för kärlek. Det är aldrig försent, aldrig för något. Det finns dagar som är mörka och grå, och tider som är deppiga och jobbiga. Men det finns alltid sätt att komma tillbaka till lycka, man kan förändras till det bättre och leendet på ens läppar kommer tillbaka.
När cafet stängde fortsätte vi hem till honom, min blick släppte aldrig hans. Och mina läppar kunde bara inte sluta le, le av lycka, för första gången på länge. När vi gick där, sida vid sida tog han min iskalla hand och höll den hårt. Jag ville aldrig släppa, hans närhet gjorde mig varm innuti, och när till slut han stannade upp och bara stod där blick stilla någon minut och sedan nuddade hans läppar mina. I just den sekunden stannade mitt hjärta och jag rös i hela kroppen. Sedan höll han bara om mig, det såg kanske lite konstigt ut men det var så skönt och där var jag trygg och där ville jag stanna förevigt. Han var en bit längre än mig men det gjorde ingenting för mitt huvud nådde upp precis över hans bröst och jag lutade mitt huvud mot honom och han kramade mig hårt, inte för hårt men så där mysigt hårt.
När vi sedan kom in i värmen var vi iskalla och vi satt oss i köket, han hämtade en varsin filt och gjorde iordning lite varm choklad och bredde på några mackor. Jag kände mig som hemma i hans lilla lägenhet som bestod av badrum,kök ett sovrum och vardagsrum, de var inte så mycket mer än det men det var lagom för bara honom. Vi lärde känna varandra väldigt snabbt och det kändes som jag hade känt honom länge. Jag kunde vara mig själv med honom fast jag var som en annan person, en lyckligare. Vi pratade långt in på natten om allt och inget. När jag sedan somnade i hans famn kunde inget göra mig lyckligare än vad jag var just då.
När jag vaknade den dagen var mitt mål att komma bort härifrån och hitta lycka, något som skulle förändra mig och mitt sätt att leva. När jag somnade samma kväll var jag lyckligare än vad jag någonsin varit. Jag hade äntligen funnit det jag saknat hela mitt liv, jag hade funnit lycka, kärlek, vänskap, trygghet. Allt det jag saknat och letat efter. På morgonen trodde jag aldrig att jag skulle finna det. På kvällen kände jag att jag aldrig skulle vilja förlora det. Man kan starta dagen med ett helt annat upplägg på hur dagen ska bli, och på kvällen har man sett hur hela ens planering förändrats, och den här gången till det bättre.
Och just nu denna dag den 15 november för ett år sen var det allt det här hände.
-Daniel älskling, Idag var det ett år sedan vi fann varandra, vi fann lycka här i livet. Du är min morgon och du är min dag du är mitt liv, lyckan och sorgen. Utan dig vore jag inte den personen jag är i dag. Du gjorde mig hel från trasig, du byggde upp mig och fick mitt hjärta att slå snabbare slag. Mitt liv är med dig, med dig vill jag tillbringa alla mina dagar, mina lyckliga och min sorg, min kärlek. Jag älskar dig !
|
|
|
|
