* Smärtan i att bli lämnad (Del ett?) |
Tårarna letar sig fram över min kind, innan jag åter torkar bort dem. Varför jag ens gör det vet jag inte, min kind, min tröja, mina byxor är redan genomvåta. Mina tankar snurrar runt precis som rummet omkring mig gör. Till en början var det härligt, precis som en karusell. Efter ett tag var det mindre härligt, precis som en karusell. Hela mitt liv påminner om ett nöjesfält, där ständigt olyckor inträffar. Reparatören lagar och lagar, det tar aldrig slut. Jag dunkar huvudet i väggen, försöker få stop på det hela. Det leder tyvärr bara till mer snurr, så jag tar lite mer sats och kastar huvudet in i väggen och låter allt bli svart.
Jag öppnar ögonen och ser upp mot himmelen. Den är svart som natten, svart på natten. Först ser jag bara en stjärna, men snart kommer en till, snart består min värld av stjärnorna över mig. Det är vackert och harmoniskt, lite små tragiskt också kanske. I vilket fall gillar jag det. Jag lyssnar på mina andetag och känner efter att jag lever. Jag får min bekräftelse, svävar ut i min dolda himmel igen. Mina tankar är många, det är svaren med. Frågan är väll egentligen, vilket svar är rätt? Kylan gör sig plötsligt närvarande, jag hann inte börja på tankarna denna gång. Skönt är väll det, om ärligheten får tala. En gäspning letar sig fram, och jag reser mig. Jag faller dock lika fort ner på marken. Ödet vill väll att jag ska ligga kvar.
”Vad vill du mig egentligen?”, skriker jag åt den tomma atmosfären. Inget svar får jag heller, men jag söker inget heller.
”Vad är meningen med att dra ut på mitt lidande, vad är vitsen med att krossa ett hjärta som redan är stoft?” Instinktivt torkar jag kinden, men inga tårar finns där längre. Nu är jag verkligen helt ensam.
”Aldrig trodde jag att jag skulle gå igenom det här igen. Du lurade mig, vet du. Det verkade som om mitt lidande fått en mening när jag mötte honom, men nej, det var bara ännu en port för mer. Mer ånger, mer.. mer självförstörelse.” Jag vandrade utan mål runt på marken medan jag talade. Berättade för mig själv, förklarade. Kanske skulle jag förstå tillsist. Tyvärr hjälpte det inte speciellt mycket.
Ringklockan väckte mig nästa morgon.
”Riiiiiiiing!!”, skrek det från dörren. Om jag bara ignorerade den, kanske det skulle bli tyst. Kanske personen där bakom skulle ge upp med lite tur från min sida. Jag kunde inte hjälpa att jag smålog lite, när jag tryckte kudden runt huvudet, för att dämpa ljudet.
”Vi vet att du är hemma!”, skrek en bekant röst från dörren.
”Det är bara att öppna, du vet hur envisa vi är!”, skrek den bekanta röstens kompanjon. Suck, det var bara att svara.
”Jag vill vara ensam med min deprimerade vardag tack!” Det blev tyst en stund. En ihärdig tystnad, jag vet inte hur länge den varade. Tårarna letade sig fram igen. Varför dessa tårar? Varför denna smärta? Vad vill dem mig?
”Öppna ögonen nu, vi har gjort kaffe och har med oss bullar.” Kaffe lukten kom ikapp mig, jag kunde inte hjälpa att den var lockande. Jag öppnade ögonen.
”Så, det var väll inte så farligt”, sa Ollie, Olivia. Där stod hon och smålog med sina ängsliga ögon. Lika söt som alltid, med det blonda håret uppsatt i en tofs. Den rosa sommarklänningen hade hon på sig, den vi köpt tidigare i våras. Jag hade en likadan, en blå.
”Kanske inte så farligt..”, viskade jag. Mitt rum var i alla fall städat, inga kläder låg ens på golvet. Den stora dubbelsängen fyllde rummet, tillsammans med två nattduksbord och en byrå med tv:n på. Tre väggar var mörk blå, och den fjärde skymdes av garderoben med glasdörrar. Allt såg ut precis som vanligt, om inte persiennerna ut mot gården varit nere. Precis som vanligt.
”Sätt dig upp, och gör plats, för här kommer jag med kaffet.”, sa Hampus, Ollies kille. Jag drog med mig täcket och fixade kuddarna så jag kunde sitta upp. Ollie slog på tv:n, sedan hoppade först hon och sedan Hampus in i sängen. Hampus satt längst ifrån mig med en bricka i knät. Snart fick jag mitt kaffe med en skvätt mjölk, så jag kunde se på tv:n. Nyheterna brukar aldrig intressera mig annars, men nu lyssnade jag intensivt. Bara för att slippa tänka, slippa oroa mig för mig själv. Slippa undan mitt ego. Ollie och Hampus glodde också, men av en annan anledning misstänker jag. För att de vet att jag inte orkar. Men tillsist blir det reklam och det blir naturligt att prata.
”Vi kunde inte tro det när vi hörde det..”, sa Hampus. Ollie nickade.
”Vi kom så fort vi fick veta. Vi försökte pressa ur aset vad det var, men han var bara tyst. Tillsist sa han vad han gjort, den jäveln.” Ollie brukade inte svära, bara när hon var riktigt arg. Jag såg på Hampus och hans chockerade ansikte. Skrattet letade sig fram och Ollie blev ännu argare.
”Det är väll inget kul!”, skrek hon upprört. Jag blev tvungen att sluta.
”Nej nej, det är klart..” Det var inget kul alls. Bara tanken gjorde att det högg till i mig. Det gjorde så ont. En slitande smärta, som skulle lägga sig med tiden, det visste jag. Men det gjorde ändå ont.
”Fy faan för honom.”, sa Hampus och reste sig, ”säkert att du inte ska ha en bulle åtminstone?” Jag nickade, och han ryckte på axlarna.
”När åt du sist egentligen?” Ollies blick genom borrade mig.
”Minns inte riktigt..”, försökte jag, men det var ingen ide. ”I fredags.”
”I fredags! Men det är ju tisdag! Saker blir inte bättre av att du inte äter.”, hon såg surt på mig. Hon avskydde när folk inte åt. Jag antar att det är för att det påminner henne om hon själv för några år sedan.
”Jag har bara ingen lust. Mår illa hela tiden o så. Det går bara inte, jag har för mycket att tänka på.” Nu ändrade hon blick, och såg istället sorgset på mig.
”Låt honom inte påverka dina matvanor”, sa hon tyst.
”Han påverkar endast mitt humör, okey! Jag ska äta snart, lovar. Det är lugnt.” Jag reste mig och vandrade till badrummet som låg väg i väg med sovrummet.
”Ska bara ta en snabb dusch, kan inte du lägga fram kläder?”, sa jag och stack ut huvudet genom dörren och gav Ollie en bedjande blick.
”Okey då. Men vi ska till stranden sen, så förvänta dig lättklätt.” Så stängde jag dörren om mig.
Gillade ni det? Skulle ni vilja se en fortsättning? Kommentera och ge mig kritik!
//irmis, take care.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Summerlover - 24 maj 09 - 17:53 | Bra! Intressant också (: Man vill veta vad den där personen har gjort mot henne.. Ska läsa fortsättningen (;
//Elin | | Guldvattnet - 13 apr 09 - 20:17 | | jag tycker om den, dock verkar hon extremt dramatisk :P | Lauren - 13 apr 09 - 18:19- Betyg:  | | LOVE! Mera mera meeera :D |
|
|
|
