Världen går under [*kap 3*] |
Hemma är det tyst som i graven, ingenting låter, inte ens kylskåpet som alltid brukar brumma. Jag försöker sucka, men det blir mest som ett kvid. Jag sätter mig vid datorn och loggar in på msn som oftast är helt folktomt. Men just nu finns det några som faktiskt är inloggade, men dem är ’inte vid datorn’. Fast det är två stycken som är online, Du och Karin. Såklart är det Du som börjar skriva till mig, men jag har inga vettiga svar. Men sakta skriver jag till Dig med.
-Paulina D’: </3 säger:
Hej :D
Pausar livet >.< ~Paulina var namnet säger:
Hej…
-Paulina D’: </3 säger:
Jag fattar om du inte vill snacka med mig, men jag vill ändå förklara…
Pausar livet >.< ~Paulina var namnet säger:
Om det finns något att förklara, så visst
-Paulina D’: </3 säger:
Klart det finns…
Men alltså, jag vet inte riktigt om du vill höra sanningen.
Det vet inte jag heller.
Pausar livet >.< ~Paulina var namnet säger:
Säg bara…
-Paulina D’: </3 säger:
Okej…
Jag var glad när jag var med dig
men det är så att jag är… gay
Världen brast. Killen som jag älskat tillräckligt länge erkände nu att han inte älskade mig på riktigt. Att han aldrig hade gjort det. Jag loggade ut och la mig i sängen. Jag behövde tänka, på vad visste jag inte. Men jag behövde bara ligga ner en stund och tänka, på ingenting.Jonathan… älskar mig inte, han har aldrig gjort det… Den tanken stannade kvar, de orden fanns där. De fanns där, och kommer alltid att göra det. Jonathan hade varit min första kille, den allra första. Och han hade inte älskat mig! Kanske som kompis, men ändå inte. Varför ljög han? Varför…
När mamma kom hem så slutade jag tjura. Hon hade inte varit hemma på två veckor, eftersom att hon har varit utomlands. Jag slängde mig ut genom dörren och sprang ut till henne i hallen. Men jag stannade framför henne, och den andra. Om jag hade glömt, om det inte hade varit en lögn så hade jag varit glad. Men nu… Mamma stod där ute med Dig. Jag blev lite förvånad, men tänkte sedan att Du bodde bara ett kvarter ifrån mig. Mamma såg glad ut under sin rödbruna lugg, den som hon alltid klagar över. Antagligen för att min lillasyster klippte sönder den när hon sov. Mamma gav henne utegångsförbud för det. Mamma strök bort luggen från ögonen, så gott det gick. Den åkte bara tillbaka framför ögonen igen. Du försökte gå fram till mig, röra mig. Men jag sprang därifrån, upp på rummet och låste dörren. Du eller mamma hann inte stoppa mig. Jag tryckte in mig i hörnet och lyssnade på trappsteg, men ingenting hördes. Det enda som hördes var mammas hasande steg i hallen. Stegen rörde sig upp i trappan, men förbi mitt rum. Sedan hörs något annat, ett rasslande ljud som låter starkt. Som om det är nära där jag står. Jag slutar andas för ett ögonblick när jag ser att Du kommer in i mitt rum. Jag vill bara springa rätt emot dig, putta Dig ut genom dörren och låsa igen. Men antagligen skulle Du bara låsa upp igen. Jag ser att Du närmar dig, men jag hör inte det. Du tar min hand och drar mig till sängen, Du visar med handen att jag ska sätta mig ner. Jag rör inte en muskel, så du börjar prata medan jag står upp.
”Jag ville inte vara gay”, börjar du med en pipig röst. ”Det var därför jag ljög.” Jag sa ingenting, jag lät dig inte fortsätta. Men du fortsatte ändå.
”Och jag ville inte bli retad… Så jag låtsades vara hetero.” Jag slog bort blicken, jag ville bara att du skulle gå. Jag ville bara att du skulle stanna. Kan du inte vara tyst…
”Kan du gå…”, hör jag mig själv säga. Jag känner att Du tittar på mig. Det behövs inga svar, det behövs inga ord. Jag känner att du gråter, inombords.
|
|
|
|
