Världen går under [*kap 6*] |
You took my heart,
Deceived me right from the start.
You showed me dreams,
I wished they would turn into real.
You broke the promise and made me realize.
It was all just a lie.
Jag satt vid matbordet drack vatten. Medan jag drack tänkte jag på Dig igen. Varför flyttade du? Och varför sa du ingenting? Var det därför du slängde en slängkyss åt mig?
This world may have failed you,
It doesn't give you a reason why.
You could have chosen a different path in life.
The smile when you tore me apart.
Det hördes ett rassel i brevlådan, jag sprang dit och kollade. Det var ett brev, jag trodde att det var till mamma, som det brukade vara. Men när jag kollade namnet blev jag stående där helt oklar i hjärnan. Det stod mitt namn; Paulina Paus. Jag rev upp det och kollade snabbt igenom det, som jag brukade göra innan jag läste på riktigt. Jag konstaterade att det var från Dig. Det var din handstil, snirklig och perfekt. Innan jag läste det gick jag in i mitt rum för att göra en skön läsplats. Jag släckte alla lampor förutom sänglampan och la mig ner i sängen. Jag hade varit noga med att dra ner persiennerna och dragit för gardinerna, för att inte ett enda naturljus skulle snirkla sig in. Det skulle bara vara jag, brevet och sänglampans lite halvdunkla ljus.
Hej Paulina, jag hann aldrig säga hejdå till dig. Mamma och pappa hade så bråttom att åka iväg. Jag har frågat varför, men jag får inget svar. Kan det vara mig de är oroliga för, Paulina? Är det mig de vill skydda från alla homofobier. Eller är det dig de vill skydda från mig? Pappa blev helt galen när jag berättade att jag var gay, fast när jag riktigt tänker efter så sa jag bi. För det är antagligen vad jag är. Paulina, kan du acceptera en kille som jag? Kan du acceptera min ynkliga ursäkt. Via ett brev och msn. Men Paulina, jag är rädd, rädd för att du kanske skulle hata mig. Jag ville inte se dina ledsna ögon, det vill jag inte nu heller. Jag är kanske dum mot dig, men det är jag, Paulina, det är ifrån mig brevet kommer. Jag är inte perfekt, det kan jag mycket väl erkänna. Men jag är inte som alla andra. Paulina, jag älskar dig fortfarande. Men jag vet inte om jag skulle klara av det. Du såg vart det ledde, jag gjorde slut på dig. Utan att säga den riktiga andledningen. Om vi blir ihop igen kommer jag vara så lycklig att jag blir olycklig. Paulina, du ignorerade mig i två år jag kunde knappt sova, jag kunde knappt leva. Jag behövde få kontakt med dig, igen. Nu vet jag inte hur långt jag har kommit. Men inte så långt, antagligen. Du vet inte hur dåligt jag mår nu, du vet inte hur mycket skuldkänslor jag har. Jag tänker på dig varje sekund i mitt liv. Fattar du det? Jag kan inte leva utan dig, det har jag bevisat nu. Men jag är för svag för ett förhållande, jag klarar inte av det. Jag är svag, det kan jag mycket gärna erkänna. Om du tänker hemska tankar om mig så kan jag förstå det. Jag blir inte ledsen, skrik ut allt du vill ha sagt om mig. I klassen, Benjamin och jag. Om du trodde, efter jag sa att jag var gay, att vi var ett par så släng bort den tanken. Han fick reda på att jag var gay, eller bi, så jag blev tvingad. Ja, du läste rätt Paulina, han tvingade mig att vara med honom. Jag vet många hemligheter om den killen, men de är för hemska att skriva här. Och jag vet inte ens om jag skulle vilja säga dem heller. Lilla vän, mår du dåligt om jag skriver hur mycket skit jag får ta? Jag vet inte riktigt, men om du gör det ska du kanske inte läsa resten. Jag önskar att jag hade ett annat liv, ett liv utan mig. Det skulle vara bra. Jag är hatad, Paulina, jag är hatad av pappa. Han hatar mig så som jag hatar mig själv. Han får mig att tappa självförtroende. Paulina, de ärren jag hade på ryggen, dem var inte ärr efter skrubbsår. De var ärr efter pappa. Sant Paulina, jag ljuger inte. Han har gjort dem på mig. Han får mig att må dåligt, han får mig att känna mig dålig. Som om min brors död berodde på mig. Jag kanske inte har berättat det? Kanske inte, men min bror dog för ett tag sen. Och pappa tror att det var jag som dödade honom. Men egentligen vet han mycket väl att det inte var på grund av mig. Nu ska jag kanske runda av mitt brev, till dig. Men jag har mycket jag vill få ur mig, men om jag skriver de här kommer du kanske att tycka ännu mer illa om mig. Paulina, adressen som står på framsidan av brevet, det är min gamla adress som du ser. Det är bara för att pappa inte ska få tag i det, mannen du träffade i porten, han tar hand om de brev jag får. Sedan när jag kommer och hälsar på honom läser jag breven. Paulina, jag saknar dig så mycket att jag mår dåligt, men inte så dåligt att jag inte mår bra. Kommer aldrig att glömma dig om du inte vill skriva till mig. Aldrig.
Kärlek, nu och för alltid /Jonathan
Jag vet inte hur många tårar som rann ner för mina kinder medan jag läste. Hur har jag kunnat tänka något hemskt om Dig? Det går inte att föreställa sig det. Jag ångrar allt, det kommer jag alltid att göra. Innan jag började tänka på något annat kastade jag mig upp ur sängen och tills skrivbordet. Jag slet åt ett papper och en penna, jag tänkte på vad jag skulle skriva. När jag visste vad, skrev jag.
Jonathan, jag kan inte hata dig. När jag läste det där brevet du skrev ska du bara veta hur många tårar det rann. Jag vet inte hur jag kunnat vara så blind, jag borde ha sett, och jag borde ha vetat. Men jag var så förälskad att jag blev blind. Jonathan, du betyder något för mig. Om du lämnar mig så vet jag inte om jag kommer vilja leva längre. Du kan alltid lita på mig, Jonathan. Jag är här för dig när du behöver mig. Det där med att jag ignorerade dig… Jag ångrar mig så mycket, Jonathan. Nu när jag läste ditt brev så vill jag åka tillbaka i tiden och ställa allt till rätta igen. Nu är min fråga: Kommer du någonsin att förlåta mig? Om jag får ett nej så accepterar jag det. Om du säger ja så kan du aldrig någonsin veta hur glad jag blir. Du ville veta vad jag skulle skrika, jo… här är mitt svar på det: JAG ÄLSKAR DIG JONATHAN! det är mitt svar. Kanske mer personligt. Men vill du höra mig skrika det? Vill du höra mig skrika att jag bryr mig om dig? Jag gör det när du vill. När som helst. Jag kan gå upp mitt i natten och skrika det om du vill det. Jonathan, jag vill inte avbryta mitt skrivande, och jag kan inte fortsätta på det om jag en gång blivit avbruten. Men mamma ropar att jag ska gå ner till henne och min bror. Jag kommer aldrig svika dig, kom ihåg det!
Alltid här för dig! /Paulina
|
|
|
|
