Rädslan av livet. |
Känner mig rädd, hur vet man att man är rädd egentligen? kan jag bara säga att jag är rädd, hur känns det känslan egentligen? tror inte jag riktigt har förstått att jag ska egentligen vara rädd. Men för vad? Ja för allt som har hänt i mitt liv och för allt som kommer att hända inom min framtid?
Jag känner som att rädslan pumpar omkring i hjärtat och i hjärnan, får mig att tänka på massa saker som jag hade glömt bort. Försök få mig att förstå snälla.
Jag är en tjej på 21år och förstår verkligen inte vad livet är till för? Ska man leva ett liv med en sådan här plåga fram och tillbaka. Man vet aldrig när man vaknar nästa morgon hur mörkt livet verkligen kan vara. En dagen kan livet vara helt fantastiskt och man kan tänka på framtiden. Medans andra dagen så kan det svikta mellan självmordstankar och mörka tankar, fyllda med ångest. Jag kan tänka att livet kommer väl att pendla upp och ner, nog förstår jag det.
Men att gå med en ångest som inte kan beskrivas med ord för det är så stark vissa dagar, den tar livet av mig känns det som. Jag är rädd för att prata om det, för gör jag det, kanske den blir värre? eller så lättar det, men det har jag svårt att tro egentligen. När jag får ångest känns det som om hela världen bara ska rasa samman på en enda gång. Jag kan kallsvettas och sedan bara skrika av alla tankar som går runt i min hjärna. Jag försöker att tänka på framtiden, men har jag någon framtid egentligen? För ibland ser jag en fantastisk framtid och ibland ser jag en annan mörk framtid. Jag undrar vilken som stämmer, känns som om jag kan se in i framtiden och att jag kämpar emot den riktiga verkligheten. jag kommer nog aldrig att bli frisk från min psykiska ohälsa, alla har väl förhoppningar att jag ska bli det, men själv känns det som om det är mitt liv. Jag har levt så länge i det, att jag ser det som en frisk värld, hur konstigt det än låter. I min fantastiska framtid så ser jag en glad och trevlig tjej som arbetar och har en fantastisk pojkvän som alltid stötar mig, och vi har skaffat hus och har hundarna på heltid och jag kan känna lycka för en gångs skull. Sen kommer ju den där andra framtiden.. "den mörka framtiden" Då känns det som om jag alltid kommer att vara inlåst bakom galler, det kommer att stå i pannan på mig LPT. Jag kommer bara att bli sjukare och sjukare, och till slut så kommer jag att lyckas ta mitt liv. Och då slutar mitt liv, jag kommer inte bli över 30år som det känns nu. Men man önskar ju att man har fel vissa gånger.
Men mitt liv är som en vågskål, ena dagen kan jag vara lycklig och glad, andra dagen vara i självmordslandet. Jag önskar jag kunde få någon slags kontroll över det hela, men det har pendlat såhär nu i flera år och ibland önskar jag att allting kunde bara sluta och jag kunde få leva ett så normalt liv som möjligt.
Det känns som om jag måste bli frisk snabbt, för alla som är omkring mig har lidit nog nu när jag varit så sjuk som jag har varit under många år. Jag känner att jag står i skuld till dom att iallafall försöka. Och det gör jag verkligen, men hur länge ska jag orka hålla uppe det här leendet som jag egentligen bara vill få det till att gråta och bara gömma mig bort från allt och alla. Jag tänker ofta vad som skulle hända om jag verkligen hade lyckats av något av mina självmordsförsök. Skulle världen ha mått bättre utan mig? Och varför har jag inte lyckats alla gånger som jag har försökt? Är det inte meningen att jag ska dö?
Men om jag inte nu ska dö, varför låter ni mig plågas med all denna ångest hela tiden? Vad har jag gjort för fel?
|
|
|
|
