Rostig räls. |
Rälsen låg öde så här långt från stan. Den allt för rostiga cykeln hade jag slängt i en buske intill.
Försiktigt satte jag den slitna marinblåa tygskon på rälsen. Jag tryckte ifrån med den andra foten och började balansera.
Min mun formade sig och gav ifrån sig exakt samma toner som du alltid gett ifrån dig. Melodin var enformig men alldeles underbar.
jag var helt inne i min egna värld. Hörde ingenting.
Jag fick aldrig chansen att säga det. Öga mot öga. Jag var feg, en sån där riktig fegis.
Men nu är det försent. Alldeles försent
Du var alltid full av energi. På morgonen flög du som en glad lärka över ängarna. Antingen visslade du, eller så nynnade du på melodin.
- Vart kommer melodin ifrån? hade jag alltid undrat.
- Jag vet faktiskt inte. En dag fanns den bara där, hade du alltid svarat. Enda sen du var liten. Exakt varje sommar då vi träffats.
Åren hade bara gått fortare och fortare. Hösten hade kommit och dom färgglada löven låg som en tät matta och filt över skog och mark. Vi hade åkt ut till sommarlandet en dag. Du var också där, som om det var bestämt att vi skulle träffas. Du var femton och jag själv skulle snart fylla fjorton.
Varje gång du log kände jag ett pirr och värmen inut i mig spred sig uppåt.
men jag fick aldrig chansen. Varesig du ville, eller jag
Jag minns inget mer tydligare än de slitna tygskorna mot rostig räls.
Ett ensamt litet rosa kort hade vilat tryggt på kistan. Överst, inget annat hade legat över.
"Jag visste att du älskade mig, och faktiskt. Jag älskar dig lika mycket."
Dock var det försent.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Justmyfault - 11 apr 09 - 14:07- Betyg:  | jag gillar den skarpt, det ända jag stör mig på är att jag inte fattar vem som dog (A)
Jättebra! :) |
|
|
|
