tragiska sagan med ett lyckligt slut |
Solen skiner, på åker försvinner nu sakta daggen, med lätta steg vandrar flickan med kopplet i sin hand, kopplet som är bandet mellan flickan och flickans käraste vän, den mörka stora hunden, hunden som viftar på svansen och önskar att morgonstunden aldrig skulle vara över. Flickan stannar vid trapporna till huset där dem bor, bor med mamma och lillebror, två katter bodde där förr, nu finns bara en kvar. lilleflint, den käraste och uddaste av de alla blev överkörd förra helgen eller så. Han klarade sin inte, men flickan minns hur mamma grät över den där alldeles för lilla katten med knappast någon päls, den katten som föddes hos dem, den som de trodde skulle dö, han som fastnade och kvävdes när han var på väg ut. Flickan minns hur han livlös låg där i flickans hand, så liten som ett finger. Flickan hörde mammans bön, bön om att flickan skulle rädda katten. Flickan gjorde som flickan lärt sig i skolan, flickan gnuggade det livlösa undret, flickan hoppades att han skulle vakna till liv. Snart hörde flickan ett skrik, det var lilleflint, han vaknade till liv i flickans hand. Han stannade kvar i flickans familj. Flickans mamma fick ett så starkt band med lilleflint, de sov tillsammans, han kom alltid ut på gräset å väntade på att mamman kom. Han jamade långt innan den vita volvon stannade på deras infart. Flickan minns att i flickans säng fann flickan katten, han var livlös men fortfarande varm, hunden satt vig honom med tårar i ögonen och mamman helt stum av sorg. Dagar gick, flickan blev allt visare, flickan lärde sig att allt kommer och går, hunden blev allt äldre och mamman blev allt starkare. Sommar blev till vinter, flickans mamma blev sjuk, dagarna gick och mamma sa till flickan att allt ordnar sig, flickan är stor och hon kan ta hand om sig, att flickan ska göra bara det som känns bäst för flickan. Snön som föll var inte längre vit, allt flickan såg blev svart och grått, flickan såg sin hund, flickans bästa vän, han som nu fanns kvar. tillsammans kämpade dem mot världen stor å grym, alla svarta dagar blev till grå, snart kunde flickan se att det gick att ta sig vidare, att mamman fanns där i hjärtat vart flickan än gick. Flickan minns hur urnan bröts upp, hur askan spreds ut i vattnet, flickan minns hur önskan efter att få behålla en bit kvar blev allt större.
flickan gick med kopplet i sin hand, hunden med svansen böjd, han såg flickan ständiga tårar, han visste att en dag klara inte flickan mer. Snön tinade sakta bort, i bäcken flöt vattnet på, flickan satt på en sten, med benen hängandes ner, i flickans huvud fanns nu en liten liten trygghet som växte sig stor, en mur som tryckte bort all smärta.
flickan höll om sin hund, sin stora trygga schäfer som alltid såg på flickan med sina stora bruna trygga ögon. Hunden var den som flickan valde att lita på, den som inte skulle kunna svika flickan, han som skulle vara är när flickans ben vek, han som var där när flickans ben vek. Sommaren kom, flickan och hunden traskade genom åkrar, skogar och klippor. De lärde sig båda att sommaren är varm och att regnet torkar bort. Flickan träffade sina vänner igen, inte första gången men nu med ett leende, nu med ett öppet hjärta för livet. Kring flickan snurrar allt men flickan väljer att passera förbi. Flickan har ju hunden, flickan har ett hem, flickan har ju sin bror som bortom allt i sina tankar bor. Flickan såg en fjäril sittandes på lilleflints vita kors, flickan kunde höra en så vacker sång att flickan började fälla tårar. Fjärilen flög sin kos, men sången stannade kvar. Snart visste flickan vad sången var till för. Flickan fick veta att hon var tvungen att flytta att hunden inte kunde komma med. Flickan satte på sig sina vita skor, sin vita klänning och flätade sitt hår. Flickan tog hunden i kopplet och ledde honom ut. Flickan sa att allt kommer få ett lyckligt slut, att hunden bara skulle vänta. Flickan åkte iväg, med en krans av röda blommor kring sin hand och en krans av röda blommor kring hundens hals såg dem nu på varandra, hunden bakom galler i en liten inhägnad, med huvudet så långt nere han aldrig förr haft, med svansen så lövlös att man trodde han var död. Flickan lovade att inte gråta, att inte hunden skulle förstå, men när flickan reste sig för att gå hörde flickan hundens skall, skall så skära att de skar genom hjärtat och flickan visste att hunden nu var död om flickan inte kom tillbaka, men flickan ville så gärna att det skulle bli dem igen, flickan visste att chansen inte fanns där men att drömmar kunde man hålla fast vid, mamma var ju inte borta än, hunden fanns ju där, en bit bort bara, en bit bakom skogen, bakom galler. Flickan såg sig i sjön, nu satt flickan så ensam, sakta dog flickan ut. Hjärtat blev inte längre grått, det blev svart. Flickan hörde bara mammans ord, att flickan vet vad som är bäst, flickan hörde bara hunden skall. Flickan reste sig upp, flickan öppnade sin svarta sidenask, flickan tog ut fem stora tabletter, fem stora rutor. Flickan bakade en kaka, flickan klädde sig vit. Flickan flätade sitt hår och flickan bar sig av till sin bror. Flickan la en bit av kakan på hans bord, flickan sprutade in två sprutor i den, flickan visste att han skulle äta den, flickan pussade sin brors kind och sa att dem snart ses igen, att flickan visste vad som var bäst. Flickan åkte till hundens stängsel, hunden blev så glad, han hoppade och han log mot flickans vita klänning. Flickan visste att det var fel att ta honom med sig, men flickan gick iväg till lilleflints kors, tog ut korset och tog med sig det till vattnet där mamma var. Flickan ringde sin bror, men han svarade ej, flickan visste att det redan var sent att han nu var i Nangijala. Flickan tog fram kakan, sprutorna med, flickan tog två i sin arm och en till sin hund, han sa inget, tyckte inte ens det gjorde ont. Flickan hörde fjärilens sång, flickan kunde snart utskilja i den ord. Flicka delade kakan i två, såg till att hunden åt, flickan åt sin bit och la sig ner, vattnet slog mot klippan och hundens hjärtslag saktade ner, han dog först, han tog det tunga andetaget. När flickan somnade såg hon sin lillebror le för första gången, såg hon sin mamma frisk och hunden så glad, så klart att lilleflint satt där, han sprang mot flickan, flickan mot dem. Flickan var så glad, skulle aldrig vakna mer, mamman sa att flickan visste vad som bäst för flickan va.
Detta var sagan med ett lyckligt slut, att inte längre leva, bara få dö ut…
|
|
|
|
