Världen går under [*kap 2*] |
Jag står ensam på skolgården och tittar på när några sjuor spelar King. En hög ton hörs från skolgårdens klocka. Alla som förut var sysselsatta med något går in till sina klassrum. När det inte finns någon kvar på skolgården går jag in. Fröken har inte kommit ännu, för alla står och väntar utanför dörren. Sakta ställer jag mig bredvid Benjamin som flyttar sig närmre Dig. Du stirrar på mig, jag höjer handen och pekar fingret. Det har jag inte gjort på länge, men det känns inte bra. Du sänker blicken och låter den vila dina skor. De där skorna du fick av mig för längesedan. Allting du har på dig påminner om vår tid tillsammans. Just nu vill jag bara låta min hand svepa över luften och landa i ditt ansikte. Men jag avböjer. Du och några fler killar börjar sparka på dörren, för att ha något att göra antagligen. Jag försöker att inte bry mig om det, men ljudet av skorna som träffar dörren är obehagliga. Det är fler som tycker att det är jobbigt, det syns i deras ansikten. Jag orkar inte vänta på att någon annan ska få er att sluta så jag är den första som vågar skrika:
”Sluta!” Du och Benjamin är de enda som slutar. Men det är bara Benjamin som pratar med mig:
”Vad är det om?!” Jag finner inga ord, jag ville att Du skulle prata med mig. Jag ville att Du skulle fräsa åt mig och fråga vad det var. Men det var bara Benjamin som vågade prata med mig. Jag som förut hade ett svar är tom i munnen just nu. Jag hittar inga ord som platsar rätt. Jag tittar ner i golvet och skakar bara på huvudet. Varför ska det vara så svårt? Benjamin fortsätter sparka på dörren, men Du har slutat. Du ler mot mig, jag vill inte le tillbaka och jag vet att jag inte kan det heller. Du försöker fortfarande, men du vet än att du inte kommer lyckas. Efter flera sparkar på dörren kommer äntligen fröken. Jag hoppas att Benjamin kommer få en rejäl utskällning. Men fröken går bara in och låtsas som ingenting. Alla går in och sätter sig, men Du och Benjamin byter platser med varandra. Du sätter dig tungt bredvid mig. Nu märker fröken att Benjamin och Du finns.
”Benjamin och Jonathan sätter sig på sina riktiga platser.” Det var nästan som en chock för mig. I två år har jag fått mig själv att tro att Du inte heter Jonathan. Jag har fått mig att tro att Du heter Du som jag kallar dig för. Jonathan och Benjamin reser sig upp och byter tillbaka. Det är skönt, för jag vill inte ha Dig sittandes bredvid mig. Som om det skulle vara bra, det skulle inte gå någonvart. Jag skulle inte prata med Dig, fastän jag vill det. Jag skulle inte låta mina öron fånga upp ljudet du ger ifrån dig. Fastän jag vill det.
När skoldagen var slut skyndar jag mig inte ut som de andra, jag är långsam som en sengångare. När jag äntligen kommer ut från klassrummet möter jag Din blick därute. Det ser ut som om Du väntar på mig. Jag vill springa därifrån, men jag står bara där och stirrar. Du ger mig min jacka och ler lite snett.
”Ska du göra något idag?” Din röst skriker i mina öron, jag skakar på huvudet, som skulle föreställa en nickning, egentligen.
”Ska vi…” Du hinner inte säga mer innan jag skakar på huvudet. Du tittar sårat på mig och nickar ändå förstående på huvudet. Jag sliter åt min jacka och väska och går snabbt ut därifrån. Jag känner din blick i nacken. Om du är långt bort så är du ändå så nära, lämna mig bara ifred.
|
|
|
|
