~ Keep breathing for me ~ Del 19 |
Asså, det här kapitlet började bra, men sen sket det sig typ i mitten -.- Men orkar inte skriva om det så ja, det är inte så bra -.- Men ehö, läs :’D
Urklipp ur Jennys dagbok
Jag satt och betraktade en fluga på mitt fönster idag. Och jag förvånades över dess envisa ihärdighet att försöka nå ut till friheten. Om och om igen slog den emot rutan, dråsade ner på fönsterbrädet där den låg och sprattlade chockat en stund, innan den tog sig på fötter och fortsatte klättra uppför glaset i vild jakt efter ett kryphål, slogs av ilska och lyfte därmed för att med all sin kraft flyga in mot rutan, dråsa ner mot fönsterbrädet och därmed börja om igen. Men den gav sig aldrig; den skulle hitta vägen ut!
Jag lämnade den för att gå ner och äta middag, men när jag var tillbaka igen hade den inte ändrat livsmönster; den fortsatte envist att upprepa proceduren om och om igen. Till slut tyckte jag så synd om den att jag öppnade fönstret och lät den nå den frihet den så länge kämpat för. Och det var med glädje den vibrerade med sina vingar, för att sen lyfta och möta friheten och den ljumma luften då den lämnade mitt fönsterbräde och gav sig ut i livet.
Saken är den att jag känner mig som flugan på fönsterbrädet; instängd. Jag sitter med fingrarna lätt pressade mot en osynlig glasruta som håller mig inlåst för omvärlden. Jag kan se hur alla rör sig där ute, lever sina liv och leker sina lekar – allt efter manus – medan jag sitter fängslad bakom min osynliga glasruta och bara kan se på. Innanför den är luften kvav, färgerna grå och alla varelserna är håglösa med tomt stirrande ögon. Och likt flugan försöker jag ideligen klättra uppför min ruta i en desperat jakt efter en liten flyktväg, sen slår ilskan ner i min kropp och jag rusat mot glaset, slår emot det och ber en tyst bön att det ska krasas sönder av min tyngd. Men en jätte byggde mitt fönster; det kommer aldrig gå i kras.
Jag dråsar ner mot fönsterbrädet, blinkar chockat och försöker fatta att jag fortfarande är fjättrad, innan jag tar mig på fötter och fortsätter mitt sökande efter vägen ut från mitt gråa fängelse. Ändå vet jag innerst inne att det bara är ett tidsfördriv; jag kommer aldrig ut. Trots det tänker jag fortsätta upprepa min procedur ända tills någon kommer, öppnar mitt fönster och släpper ut mig i friheten.
Jag hade nog egentligen väntat mig det mesta av kommande dag, men absolut inte det som mötte mig. I ena stunden låg jag och sov, i nästa stund fann jag mig farandes ur sängen och lyckades registrera att täcket följde med mig, innan jag tumlade i golvet och yrvaket for upp, redo att möta vilket än monster som anfallit mig.
Detta monster bestod av en lång och slank tjej med ett hår som en regnbåge, stora, bruna ögon och en klädsel som endast bestod av en t-shirt och hotpants. Hade det inte varit för att jag i det ögonblicket var så fylld av adrenalin att jag kunnat klappa till en arg isbjörn om jag så behövt, hade jag säkert drabbats av en väldig impuls att vilja klämma lite på den där kroppen. Som det var nu stod jag istället och blinkade yrvaket med de knutna nävarna halvvägs uppe redo för attack.
Cat bara skrattade åt mig, rullade ihop sängkläderna, öppnade fönstret – här varde ljus – och lät dem hänga ute innan hon vände sig mot mig, som fortfarande stod i samma fåniga pose.
”Jag övervägde att väcka dig med kyssar, men kom fram till att det brutala sättet vore mycket trevligare”, flinade hon och jag sänkte slutligen mina armar, stod istället som ett fån och glodde dumt på henne.
”Tack, det var omtänksamt av dig”, muttrade jag sen, förde handen till mitt hår, bara för att suckande konstatera att katastrofen var ett faktum.
Cat fnittrade, virvlade bort till garderoben och började rota fram kläder, medan jag fortfarande stod kvar på samma fläck och försökte fatta att jag var vaken.
”Vi ska till skolan snart, så klä dig nu din latmask!” ropade hon där inifrån och ett par prickiga leggings kom flygande. ”Jag har redan varit och duschat.”
Sen när blev du så himla morgonpigg?
”Hur länge har du varit uppe egentligen?”
”Två timmar ungefär. Jesse vaknade vid fem så jag gick upp och värmde det som var kvar av pizzan åt honom, sen gick han och la sig igen men då var jag ju redan vaken så jag passade på att duscha.” Ett par trosor singlade förbi mitt ansikte. ”Det finns en bit pizza kvar åt dig i köket ifall du vill ha.”
Men med tanke på att jag de senaste dagarna närapå levt på pizza, var det inte exakt vad jag önskade mig till frukost.
”Jag köper en macka på vägen till skolan”, sa jag därför och Cat kom fram ur garderoben, bara för att sen rycka på axlarna och småle mot mig.
”Visst, men vi drar om en trekvart så jag föreslår att du börjar göra dig iordning”, sa hon och smilade mot mig, och då sänktes äntligen mitt tjuriga humör och jag lyckades le tillbaka mot henne. Och det leendet var visst allt Cat behövde som invit för att komma smygande, lägga armarna om min hals och pressa sin kropp emot min så jag såg stjärnor.
Hej Vacker.
”Förlåt att jag väckte dig sådär, men det var så lockande”, spann hon urskuldande och jag skakade leende på huvudet.
”Du är förlåten”, sa jag och Cats läppar pryddes med ett leende, innan de med ens kom mina till mötes och äntligen fick jag den där efterlängtade morgonkyssen. Mina händer snoddes runt hennes kropp, tryckte till över ryggen innan de ivrigt smet in under hennes tröja och kände på den varma, lena huden som doldes där under. Gud hjälpe mig…
”Du borde gå och duscha”, mumlade Cat en smula hest mot min haka, medan jag fick kämpa med att få hjärnan att fungera som jag ville. Känslan av hennes bara hud under mina fingrar hade fått helt andra tankar att planteras i min skalle, och gjorde nu att den fungerade en smula trögt.
”Mmm”, mumlade jag lågt och nafsade efter piercingen hon hade i underläppen.
”Vi kommer komma för sent”, viskade Cat hest då jag började strö kyssar över hennes hals.
”Vi hinner”, blev mitt svar innan jag knuffade henne baklänges mot sängen, lät oss falla ner i den och sökte hennes läppar med mina.
En stund senare travade vi in på skolans område hand i hand, och i den andra handen höll jag en macka paketerad i folie. Trots vår tidsbrist hade jag både hunnit duscha, sätta upp håret i en hästsvans – jag som aldrig har hästsvans! -, dra på mig de kläder jag fått med mig samt sett till att alla böckerna låg som de skulle i min väska. Cat hade fluffat till det korta håret bak medan de långa slingorna hängde fram och lätt svävade i vinden. De mörka ögonen var sotiga och hon kom klädd i rosa leggings, ett par korta jeansshorts, benvärmare och converse, och på överkroppen bar hon en stor, vit t-shirt. De armvärmarebeklädda armarna höll på ena sidan i en väska, och på andra sidan i min hand.
Och trots att jag visste att Cat var den som sket totalt i om folk fick reda på att hon var homosexuell, var jag så nervös att hjärtat skyndade på rätt bra där inne i bröstet. Jag var såpas intelligent begåvad att jag förstod att när de andra insåg att jag var tillsammans med Cat, skulle det inte direkt hjälpa upp mitt rykte.
”Se inte så rädd ut, de kommer inte att göra dig ett skit”, sa Cat, som om hon läst mina nervösa tankar.
Jag svalde lågt och såg ner mot min macka i handen.
”De är en stor bunt homofober allihop”, muttrade jag till mackan och kände Cat försiktigt trycka min hand.
”Jag skulle aldrig låta dem skada dig”, sa hon lågt och i den stunden tog jag det som en stor komplimang. Det slog mig aldrig just då att när Cat sa ”jag skulle aldrig låta dem skada dig”, betydde det brutal misshandel.
Så en smula tryggare lät jag mig ledas in i skolan, uppför alla vindlande trappor och genom alla snirkliga korridorer, tills vi nådde bildarnas avdelning och gled in i vår stora ateljé. Precis då jag tog sikte på mitt staffli och redan hade tusen tankar i huvudet om vad jag skulle skapa, grep Cat tag i min hand och tvingade runt mig.
”Jag tänker satsa”, sa hon och de bruna ögonen blänkte till. Jag däremot rynkade frågandes ögonbrynen.
”Huh?”
”Jag tänker satsa! Ja, på skolan alltså! Jag tänker inte bli som morsan och hamna hos polisen eller på något jävla mentalsjukhus eller rehabiliteringscenter för såna som supit bort sin hjärna.” Ögonen glodde. ”Kan du hjälpa mig med det, Kim?”
Bilder av gårdagen fladdrade förbi i min skalle och jag mindes den gråtande Cat jag haft i famnen. Den trasiga människa som skrikit ut sin förtvivlan över det liv hon fått tilldelat. Och trots att en varningens röst börjat ge hals i mitt inre, ruskade jag den av mig och tryckte hennes hand till svar.
”Alltid”, blev mitt svar och Cats ansikte sken upp.
Under lektionen kopplade jag bort resten av omvärlden och fokuserade på min uppgift. Wendela hade sagt åt oss att vi först skulle skapa ett djur som inte finns i lera, för att sen sätta in det i en tavla – med vilken teknik som helst – och sen placera oss i samma bild. Så först hade jag skapat något som skulle kunna liknas vid en blandning av en fisk och ett drakliknande djur, och nu jobbade jag med tavlan. Jag hade valt att berätta min historia via en oljemålning, och när Wendela dök upp bakom mig hörde jag henne nicka gillande.
”Väldigt vackert, Kimberly”, berömde hon och jag smålog mot min skapelse, innan jag fortsatte låta penslarna berätta sin saga för mig.
När Wendela en stund senare förklarade rast och klassen direkt rusade som en skock vilda vargar ut genom dörren, vände jag mig mot Cat som stod med rynkad panna framför sin duk och verkade en aning konfunderad.
”Hur går det?” frågade jag, gick bort till henne och ställde mig att betrakta det hon höll på att skapa.
”Det funkar inte”, knorrade hon missnöjt och knackade med penseln mot hakan. ”Det blir bara inte rätt. Det ser helt…snett ut.”
Jag såg på tavlan och betraktade vad hon gjort. Och hennes skapelse fick en kall hand att krama om mitt hjärta. Det hon hade gjort var ett mörkt, svävande fält som gömde sig bakom ett stort träd i en mörk och snårig skog, och sen en liten flicka som fanns placerad i en glänta iförd ett nattlinne, och såg sig skrämt omkring. Hela bilden gav mig rysningar.
”Du kanske borde ge dig på något i gladare färger?” föreslog jag då med ens allt saliv övergivit mig.
Cat sneglade på mig och sen mot tavlan igen.
”Jo, kanske det”, suckade hon, la ner penseln och slog sig ned på bänken för att sen sträcka ut armarna efter mig. Efter en stunds tvekan lät jag mig glida in i hennes famn och lutade huvudet mot hennes axel.
”Jag har hur mycket som helst att ta igen”, mumlade hon och jag slöt ögonen. ”Engelskan, svenskan, historian, matten, allting! Och jag måste få upp alla betygen om jag ska ha en chans att bli något.”
”Vad vill du bli då?” frågade jag, fortfarande med slutna ögon.
”Jag vet inte, men något i alla fall. Vad som helst, bara inte som morsan. Jag kanske vill bli känd konstnär, eller sångerska kanske, eller skådespelerska. Eller så vill jag skriva en skitbra bok som alla ska läsa, eller så vill jag jobba med djur, eller kanske jag vill bli typ statsminister eller något.” Jag såg henne inte men ändå kunde jag höra hur hon började le.
”Cat statsminister, vore något va?” smålog jag och hörde Cat skratta lågt.
”Ja, och jag skulle inte bli en sån där torr heller, utan jag skulle ha humor som fan och jag skulle va bra, skitbra skulle jag va! Och färgglad för alla i riksdagen är så jävla färglösa.”
Jag fick med ens en syn av Cat i sitt färgglada hår och yttre inne i plenissalen, i färd med att hålla ett tal. Det fick mig full i skratt och därför lyfte jag på huvudet och log mot henne.
”Vi satsar på det”, log jag och Cat la en hand mot min kind.
”Jag sa ju att du har bra inverkan på mig”, menade hon innan hon drog mitt ansikte emot sitt och lät sina läppar umgås med mina en stund. Och allt medan jag glömde bort att jag befann mig i bildsalen, att min klass när som helst kunde komma tillbaka från rasten och att det sista jag ville var att bli ertappad med att kyssa Cat, så tog Cats läppar över mina sinnen och fick mig att fullkomligt förlora mig i hennes söta smak.
”Va fan!”
Den skarpa rösten ven genom luften som en piskrapp, och jag slet mig ifrån Cat som jag bränt mig. Men det var redan för sent. I dörren stod Måns, Dennis, Andreas och Oskar och glodde så man kunde tro att ögonen skulle trilla ur sina hålor.
”Va fan!” upprepade Måns igen och jag stirrade skrämt mot Cat, som hade blåst upp sig och nu blängde på killarna med en blick som tydligt sa mig att hon önskade livet ur dem.
”Miffot hångla med Cat!”
Måns gapade som om han just varit vittne till hur en grupp forskare kommit på lösningen på växthuseffekten, och de andra var inte sena att härma hans beteende.
”Gå och häng er!” fräste Cat, reste sig och ställde sig vid min sida, allt medan jag förbannade att jag hade hästsvans på mig så att jag inte kunde gömma mig bakom håret som jag brukade. ”Ni ska väl ge fan i vem hon hånglar med!?”
Sakta men säkert började killarna hämta sig, och jag såg direkt på Oskars självgoda hånleende att nu var det klippt.
”Visst, visst”, smålog han och sen skred han in tillsammans med de andra och slog sig ned på sin plats. Cat såg snabbt mot mig och viskade:
”Där ser du, det gick ju bra.”
Men jag visste att det bara var början.
Och jag fick rätt. När skolan var slut och jag och Cat hade kommit utanför skolans område, kom hon plötsligt på att hon glömt sin mattebok i skåpet. Så medan hon sprang tillbaka för att hämta den, slog jag mig ned vid en bänk. Och då såg de sin chans.
Från att ena sekunden ha suttit helt själv på bänken, fann jag mig i nästa omringad av deras hånfulla leenden, elakt smilande ögon och triumferande skratt.
”Din lilla jävla lebba!”
”Jävla äckel, knullar du med Cat eller, huh?”
”Den där slampan, fan, det visste man inte om dig. Cat som är horigast i stan!”
”Jag satte på henne en gång, villig som fan var hon. Är du likadan eller? Huh, är du lika villig som Cat?”
”Hon är skön va? Jävla lebba, jävla äckel, jävla missfoster!”
Och så kom första slaget. Knytnäven rusade mot mig i 120, träffade mig rätt över näsbenet och jag hörde riktigt hur det knakade till i det. I nästa sekund sparkades jag till marken allt medan jag skrikande försökte skyla huvudet med händerna.
”Sluta!”
Men de bara skrattade, och deras hånfulla och triumferande hyenetjut blandades samman till en enda soppa som till slut upptog hela min värld. Och jag försökte kura ihop mig, parera mig från deras sparkar och slag allt medan deras skratt steg mot himlen och exploderade i mitt huvud.
Höh, misshandel D’: Men ja, mitten och slutet SÖG verkligen, förlåt -.- Får försöka skriva ett bättre nästa gång x’D KOMMENTERA? :’D
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | InTheShadows - 2 jan 10 - 21:14- Betyg:  | den bästa i hela texten var: Måns gapade som om han just varit vittne till hur en grupp forskare kommit på lösningen på växthuseffekten,
AHAHAHHAHAA, jag dog XD | | NeMriA - 15 maj 09 - 18:33- Betyg: | Under lektionen kopplade jag bort resten av omvärlden och fokuserade på min uppgift. Wendela hade sagt åt oss att vi först skulle skapa ett djur som inte finns i lera, för att sen sätta in det i en tavla – med vilken teknik som helst – och sen placera oss i samma bild. <--- det där är PRECIS vad jag fick göra som antagningsprov för estet bild xD
ALLTSÅ JAG SKA DÖDA DE DÄR ÄCKELKILLARNA *morra* KASHFJGLKSD!! *hugga av några av deras kroppsdelar* | | sandruskapuska - 8 maj 09 - 14:25- Betyg: | | Gaaah blir arg på dom idioterna :@ | | LikeBefore - 20 apr 09 - 15:55- Betyg: | åh jävla idiotiska fördomsfulla fula ungjävlar! :@
o det va bästa som vanligt! säg inget annat!
oj vad arg man blev på dom :@
längtar tills nästa del :) <3 | | _mos_ - 19 apr 09 - 22:55- Betyg: | nejnej sluta säg att det är dåligt! Jag får ryck!
Den var asbra, fast elakt med misshandel :( | | PsychicPlay - 19 apr 09 - 16:28- Betyg: | MEN.. jävla förbannade äckliga missfoster..*muttrar x antal galna kommentarer*
ÅH! jag hatar dom! ._.
& jag älskar hur du skriver. <3 | | Diskret - 19 apr 09 - 13:21 | | Neeee!! De kan fan inte misshandla Kim, de där förbannade, själslösa hyndorna, de jävla, försupna, ryggradslösa krypen! Hade de funnits på riktigt skulle jag ha könsstympat dem alla och matat en Kaukasisk ovtjarka med deras ruttnande lemmar! Tror fan inte att de hade skrattat då! | | -Cute - 19 apr 09 - 10:41- Betyg: | | stackars Kim o___x Vilka idioter! >.< men du skriver helt underbart som vanligt :> | | glittermagi - 19 apr 09 - 10:36- Betyg: | Så sjukt bra! Jag kan inte finna något fel i hela texten.
Du är helt otrolig!? :o | | thaNAMEisPSYCHO - 18 apr 09 - 14:48 | ingenting sög.
ååh. lixom., jag har väl blivvit känd hos dig för mina patetiska
kommentarer hu? . men, usch, det är så fantastiskt.<3 | | _Live_life_ - 18 apr 09 - 11:15- Betyg: | noway ;o
Det där var ju ultrabra! Du är typ den bäsa novellskrivaren
på hela dikta. Så kom inte och säg något om att det inte blev
bra för då har du felfelfel! Jag älskar den här berättelsen! |
|
|
|
