Världen går under [*kap 4*] |
När jag grubblat på om det var rätt av mig att låta dig gå så går jag och lägger mig. Det tar rätt lång tid att få upp värmen under det iskalla täcket, så jag får sova iskall. Nästa dag skiner i alla fall solen varmt, men jag blir knappast varm. Jag fryser fortfarande, antingen håller jag på att bli sjuk eller så tänker jag på något som jag inte vet. När jag går upp så skakar mina ben. Jag är tvungen att sätta mig ner. Mamma upptäcker att jag sitter på stolen utanför mitt rum och frågar vad det är. Jag vill inte oroa henne i onödan, så jag säger:
”Nej inget, jag blir ju alltid lite yr när jag går upp på mornarna, det är inget!” Mamma granskar min självsäkra blick och ser lite fundersam ut innan hon säger:
”Det var sju år sen…” Jag får ge mig, mamma har rätt. Jag ljög rätt mycket när jag var yngre. Som att jag var yr i huvudet när jag gick upp, för att få uppmärksamhet. Om jag skulle säga det nu – som jag sa alldeles nyss – skulle hon inte tro mig. Mamma lägger sin hand på min panna och ryggar tillbaka av förskräckelse. Hon tar i min arm och föser in mig i mitt rum.
”Du är sjuk lilla vännen”, säger hon bestämt. Jag suckar och drar täcket över huvudet för att inte se hennes bekymrade min som hon alltid får när jag är sjuk. Vilket inte är så ofta, men jag hatar den blicken varje gång jag är det. När mamma går ut till köket för att anmäla mig via telefon springer jag till dörren och låser den. Jag vill inte ha mamma härinne när jag som mest vill vara ifred. Jag hör hur mamma försöker rycka upp dörren ett flertal gånger, när hon väl upptäcker att jag har låst ropar hon:
”Jag har sjukanmält dig nu! Det finns mat i kylen om du vill ha, jag kommer hem klockan tre. Är det okej?” Jag svara med ett ’Mm’ och mamma går till jobbet. När jag är alldeles säker på att hon har gått långt bort så springer jag ner till köket och tar en frukt. Jag kanske är helt knäpp, men jag blir helt deprimerad om jag missar en skoldag. Inte för att jag riktigt älskar skolan men deprimerad blir jag. Innan jag går kollar jag snabbt på klockan, den är som den brukar vara, den vanliga tiden jag brukar gå. Jag springer den här gången, inte sölar som jag brukar. Men jag kommer ändå en kvart för sent. När jag kommer in är jag helt röd i ansiktet, vilket jag aldrig brukar vara, men just nu är jag det. Benjamin konstaterar det såklart, och några kvävda fniss hörs. Jag letar med blicken efter Jonathan, alltså Dig, men Du syns inte till. Stolen bredvid Johanna är tom. Jag försöker att inte tänka på det Du sa igår. Jag sätter mig tungt bredvid Simon, som jag brukar göra. Han makar lite på sig, jag bryr mig inte om det. Jag vet inte hur jag tänker, men jag vet hur jag känner just nu. Jag saknar dig. Efter två år saknar jag dig. Kanske inte för kärlekens skull, utan för vänskap… Jag har inte precis gott om vänner i klassen, när jag tänker efter så har jag ingen. För att komma tillbaka till verkligheten igen, som jag har drömt mig ifrån, hugger Simon mig med en penna. Jag hinner inte skrika, utan vaknar bara och tittar mig omkring. Alla tittar på mig.
”Vad?” undrar jag.
”Vakna!”, fräser Simon. ”Du är ju fan helt borta!”
”Jag tänkte…”, börjar jag förklara för alla, jag hinner inte fortsätta innan Benjamin vrålar:
”På Jonathan!” Jag tittar förbryllat på honom och säger:
”Va? Nej!” Men jag tänker något helt annat. Hur kan du ha så rätt?
På rasten upptäcker jag något jag inte ville se, men ändå se. Dig. Du kommer fram till mig, men inte utan ett smile på läpparna.
”Hej Paulina!” Jag vet inte vad jag ska säga. Varför är han här, men inte i klassrummet? Mina ben känns som överkokta spagettin, och jag avböjer med att svara. Du granskar mig och påstår att jag ser blek ut.
”Lustigt”, ramlar det ur min mun. ”Samma sak påstod mamma!”
”Känner du dig febrig eller något?” undrar Du. Jag rycker bara på axlarna och undrar varför du egentligen bryr dig. Jag försöker gå därifrån, men Du är snabbare än mig. Du tar tag i min arm med din ena hand, men din andra känner du mig på pannan. Du ger mig en bekymrad min och konstaterar att jag är riktigt varm. Jag vill inte höra något sådant från en sån vacker människa som bara sviker. Han vill kanske bara få mig ur vägen.
”Varför var inte du i klassrummet?” piper jag och gör ögonen till smala sträck. Du möter min blick och ser förvånad ut.
”Har inte Benjamin sagt det?”
”Sagt vad?!”
”Jag sa honom att säga…”, säger Du och biter Dig i läppen. ”Men ok… jag har bytt klass, för jag trivdes inte där. Du ville inte prata med mig, Benjamin och de andra killarna bara retar eller luras, och tjejerna skriker jävla bög efter mig.” Du slår ut med armarna. ”I den andra klassen har jag i alla fall hittat någon, men jag saknar dig…” han rodnar. Jag ger honom en undrade min. ”jag är gay” sa han. Men om han saknar mig på det sättet jag tänker så är han bisexuell. Du håller fortfarande i min hand, den är varm och len, men jag vill inte att du ska hålla min hand. Jag sliter mig bort från dig och backar, jag försöker se sur ut, men jag ler ändå. Du tittar efter mig när jag går baklänges bort till mitt klassrum, jag vinkar innan jag vänder mig om och går normalt. Innan jag går in i klassrummet så tittar jag bakåt en sista gång, Du tittar fortfarande på mig. Innan jag blinkar ser jag hur du slänger en slängkyss åt mig, jag dog.
|
|
|
|
