* Smärtan i att bli lämnad (Del tre) |
När natten sluter sig kring min påhittade värld blir allt kallt och de gamla minnena kommer och spökar framför mina våta ögon. Jag tror nästan att du ligger bredvid mig och andas igen. In, ut. In, ut. Våra andetag var alltid i takt om natten älskling. Det fick du tyvärr aldrig uppleva, för du sov alltid när jag låg vaken och tänkte på dig och livet. Du och jag delade aldrig samma fantasier om döden på natten. Ej heller tankarna om själva underbara livet. Aldrig samma tankar, bara oförståliga blickar. Det var det enda bevis jag hade på att du såg igenom mig. Jag hade nog fel älskling, jag hade nog alltid fel.
Det är ingen ide för ens stängda ögon, så jag tillåter min blick att se ut igenom fönstret, mot himmelen. Alla stjärnor lyser så vackert, så fridfullt. De störs inte av allt på jorden, de reflekterar inte alla känslor. De känner inte. Skulle man kalla det för liv? Jag reser mig och traskar ut i köket. Det står inga glas på diskbänken, inga smulor på bordet, ingenting. Tomt. Precis som mitt hjärta borde vara. Ett bortglömt eko.
”Ironi, ironi..”, viskar jag tyst, men jag hör hur ljudet stuttsar mot väggarna. Inga tavlor pryder väggarna längre, vi målade ju om nyss. Du hittade inga tavlor du gillade och fann dig inte heller i dem jag pekade ut. Du sa att vi skulle hitta de perfekta, som skulle sitta här på väggen i minst sju år, kanske längre. När du flyttade in tyckte du att allt var så perfekt. Ja, perfekt. Det fanns inte ett, utan två sovrum. Utifall vi någon dag skulle få för oss att utöka familjen, så sa du. Du hade väll inga tankar på det när du lämnade mig i lördags. Efter att jag slängt ut dig och du snällt gick. Jag vill aldrig mer se dig igen, aldrig, alltid. Alltid se dig. Jag ligger ner på golvet nu, begravd av mina egna tårar.
”Jag älskar ju dig!…”, skriker jag ut i den tomma luften. Jag älskar ju dig.. Inget svar får jag, inte ens ett eko. Ödet vill väll detta antar jag, men jag förstår bara inte varför det gav mig dig? Vad var du för nytta? Du gav mig bara glädje för en kort tid och inte längre. Jag förstår inte, jag förstår.. Min existens är byggd på att bli krossad.
”Riiiiiiiiiiing!!” Jag väcks ännu en gång av en ringsignal, men denna gång är det tack och lov telefonen. Huvudet snurrar runt och jag har ont i hela kroppen. Varför ligger jag på köksgolvet? Juste, ännu en dum ide. Kanske trodde jag att jag inte skulle minnas, om jag sov där du aldrig legat bredvid mig. Ett misstag var det, inser jag nu. Aj, min rygg. Jag skakar på huvudet och sträcker mig efter telefonen som ligger på bänken bredvid mig.
”Aa det var Lea.”, säger jag med en lite väl sömning röst.
”Jag trodde inte du skulle svara!” Det är Ollie jag pratar med tydligen.
”Mm..”, mumlar jag.
”Vi ska shoppa idag!”, konstaterar hon.
”Om hur många minuter?”
”Vi ses på torget vid 11, om 20 min?”
”Ok”, säger jag, och lägger på. Tack och lov är jag världsmästare i springa runt som en galning på morgonen. Jag ler lite för mig själv och reser mig upp. Dags att sluta lata sig, sunshines the only way!
Med pulsen uppe i halsen ser jag hur Ollies skepnad dyker upp framför mig på torget. Håret är precis som igår uppsatt, men idag har hon sina små shorts och det skrik lila linnet. Även om hon ser ut som vilken svenne som helst, så strålar det om henne, som om hon vore en ängel. Hon är min ängel.
”Tjenare Sego!”, säger ängeln och kramar mig. Jag möter hennes blåa blick och ler.
”Hallo Honey.” Sedan traskar vi iväg mot vår vanliga runda på stan, vilket innebär att vi först kollar alla affärer vi aldrig handlar i, sedan alla som är för dyra att handla i och tills sist i dem som vi faktiskt ska handla i. På så sätt slipper vi släpa på kassarna. Medoden uppfanns av oss första året på högstadiet och har sedan dess varit mycket populär och visat sig förebygga både ont i ryggen och skoskav. Efter några timmar landar vi i en tavelaffär utav okänd anledning.
”Konst, konst, konst..!”, säger Ollie dramatiskt, och pekar på en tavla på väggen. Jag förstår inte riktigt hur jag ska tolka den, men ändå är den vacker. Vardags vacker.
”Gillar du den?”, frågar Ollie, och lägger huvudet på sne.
”Ja, jo jag gör väll det.”, säger jag och skrattar.
”Köp den!”, säger hon, och börjar vifta åt konstnären, som står och är upptagen med en annan kund.
”Men det kan jag väll inte bara göra hipp som happ?” Sånt här tar ju tid, intalar jag mig själv.
”Du behöver ju något till köksväggen! Kom igen, kostar den över 500 så skiter vi i det? Okey?” Jag tittar på tavla. Den måste definitivt kosta mer än så.
”Okey!”, säger jag och ler. Vad kan hända? Efter en stund kommer konstnären fram till oss.
”Ni får ursäkta, var ni intresserade av tavlan?”, frågar hon. Hon ser ut att vara runt 25, har dyra märkeskläder på sig och håret hängande längs ryggen. Hennes ögon är gröna och det gör att hon ser aningen vild ut.
”Jaa.. Vad kostar tavlan?”, frågar Ollie, rakt på sak som vanligt.
”Ett mycket kärt verk…” Jag slutar lyssna redan där och stirrar istället på tavlan. Den är verkligen vacker. ”… så omkring 450 tror jag!”
”Köpt!”, skriker Ollie och innan jag har fattat vad som hänt, står jag där med en tavla i handen och 450 kr fattigare. Bara så där.
Färgerna blandas. Blått, grönt, rött, gult, allt blir färg. Allt, förutom det vita ljuset som strömmar fram från bakrunden. Allt. Tavlan heter ”Lyckan” men jag finner den mer sorglig. Fast kanske någon dag, i någon framtid, kommer jag att se lyckan. Kanske. I vilket fall skulle inte Hannes gillat att jag köpt tavlan bara så där och hängt upp den. Han skulle hatat det. Det konstiga är att, ja, det känns riktigt bra. Ja, jag och min tavla.
Hoppas ni hängde med :) Kommentera (A) Take care
//irmis
|
| Kommentarer | | Guldvattnet - 15 apr 09 - 21:08 | | ollie verkar som en riktig solstråle xD hela tavelköpet var charmande, riktigt bra |
|
|
|
