Världen går under [*kap 5*] |
Karin<: säger:
Är du deppad? :O berätta för mig nu!<3
Paulina :/ (jag vill ju ha dig) säger:
Egentligen finns det inget att berätta, jag borde fattat…
Karin<: säger:
Det finns ALLTID något att berätta :) om det är något som tränger ner dig så kan du alltid säga vad det är , till mig!
Paulina :/ (jag vill ju ha dig) säger:
Asså… nej jag vet inte :/ *tveka som en idiot*
Karin<: säger:
Om du tvekar som en ”idiot” så är det ju något? ;)
Paulina :/ (jag vill ju ha dig) säger:
Joo, men asså, det är rätt svårt…
Men okej
Du vet Jonathan…
Karin<: säger:
Han som SATT bredvid Johanna, ja jag vet vem det är :P
Paulina :/ (jag vill ju ha dig) säger:
Mm, han och jag var ihop för två år sedan ungefär ;o
Karin<: säger:
Var ni? :O
Okej… men fortsätt!
Paulina :/ (jag vill ju ha dig) säger:
Mm
Men nu fick jag veta VARFÖR han gjorde slut på mig
Karin<: säger:
Måste vara nått hemskt, eftersom att du är deppad? :(
Paulina :/ (jag vill ju ha dig) säger:
Ja…
Han sa att han inte var ihop med mig för att han älskade mig… han är gay
Karin<: säger:
Seriöst?! :OO
Jag visste inte om jag ville fortsätta skriva till henne. På ett sätt kändes det skönt att få ut känslorna som bara låg och malde sig in i själen. Men på ett annat sätt kändes det som om jag gav ut dig, till någon annan. Som om jag sålde till kropp. Jag ångrade mig genast och loggade bara ut. Nu visste jag att Karin skulle fråga Dig och mig. Hon kommer att ställa Dig mot väggen, Du kommer att säga nej och hon kommer kalla mig för en lögnare. Jag tar den risken, jag gav ju ut din själ för en som varken Du eller jag litar på. Jag lämnade ut dig, frivilligt.
Hela kvällen satt jag och tänkte på vad jag hade gjort. Jag trodde faktiskt ett ögonblick på att jag kunde lita på Karin. Men nu var det för sent att säga att jag ljög. Att jag bara låtsades. Men hon kommer inte tro mig. Nu fick jag sitta med skulden i hjärtat i resten av mitt liv. Hur länge jag skulle klara av det visste jag inte, men antagligen inte så länge. Jag vet inte ens hur länge jag skulle klara av att inte ha någon vän. Jag vill ha en. Och jag vet precis vem. Du och jag skulle kanske klara av att vara vänner, även om du ljög för mig. Jag ser att mamma och min bror tittar på mig, jag vet själv att jag bara stirrar in i taket. Min bror sätter sig bredvid mig i soffan.
”Tänker du på?” undrar han. Jag vill svara, men halsen har snörpt ihop sig i en enda stor klump. Det är som om min hjärna har sagt åt mig att inte säga till någon mer, att inte svika Dig en gång till. Min bror puttar till mig lite, men när jag försöker svara så kommer det bara ut ett hest kvid.
”Paulina?” säger mamma. ”Vad tänker du på?” Jag sliter åt ett papper och en penna och skriver det jag vill ha sagt istället:
Jag kan inte prata, det är som om halsen har snörpt ihop sig. Det är som om något säger åt mig att inte lämna ut Honom längre, inte lämna ut Honom mer än vad jag redan har gjort. Om jag säger det till er så kommer Han hata mig för alltid, jag har lovat. Tror jag i alla fall. Det var som om jag lovade för mig själv att inte säga till någon när jag senast pratade med honom. Det var något i hans ögon när vi var ihop, någonting som störde honom när vi kysstes. Nu förstår jag vad det var. Förstår ni? Ni kanske inte förstår det, men jag säger det inte. Men fattar ni vem jag menar? Jag menar Jonathan, han som var min första pojkvän. Minns ni? Jag har lovat… Jag har lovat mig själv att inte avslöja mer. Och säg nu inte ”om det är något som tränger ner dig så kan du alltid berätta”. För det går jag inte på en gång till. Jag har redan blivit lurad av mig själv av det. Jag sa till Karin, fastän någon i mig sa åt mig att inte säga något. Men någonting gjorde så att jag ändå sa. En liten minidjävul, som satt på min axel hela tiden och tittade på allt. En minidjävul som styr över mig när det är något hemskt jag ska göra. Som att bryta ett löfte. Jag ska besegra honom nu har jag tänkt. Jag ska inte låta honom styra över mitt liv längre. Därför är hemligheten mellan mig och Jonathan.
Jag la undan pennan och visade mamma och min bror vad jag skrivit. Mamma fick tårar i ögonen, jag ville inte veta varför men hon sa det ändå:
”Du skriver som en poet!” Hon hade inte glömt sin stolthet i rösten. Jag ryckte på axlarna och gick därifrån. Jag ville tömma mina tankar på egenhand. Jag bestämde mig för att gå hem till Dig och säga att jag hade sagt det till Karin. Jag ville ta risken, jag ville inte att Karin skulle vara den första som sa det till dig. Säga det jag sa till henne. Jag släntrade ut i hallen och satte på mig skorna. Jag struntade i jackan, du bodde ju så nära och det var fortfarande varmt ute nu runt halv fem på kvällen. När jag äntligen står utanför din port så tvekar jag. Om jag säger kommer du kanske hata mig, men om jag låter Karin säga kommer du hata mig mer. Jag bestämmer mig ändå för att gå upp och säga. När jag kommer upp ser jag till min stora förvåning att det inte står ’Malmström’ som Du heter i efternamn, utan ’Berg’. Har ni bytt efternamn eller flyttat…? Jag hoppades på det första. En man kom ut från huset, det var inte din pappa, han var för gammal för det. Han stannade framför mig och frågade:
”Väntar du på någon?” Jag tittade upp och fick äntligen ut något ljud.
”Ja… Eller nej. Men bodde inte Malmström här?” Mannen nickade.
”Jo, men dom har flyttat, visste du inte det?” undrade mannen. Jag visste inte, och ville egentligen inte veta det heller. Men nu var det sagt, Du har flyttat. Ifrån mig, ifrån världen.
”Vet du vart någonstans?”
”Andra sidan stan har jag för mig”, svarar mannen. ”Men nu måste jag vidare…” Jag nickar bara och biter mig stilla i läppen. Du har flytatt.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Lindhal - 16 apr 09 - 18:46- Betyg:  | | skit bra! :D |
|
|
|
