Without you I'm nothing - del 11 M/M |
Del elva gott folk, del elva, här är den och jag ber om ursäkt för att det tagit en sådan tid, men ändå, se det som att det är en del av charmen med denna. Att ni nästan aldrig får läsa några nya delar ;D
Read and enjoy!
Del 11
”Så, Maximilian Strömberg, hade du tänkt undvika mig förevigt? I sådana fall måste jag säga att du kommer att misslyckas” Maximilian ser på Hampus samtidigt som han svär inom sig själv. Han hade märkt att han försökt undvikit honom.
”Nej, inte förevigt, men i några veckor kanske”, mumlar han fram och ser blygt ner i marken samtidigt som han hör hur Hampus börjar skratta. Hans skratt får hela hans kropp att börja bubbla och om man skulle ta en kniv och sprätta upp magen så skulle man se att där fanns det miljoners miljoner fjärilar.
”Maxie, se på mig och lyssna” Han lyder Hampus ord och ser på honom, ser in i hans vackra ögon.
”Jag vet om att du beter dig såhär jävla skumt åt för att du inte vet hur du ska bete dig efter igår och du är orolig på hur jag ska bete mig mot dig, visst har jag rätt?” Max besvarar hans fråga genom att se bort i några sekunder och sedan nicka försiktigt.
”Jag skulle inte ha gjort det jag gjorde igår om det inte hade varit för att jag verkligen, verkligen ville det, för jag vet hur mycket det tar på dig att vara med mig. Jag vet att du känner det som om du är otrogen och som om du sviker honom”, säger Hampus sakta och ser honom i ögonen. Ser honom djupt i ögonen och i hans blick ser Maxie den person som han förälskade sig i mot sin vilja och nu när det ändå har hänt så är det bara dumt att kasta bort den här chansen. Nicklas kommer aldrig mer tillbaka, men Hampus finns här och han försvinner ingenstans och det är ändå en vinst i sig.
Med de där tankarna så lutar sig Maximilian närmare Hampus och deras läppar möts i en oskyldig, men samtidigt så kraftfull, liten kyss. Sedan vänder han sig bort från honom och går mot salen han ska vara i med ett brett leende på läpparna.
Maximilian,. Jag kommer aldrig att glömma. säger:
Idag så förstod jag en sak Nicklas. Jag förstod att om jag inte tar den här chansen med Hampus så kommer jag att ångra mig resten av mitt liv. Jag vill verkligen vara med honom. Jag vet det nu. Jag förstod det när han sade att han förstod hur mycket det tar på mig att vara med honom. Att jag känner att jag är otrogen och att jag sviker dig. För det är så jag känner. Varje gång hans fantastiska läppar möter mina så är det som om jag svävar på rosa fluffmoln och sekunden efter det så är det knivar som huggs in i mitt hjärta och jag landar, inte med en hög duns, nej, för Hampus finns alltid där och tar emot mig. Kniven i hjärtat är förövrigt sveket mot dig, i fall du inte förstod det. Fast jag vet att du fattade vad jag sade. Du förstår alltid var jag säger. Det var alltid du som fick sammanfatta mina tankar när jag rabblade upp allting
Maximilian,. Jag kommer aldrig att glömma. säger:
som jag kände. Du var en expert på det. Du skulle ha vunnit guld om det hade blivit ett mästerskap i att förstå väldigt komplicerade tankar. Hampus skulle ha tagit silver. Han är jäkligt bra på att förstå han med, men inte lika som du. Det saknar jag. Med dig behövde jag nästan aldrig säga vad det var, för du förstod ändå. Med Hampus måste jag förklara mig mer. Det är jobbigt, för jag tycker inte om att förklara mig. Men det spelar ingen roll, för jag tänker ge Hampus en chans att bevisa för mig att jag inte sviker dig då jag kysser honom. Jag vill inte svika dig. Det har jag aldrig vela gjort, men jag gjorde det en gång. Jag vägrade att lyssna på dig när du ville förklara dig. Jag vägrade verkligen. Hur kunde jag egentligen vara så förbannat idiotisk?! Du var den som jag litade på till etthundra procent. Du var den som jag enbart
Maximilian,. Jag kommer aldrig att glömma. säger:
brydde mig riktigt mycket om. Du var mitt allt och jag svek dig. Det är något som jag kommer att bli tvungen att ångra precis varje dag tills jag dör. Det kommer förevigt att vara det största misstag jag gjort, fast det tjänar ingenting till att bara sitta här och älta det hela tiden. Då kommer jag verkligen inte komma någon vart på det här uppdraget, som jag har valt att kalla för ”operation gå vidare” och Hampus finns här för att hjälpa mig – det är jag tacksam för.
En kylig vind sveper förbi Maximilian där han går på trottoaren. Träden vid sidan om börjar svaja lite lätt av vindens kraft och han har ett fundersamt uttryck i ansiktet. Han vet inte helt säkert vart han är på väg, men han låter sina fötter styra honom. För det spelar ingen roll vart han går. Han har ingen speciell landningspunkt.
Till höger om honom ligger det en idrottsplats. En fotbollsträning pågår på en av planerna, trots att klockan strax över elva på torsdagskvällen. Fast det kanske inte spelar någon roll var klockan är så länge man har roligt, tänker han då han lämnar damlagets skratt bakom sig. När han var riktigt liten, en sisådär sex-sju år, så spelade han fotboll. Han sprang runt där i gräset och jagade en boll tillsammans med elva andra pojkar. Ja, tolv stycken hade de varit i det laget. Det är något som han av någon anledning minns. Han minns också att han älskade att spela, för hans pappa berömde alltid honom då han gjorde något bra.
Maximilian ler ett sorgset leende åt sina tankar samtidigt som hans blick fokuserar var han är. Efter några sekunder kopplar hans hjärna ihop en av villorna med vem som bor där och med ett brett flin går han upp för den lilla trestegs trappan.
”Hej”, säger Maximilian och flinar. Pojken som just öppnat dörren ser fundersamt och lite chockat på honom. Det märks att Maxie inte brukar gå hit utan att personen som öppnade dörren vet om det.
”Hej”, svarar Hampus och ser fortfarande misstänksamt på honom.
”Har det hänt något?”, frågar han och då Max skakar på huvudet så ser han, om möjligt, ännu mer förvånad ut.
”Får jag komma in eller?”. Hampus flyttar sig genast åt sidan och släpper in Maximilian. Då han passerar honom så tar han sig en ordentlig titt på honom. Han ser inte ut att ha råkat ut för något och han ser gladare ut än på mycket, mycket länge. Han har ett äkta leende placerat på sina läppar, vilket gör att Hampus bara vill kasta sig över honom och utföra lite barnförbjudna aktiviteter tillsammans med honom. Det skulle vara trevligt liksom.
”Vad är det?”, frågar Maxie då han upptäcker att Hampus står och stirrar på honom.
”Nej, det är inget med mig, men frågan är vad det är med dig?”. Max rycker på axlarna och flinar.
”Okej, så du kommer hem till mig vid typ halv tolv på en torsdagskväll, men det är ingenting. Du kan inte mena att jag ska tro på det?”. Max riktigt hör på Hampus röst att han bara väntar på att Max ska sjunka ihop på golvet och sätta händerna för ansiktet och bryta ihop helt enkelt. Istället för att göra det så chockerar han Hampus genom att lägga sina armar lätt om hans hals och dra honom tätt intill sig. Han ser in i Hampus väldigt vackra ögon och så lutar han sig fram ännu längre och låter deras läppar mötas. En liten och oskyldig kyss, men som innehåller ett ämne som gör att en massa olika känslor vaknar upp i deras kroppar.
”Max för fan, nu får du berätta för mig vad allt det här handlar om och du behöver inte se så rädd ut, för jag kan inte beskriva hur mycket jag gillar att ha dig hemma hos mig och känna dina läppar mot mina
men du måste förklara dig”, säger Hampus efter det att de avslutat kyssen och han ser på Maxie med en blick som säger ungefär ’nu jävlar är det du som berättar eller så slår jag ur dig informationen med hjälp av en hammare’. Med andra ord så har Max inget annat val än att berätta något.
”Måste der finnas någon egentlig anledning till varför jag kom hit? För om sanningen ska fram så satt jag i mitt rum och tänkte över en massa saker och sedan beslutade jag mig för att gå på en promenad och då råkade jag visst hamna här. Det var faktiskt inte planerat, men jag kan ju inte påstå att jag ogillar att mina fötter förde mig hit, till dig” När han säger det där sista så börjar han att fnittra och Hampus ser bara på honom och snittas av honom så att han tillsist börjar le. Han ler ett väldigt stort leende och det märks verkligen hur tydligt som helst att han är dödligt förälskad i Maximilian, vilket Maximilian faktiskt inte har så mycket emot om man nu säger så. Det var något som slog honom då han satt hemma i sitt rum och skrev till Nicklas och det som slog honom var att han sviker både sig själv och Hampus om han inte tar den här chansen och han hade för den delen lovar sig själv att aldrig svika någon som han älskar igen. För det gör han, älskar Hampus, riktigt mycket. Han vet bara inte om han vågar säga det till honom... än.
”Är du hungrig eller något?” Vid Hampus fråga så inser han att de fortfarande står kvar i hallen och att han faktiskt är lite småhungrig, så han nickar till svar och ler lite försiktigt.
”Vad vill du ha då?”, undrar Hampus då de går in till det hemtrevliga köket.
”Det spelar ingen roll faktiskt. Bestäm du”, svarar han och ser på Hampus där han stökar omkring i köket och plockar fram glas, mackor, pålägg och en massa andra saker. Han ser på Hampus smårufsiga hår och han känner att han bara vill resa sig upp från stolen och gå fram till Hampus, lägga armarna omkring honom och dra med ena handen i hans hår. För en gångs skull så tänker han inte bara tanken, utan han gör faktiskt det han tänkte på.
”Vad gör du?”, frågar Hampus tyst då han känner Max kropp emot sin. Maxie bestämmer sig för att inte svara och börjar istället placera små kyssar i hans nacke. Små fjäderlätta kyssar som gör att hela Hampus ryser till av välbehag. Långsamt vänder sig Hampus om så att pojkarna nu står mitt mot varandra. De ser in i varandras ögon, som de sluter i precis samma sekund och så känner de varandras läppar pressas ihop. Maxens tunga har bjudit upp Hampus tunga på en dans och de dansar och virvlar runt där i munnarna. Händerna bestämmer sig för att roa sig de med och de börjar utforska diverse kroppsdelar som kommer emot dem. Långa, smala fingrar dras igenom håren, precis som en kratta som dras igenom en hel hög med fjolårets löv. Alla rörelser bestämmer sig tillsammans om att öka tempot och det är precis vad de gör. Tungor dansar, fingrar krattar, händer smeker, midjor pressas ihop, allt med en hög hastighet.
”Eh, oj! Förlåt, det var inte meningen att eh… avbryta er, men jag hmm… lämnar er ensamma så får ni fortsätta med eh… det ni nu gjorde”, säger en generad röst som plötsligt dykt upp och precis som om de bränt sig flyger de ifrån varandra. Maximilian inser att kvinnan som avbröt dem inte kan ha varit någon annan än Hampus mamma. De hade precis lika mun och lika klargula ögon, det var det inget snack om saken om.
Hampus vänder sig om mot Maximilian och förväntar sig att han ska ha helt pionröda kinder och att han ska vara hur generad som helst, men då han ser på honom så finns det inget annat där än ett brett flin. Till en början förstår han inte varför, för han ansåg att det bara var pinsamt, men om man tänker efter så är det ganska komiskt att bli påkommen av sig mamma då man står och hånglar med en annan pojke i sitt kök. Det var nog mer pinsamt för henne.
”Så, eh… det där var alltså min käre mor2, säger Hampus för att han känner att han måste bryta tystnaden, inte det att han tycker att den är obekväm, men han är tvungen att få bort det där förbannade flinet i Maximilians ansikte. Nog för att han passar otroligt bra i att flina, men den här gången känns det bara skumt.
”Ett extremt bra första intryck alltså. Gud, egentligen borde jag väl tycka att det är otroligt pinsamt att träffa min pojkväns mamma för första gången på det här sättet, men det var bara komiskt”, skrattar Max fram och det går några sekunder innan de båda inser vad han sagt. Maxens kinder antar en rödare ton och Hampus ler ett varmt leende mot honom.
”Så, ska vi äta de där mackorna nu eller vad?”. De ser på varandra och flinar samtidigt som de slår sig ner vid matbordet och hugger in.
”Jag antar att du ska sova här inatt, eftersom att klockan snart är ett på natten och det är lite väl sent att gå hem nu”, konstaterar Hampus mer än frågar då de förflyttat sig in i hans rum.
”Jag antar att din antagelse är korrekt”, svarar han och ler mot pojken framför sig. Hampus ser ut att fundera på något men verkar sedan besluta sig för att inte dela med sig om vad det var han tänkte på. Med ögonen fästa djupt in i Maximilians drar han av sig den röda t-shirten och slänger den på golvet. Han går långsamt närmare och står tillslut precis framför honom. Maxen sträcker ut sin hand och rör försiktigt vid Hampus bara hud. Hampus rycker till av rörelsen, för det känns precis som om Max fingrar skjuter ut elektricitet. Han lägger sin ena arm bakom hans nacke och den andra låter han försiktigt smeka hans kind. Maxie flyttar sin hand ifrån Hampus bröst och slingrar istället armarna kring hans midja. Fortfarande ser de varandra i ögonen och de bara står där mitt i rummet. Gör inget annat. Njuter av varandras närhet.
”Jag är väldigt kär i dig”, viskar Maximilian lågt och Hampus känner hur hela hans kropp fylls av en värme som inte har funnits där tidigare, aldrig någonsin i hans nittonåriga liv.
”Jag är väldigt kär i dig med”, svarar han i samma viskande ton och låter deras läppar mötas. De kysser varandra gång på gång och ingen av dem vet säkert när alla deras kläder flög av eller när de hamnade tätt, tätt intill varandra, så tätt ihop som två människor kan komma varandra, i den stora och mjuka sängen.
När Maximilian slår upp ögonen så är det första han konstaterar att han inte har någon som helst aning om var han är. Det andra han konstaterar är att klockan måste vara mitt i natten någonting. Då hans
tankar klarnat lite så inser han att han befinner sig i Hampus rum, i Hampus säng och har en sovande Hampus armar omkring sig. Han ser ner på golvet och ler försiktigt för sig själv när hans blick synar alla de utspridda kläderna, som ligger lite varstans över golvet. Han tycker sig se sina kalsonger uppslängda på tangentbordet till datorn och han undrar hur de egentligen tog sig dit. Eller okej, han har en väldigt bra teori om att Hampus tröttnade på dem för att de satt i vägen då han ville komma åt att kyssa vissa ställen på Max kropp och att han helt enkelt slet av dem och kastade iväg dem så långt han bara kunde. Maxen har en stark känsla över att den där teorin är väldigt, väldigt nära det som skedde.
”Är du vaken?” Skrämt tar han sig över hjärtat och vänder sig om mot Hampus. Det var väldigt dumt att göra det, för synen som möter honom får hans hjärta att skena iväg och han glömmer bort att andas. Maximilian svär på att han aldrig sett någonting så vackert tidigare, inte ens Nicklas i sina vackraste stunder kan slå det här. Hampus eldröda, rufsiga hår som ligger ostyrigt över hela huvudet och som har låtit några slingor hänga ner i pannan. De gula nyvakna ögonen som utstrålar så mycket värme och lycka. Den smala munnen som är formad till ett litet leende. Herregud, det är nästan så att han smäller av vid den här synen.
”Du är det allra vackraste jag någonsin beskådat i hela mitt liv”, säger Max tyst utan att ens tänka sig för, men Hampus skrattar bara till och en svag rodnad bildas på hans kinder. Det får honom, trots att det egentligen är helt omöjligt, att se ännu vackrare ut.
”Hur kommer det sig att du är vaken tio minuter i fyra på natten egentligen?”, frågar Hampus och kysser hans läppar mjuk.
”Jag vet inte. Jag vaknade och jag tror att det var för att jag är så förbannat nervös”, svarar han och Hampus frågande ansiktsuttryck får honom att fortsätta, ”Markus kommer ju idag och jag undrar verkligen vad han har att säga”.
”Juste ja, han kommer ju. Men du ska se att det kommer att gå bra. Jag menar, du känner ju honom” Max höjda ögonbryn gör så att han ändrar sig, ”Okej, du känner väl honom inte sådär jättebra, men jag tvivlar på att han kommer att säga något som rör runt i ditt psyke. Då får han med mig att göra”, avslutar han och flinar stort. De båda inser att konversationen är slut då Maxie jäspar stort och då ögonlocken hålls stängda lite för länge vid varje ögonblinknig.
Maximilian,. Jag kommer aldrig att glömma | H <3 säger:
Nu är det klart. Det är jag och Hampus nu. Faktum är att det känns väldigt bra. Det känns mer än bara bra. Jag vill verkligen det här. Jag vill vara med honom, på riktigt. Han gör mig glad och jag känner mig levande när jag är med honom. Det går egentligen inte att beskriva, men det känns ungefär som när jag var med dig, fast ändå inte. Du var min stora kärlek. Den som jag trodde att jag skulle tillbringa resten av mitt liv med. Du var min drömprins. Men just nu så är jag ändå väldigt nöjd över hur det har blivit. Jag älskar Hampus, ja, det gör jag. Jag älskar honom läskigt mycket. Jag älskar Elias och jag älskar dig. Jag älskar även min pappa. Det är sanning. Jag älskar just nu fyra personer varav två stycken befinner sig i himlen. Därför vill jag inte sumpa bort chansen att vara med de två levande. Fast egentligen så var det
Maximilian,. Jag kommer aldrig att glömma | H <3 säger:
inte alls det här jag tänkte skriva, utan jag hade tänkt skriva att jag är så förbannat nervös över att träffa Markus. Vad är det han vill egentligen? Jag vill veta det, men samtidigt ändå inte. I fall sanningen ska fram så tror jag att jag är rädd för vad han ska säga. Jag har en sjukligt stark känsla om att det är om dig han vill snacka om. Men vad det är, ja, det är för mig ett frågetecken. Eftersom att jag sitter i skolan just nu, vi har lunchrast och då passar jag på att skriva till dig, så är det ungefär sju timmar innan jag ska befinna mig på tågstationen tillsammans med Elias, som lovat att skjutsa oss, för att hämta upp Markus. Sju timmar, det är 420 minuter, 25200 sekunder. Mycket kan hända på den tiden. Väldigt mycket faktiskt. Det krävs inte många sekunder för att krossa ett helt liv, tro mig, jag vet.
Maximilian,. Jag kommer aldrig att glömma | H <3 säger:
Jag skriver inte alls lika mycket till dig nu och jag gjorde förut. Det är ett bra tecken. För från början skrev jag till dig i hopp om att det skulle kännas lättare och så, men gjorde det de? Nej, men jag fortsatte ändå och efter ett tag blev det här som min dagbok. Allt jag kände var att jag var tvungen att skriva av mig till dig på MSN i ett offline läge. Nu skriver jag mest för att det känns bra att göra det. MSN var du och jag och det här förstärker mina minnen med dig. Det känns bra. För ett tag sedan tänkte jag på att tänk om det är någon som sitter och läser allt det här som jag skriver. Tänk om det skulle vara så. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till i sådana fall, fast det är ju klart. Om någon annan än du läser det här så vet den personen mer om mig än vad någon annan i hela universum gör. Här delar jag med mig av precis allt,
Maximilian,. Jag kommer aldrig att glömma | H <3 säger:
eller okej, det finns ju vissa saker som jag inte delar med mig av, som detaljer om hur det var då jag och Hampus hade hett, trevligt och fullkomligt underbart sex inatt. Och nej, jag tänker inte be sig om ursäkt för att du fick reda på det såhär Nicklas. Det gör jag inte, för det finns ingenting att be om ursäkt för. Jag ville verkligen, så otroligt mycket, ha sex med honom. Bli ett med honom. Okej, jag skulle ljuga om jag sade att det inte känns inom mig som att jag sårar dig eller något, för det gör det. Varenda kyss varenda smekning av Hampus känns som ett svek mot dig, men jag kan ignorera det nu. Jag lider inte av det längre. Jag tror föresten att jag alltid kommer att känns så, ända tills jag dör. Du tog dig in i hela min kropp och bara för att du lämnade världen så försvinner inte det. Du finns kvar inom mig och så vill jag ha det. Jag vill alltid ha
Maximilian,. Jag kommer aldrig att glömma | H <3 säger:
dig nära. Då trivs jag bäst. Nej, nu börjar alldeles strax min lektion, så jag måste gå nu och om jag inte går
alldeles precis just nu så kommer Hampus komma fram till mig och lyfta bort mig ifrån skärmen istället för att bara stå i dörrhålet och titta på mig med ögon som säger att det är bäst för mig att jag kommer nu. Men jag kommer troligtvis att skriva senare och du, någon dag kommer vi ses igen. Jag längtar tills den dagen kommer, men nu ska jag först leva i nuet, för det vill jag ännu mer. Hej då, jag älskar dig olidligt mycket min ängel.
”Vad är det som du egentligen hela tiden skriver så fort du hamnar framför en dator och ett tangentbort?”, frågar Hampus då han fattat Maxies hand och går bort mot deras skåp.
”Någon gång ska jag tala om det för dig, men inte nu”, svarar Maximilian och stannar pojken som han pratar med och kysser mjukt hans läppar.
Jag älskar dig
Nu är det alltså bara att skriva en sådan där grej som kallas för kommentar och när ni ändå skriver en sådan så undrar jag om ni tycker att delarna blir bätte och bättre eller sämre och sämre eller om de håller sig lika? ;D
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Andastyst - 20 okt 09 - 11:09- Betyg:  | ÄR DEN SLUT NU???!!! :O
*snyftar* OKej, jag är glad för att Max är glad, men Nicklas då...
Aja, jag får väl leva med det. :(
Underbar novell, det ska du veta. <3 | | PsychicPlay - 3 jul 09 - 20:48- Betyg: | uhuhuhu, koommer det ingen ny del? >:
är så sjuuukt nyfiken på vad som kommer att hända. o: | | WalkingTheDemon - 2 jul 09 - 22:19 | | (p.s, detta var nog den längsta kommentaren jag har skrivit på någons novell ;o ) | | WalkingTheDemon - 2 jul 09 - 22:19- Betyg: | | Har läst igen HELA novellen nu ikväll (med migrän också, och det är inte kul ><) och jag kan bara säga... du har talang! måste dock säga att jag saknar Nicklas, men iofs, det kan ju inte direkt vara en perfekt saga med lyckligt slut heller, det skulle nog bli rätt tråkigt... hejväldigtbrakommentar.se, nu ska jag gå och lägga mig, tidigast på hela lovet faktiskt. och just det, vi vill ha mer :D (såg nu att det var länge sen du la ut denna den o: ) | | Boegapa - 20 maj 09 - 19:48- Betyg: | "Det krävs inte många sekunder för att krossa ett helt liv, tro mig, jag vet. "
Ahw<'3
Jag älskar dig, du skriver asbra. Men jag har inte kommit över att Nicklas dog, jag känner mig värre än Maxie nu... | | saraarbast - 20 maj 09 - 17:00 | Jag är förälskad i din novell ;) Jag har läst alla delarna i sträck nu och jag älskar den :P
Kan du mejöa när nästa kommer? | | LisaHoglund - 3 maj 09 - 16:30 | | Åh, jag var tvungen att läsa den här delen igen. Den är så förbannat bra. Och jag är så förbannat förälskad i den här berättelsen <3 | | Maadelen3 - 27 apr 09 - 17:41 | | SKRIIIIIIIIIIIIIIIIIIIV ANNNNNNNNNAAAAAAAARSSS BLIIIIIRRR JAAAAAAAAAAAAAG LEEEEEEEDSEEEEEN OCH FÖRLÅÅÅÅÅTERR DIIIIG IIIINTEEEE FÖÖÖÖRR AAAAAAAATT HAAAAAMPUUUUS TATTTTTT NICKIIIIIEEES PLAAAAAATS! :) | | Maadelen3 - 18 apr 09 - 17:20 | SNAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAARRRRT KOMMER NÄSTA DEL UT (vare sig du vill det eller inte! ;D) OH DÅ KOMMER MAAACKKKKAN OHH HÄLSAR PÅ MAXEEEENNNHHH
hihhihiih
tänkte bara att du ville veta det :)' | | EMORAiNBOW - 15 apr 09 - 22:51- Betyg: | | AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH! *ligga och ramla runt under bordet och skrika IQ-befriat* AAAAAAAAAH! Åh, det är så bra och jag älskar det som Max skriver, för det är så mycket känslor och beskriver hur han känner så bra. Och jag älskar att det är de nu och jag älskar den här novellen och gaaaaaaaaaaaaaah! *återgå till IQ-befriade läten* | | Maadelen3 - 14 apr 09 - 16:27- Betyg: | och vars TUSAN försvann MACKAN?!? ;oooo inte kom han i detta kapittlet, neeeeeejdå ;oo
EMELIE! BLAE! jag ville ju att markus skulle komma :'( :'( och sen så blev det lite väl mycket bögporr med fel personer, för jag gillar fortfarande inte hampus :(
MEN! skriv så bra som bara du kan nu, OCH SKYNDA DIG MED DEL TOLV FÖR JAG VILL ATT MARKUS SKA KOMMA NU NU NU NU NU NU NU N UN UN U! ;o
så, skynda dig :D
du skriver BÄÄÄÄÄÄÄÄST , och det vet du myyyycket väl :D
pusssshhh ;) :D <3 | | DrownedDoll - 13 apr 09 - 18:13- Betyg: | Ååh, det är helt underbart! <3
Jag tycker det bara blir bättre och bättre, åtminstone ända sedan nicklas dog :)<3
SKITBRA <3 | | NeMriA - 13 apr 09 - 12:26 | | nu är det alltså bara så at jag var tvungen att läsa om det här kapitlet för det var bäst xD<3 | | NeMriA - 13 apr 09 - 00:29- Betyg: | det blir bara bättre och bättre tycker jag.
jag är typ, småkär i Hampus, hihi ^^
ooooch du har en otrolig talang människa o.o <3
gotta love it <33<33<3<3<333<33<3 *misbrukar hjärtan* | | PsychicPlay - 12 apr 09 - 23:52- Betyg: | det är awesome.
& jag vill bara veta vad markus vill. o: | | love__ - 12 apr 09 - 23:31- Betyg: | åhh underbart! det känns som om jag skriver världens kortaste
kommentarer men jag finner inga ord som håller måttet för hur bra du
skriver och hur bra denna novellen är. | | LisaHoglund - 12 apr 09 - 23:15- Betyg: | Okej, förlåt för det där. Det är bara det att jag blev så himla... Jag vet inte, du tog verkligen andan ur mig med det här kapitlet. Shit, vad fint det var! Jag ljuger inte när jag säger att jag satt och log/flinade mig igenom hela kapitlet. Jag älskar Max, och jag blir så himla glad nu när det börjar gå bra igen. Och han och Hampus... Den delen fick mig att flina extra mycket. Den var helt underbar, och det är så himla underbart att de är tillsammans! Åååh, vad jag älskar den här berättelsen <3 Och jag tror faktiskt inte att Nicklas tar illa upp, för han vet nog i himlen att det är han och Max innerst inne ändå, för evigt. Max <3 Nicklas!
Och jag tror att du förstår av den här kommentaren att jag tycker att det bara blir bättre och bättre. Inte det att situationerna blir bättre (det blir de ju också, men de "mindre bra händelserna" är minst lika bra), men jag tycker att du har blivit bättre på att skriva. Du berättar så himla bra och beskriver alla scener så fint med känslor och miljön att man nästan... Jag vet inte vad. Smäller av! Eller något.
JAG ÄLSKAR DEN HÄR BERÄTTELSEN MEST I VÄRLDEN <3 Max och Nicklas in my heart <3 | | LisaHoglund - 12 apr 09 - 23:09 | | O__O |
|
|
|
