Världen går under [*kap 1*] |
Jag hatar honom, det kommer jag alltid att göra. Jag kommer att hata honom enda tills världen går under. Kanske längre. Det finns ingen ändhållplats. Ingen som kan få oss att bli vänner. Men det tror du bara, du kan aldrig få mig att bli vän med dig. Så är det bara. Du försöker, jag förstör.
Det är ditt eget fel, du får skylla dig själv. Om du inte hade låtit mig vara så hade jag förlåtit, men nu är jag ensam. Du förstörde mig. Du försöker, jag förstör. Förlåt.
Jag vet själv att jag är försenad, men jag har en andledning, en andledning som ingen kommer tro på. Om det hade varit första gången hade det varit okej, men det är inte första gången, det är säkert hundrade gången det händer. Jag rycker upp dörren och möts av bara några få hånflin den här gången. Alla är vana vid att jag kommer för sent. Jag sätter mig bredvid Simon. Han är en av de få som hånflinade mot mig. Nu slutar han och frågar istället varför jag kommer för sent. Jag säger det jag brukar säga: ’mamma ställde klockan fel’. Simon försöker se ut som om han aldrig hört det förut, han slår handflatan mot bröstet och utropar:
”Men herregud! Vilken senil morsa!” Jag försöker bara nicka och se helt oberörd ut. Sen kommer Du in i klassrummet. Jag vill inte möta din blick så jag tittar ner på mina intressanta händer. Stämningen i klassrummet blir kall och hård. Du går stelt förbi mig och sätter dig bredvid Johanna. I två år har Du försökt få kontakt med mig igen, men nu har du slutat försöka. Du vet att Du inte lyckas. Men jag ser än i dina ögon att du fortfarande vill. Jag slänger en trött blick på klockan och upptäcker att jag var en timme försenad. Alltså är det rast om fem minuter. Några oroliga stolsgnissel hörs längst bak i klassrummet, någon hostar och någon går upp och går framåt. Någon ställer sig vid min bänk och bara står där och stirrar ner på mig. Jag låtsas som ingenting, men Dina andetag hörs starkt och jag tvingas att titta upp på dig. Du stirrar på mig med vilt gröna ögon och oborstat hår. Du har på dig samma tröja som Du hade när Du förstörde mitt liv. Jag vill spotta dig i ansiktet, men avstår, för fröken tittar just i denna stund på oss. Jag försöker dra ner blicken på mina händer igen, men det är som om Du har frusit fast min blick i dina ögon. Jag bara stirrar, stirrar, stirrar. Du stirrar också, men inte lika kraftigt som jag. Det är äckligt att bara sitta där och inte veta vad man ska göra härnäst. Sedan, säkert några minuter senare hörs en kraftig röst:
”Nu är det rast!” Du går ifrån min bänk och går ut med de andra. Du har misslyckats igen.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | viunderregnmoln - 27 maj 09 - 16:47- Betyg:  | | oj då<3 | | ord - 13 apr 09 - 15:28- Betyg: | Jag har fastnat.
Vill läsa mer!
Mejla gärna när nästa del är klar :)
Brabrabra! |
|
|
|
