Skepnaden dansar fram mellan träden... |
Som en skugga som dansar, både ensam och övergiven. Men samtidigt vacker fasten den knappt går att urskilja.
En suddig gestalt vandrar långsamt fram genom skgen. Den går ljudlöst, obemärkt förbi.
Men någon enstaka person känner en vindpust, en rysande obehagskänsla som rinner ner längs ryggen.
Det är skepnaden jag både hatar och älskar, fruktar och är nyfiken på.
Den dansar genom skogen genom vatten och snår. Genom mörker och ljus genom kallt och varmt. Ingenting kommer någonsin i dess väg.
Det är skepnaden vars hand jag vill gräppa och flyga härifrån, det är skepnades vars skönhet bara syns innifrån.
Mitt ansike klarar inte av att ständigt spänna alla muskler som i evig vaksamhet. Ständigt på vakt, för vad? Igen aning, för det jag inte vet att det finns. För det som ständigt smärtar mitt inre, för det som en gång hände.. för kärlek och svek.
Gestalten i suddiga konturer som dansar fram mellan träden och över ängar och hav. Känner till dessa känslor, det är det den lever för... för att få dem att försvinna.
En vacker förtrollande och lockande klang finns i luften där döden dansar förbi. Både underbar och panikframkllande.
Vad ska man ta sig till när man är lika rädd för döden som för livet?
Man tycker att livet och döden är precis lika lockande. Men den dagen som det ena verkar mer lockande, kanske man ger vika för känslorna och faller för den ljuvliga melodin.
Döden och livet vandrar hand i hand, som två syskon födda med olika hårfärg. Olika personlighet men samma drag.
Draget att ständigt frukta det men inte vet, det man inte känner till.
Det är därför jag sitter här och önskar. jag önskar om en värld som fanns mittemellan. Där man slipper lida, slippa vara rädd.
Men om man tänker efter så är våra upplevelser vad som gör oss till den vi är... eller inte är.
Det är vad som skapar våra tankar och känslor. Skuld och medlidande. Skulle vi någonsin förstå vad lycka var om man inte någongång vart med om olyckliga dar.
Men när det går för långt så går det för långt.
De som inte orkar mer, komemr aldrig ni se le.
Vart hör jag hemma?
Jag önskar att jag kunde finna svaret på den frågan. Men det kan jag inte.
Jag kommer att fortsätta leta tills jag inte orkar mer, och vem vet när det blir.
Kanske i morron, kanske om flera år. Kanske aldrig.
jag ska kämpa tills den sista gnistan av hopp har försvunnit... och jag tycker att du ska göra det samma.
Copyright by Nathalie
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | mrsqueen - 26 apr 06 - 08:21- Betyg:  | | :) Mycket bra skrivet!!! |
|
|
|
