En saga om panik. |
Ja, då är jag igång igen. Tycker ni om det här lite grann åtminstone så rekommenderar jag att ni luskar upp En magnifik mördare - med osynliga vingar, Mr Brightside och Charlie i träsket som utgörs av mina dikter. Ehm ja, det var allt. Den här är för övrigt lite konstig och man behöver nog lite konstig smak för att gilla den.
- - -
Min saga är utan drakar och andra sagoväsen
den lutar snarare åt typ ”rena rama fadäsen”
tillåt mig förklara ordet, det betyder misstag
och det är precis vad det innebär att vara jag
Vill du tro mig så tackar jag dig för det
jag menar, jag undanhåller inte att jag är en estet
du vet, en sådan där som ljuger och ljuger
lever i drömmen för att visa att hon duger
Nåväl, det börjar bli dags att du får läsa min saga
men innan dess; om du ska till att klaga
håll det för dig själv, nog är jag van vid kritik
men det är inte för intet den kallas för
En saga om panik
Jag började nog ganska bra. Jag var lycklig så som barn som växer upp i en trygg familj är. Men sedan råkade jag gå på fel tåg och var tvungen att växa upp alldeles för fort. Idag tittar jag mycket noggrannare på tidtabellen. Tur och retur till helvetet var ingen angenäm upplevelse. Nåväl, jag ångrade mig just. Jag tänker inte skriva ner hela min saga, jag börjar istället någonstans mitt i. För det är ju oftast så sagor börjar. Det förflutna är inte särskilt relevant. Det som betyder något är ”happily ever after”…
Det var en gång en vilsen själ. Låt oss kalla henne för Grå, även om det låter lite deprimerande. Hon hade ingen egentlig färg, nämligen. Grå hade byggt sitt liv enbart med egna händer, och ärren efter alla års slit syntes tydligt i hennes ansikte. Hon spelade öppenhjärtad och tillitsfull. Klädde sig i klara färger, ja till och med hennes hår var färgsprakande. Men inombords var hon grå. I djupet av hennes själ luktade det instängt och där fanns bara grått damm så långt ögat nådde. För ingen hade varit där på många år. Den här sagan handlar om hennes tveksamma medgivande till fem blå personer att träda in i detta ingenmansland. Fem blå personer som lade beslag på olika delar av det. För om det ännu inte har listats ut så handlar inte sagan om panik i sig, även om Grå ofta kände sig panikslagen. Den handlar snarare om p, a, n, i, k.
pastellblå, azur, neonblå, indigo och kobolt
Den första av de fem blå personerna som fick tillträde till Grås själ var Kobolt. Det var krigstider och Grå rasade samman allt mer för var dag som gick. Men Kobolt hjälpte till med sin blotta närvaro. Av det glittrande stoffet som Kobolt lämnade efter sig där han gick spann Grå trådar. Hon gjorde silvertejp som hon tejpade ihop sig själv med. Och Kobolt log sitt vackra leende. Men deras saga hann bara börja innan Grå förskräckt satte punkt för den. Han förstod inte varför och hon vågade inte förklara att hon var rädd.
De andra fyra av de fem blå personerna trädde in i Grås liv ungefär samtidigt. Detta var mycket förvirrande för stackars Grå med den dammiga själen. Hon hade lärt sig att det var säkrast att hålla andra på avstånd. Låta dem leva i sina färgglada världar med sina färgglada öden och allt det där. Men hon ville så gärna visa dem sin egen tillvaro. Be dem att skänka henne en färgklick att måla sitt gråa inre med.
Både Indigo och Neon fanns där ganska långt innan, men Grå fick aldrig chansen att lära känna dem närmare. De var ytligt bekanta, inget mer. Sedan mötte hon Neon under en kort promenad vid sidan av livets stig… och där var hon fast. Neon hörde hemma i rampljuset, hans lättsamma sätt att dra henne med på sin färd fick hennes kärlek att slå rot. Men rötter som just slagit rot är ömtåliga. Särskilt som Neon drog henne med till nya platser hela tiden och hon fick lov att gräva upp den gång på gång. Det gjorde ont i Grå, som inte förstod varför Neon inte kunde stanna och hjälpa henne vattna kärleken. Det var Indigo som vattnade den istället. Indigo kom om natten till Grå, som sov djupt, och han vattnade hennes kärlek. Närde själv ett hopp om att han någon dag skulle få hjälpa henne vattna en kärlek som var avsedd för Indigo själv.
Sedan kom Pastell. Han lirkade varsamt upp den halvdöda kärleken ur jorden och eldade upp den. Han dammade av Grås inre och målade med sin mjuka pastellfärg över de kala väggarna. Avundsjukt stod Indigo och såg på. Han tog sig inte lika stora friheter utan målade det lilla hörn som tilldelats honom mycket varsamt i sin monotona nyans.
Sedan… kom Azur.
Nog var hans namn passande. Azurs nyans var skarp som blicken hos en enhörning och skarpt var också hans temperament. Han var magisk över huvud taget, det kanske kan förstås med tanke på att han just jämfördes med en enhörning. Och Grå visste inte om hon skulle hata eller älska honom. Utan hennes egentliga tillåtelse målade han över Pastells mjuka nyans på många ställen och utelämnade endast små bitar. Dessa fick de andra fyra blå personerna dela på medan Azur själv bredde ut sig. Grå visste att hon befann sig bortom allt som kallas kontroll men accepterade det gradvis. Hon insåg att hon inte kunde skapa sig en egen färgglad värld med sin egen kulör; grå. Som en åskådare såg hon sitt liv förflyta och hon såg hur hennes gråa inre målades i olika blåa nyanser. Hon rasade inte samman längre. För blå i olika toner var för henne en helande färg.
… och det är här som det borde skrivas att de levde lyckliga i alla sina dagar. Men istället sitter Grå och nedtecknar sagan om sig själv och de fem blå kulörerna som färgat hennes inre. Detta gör hon i ett enda syfte; för att försöka förstå varför hon inte verkar förtjäna just ett "and they lived happily ever after"...
|
|
|
|
