Väntan [del 3] |
Vi sitter runt honom, han börjar gråta, men bara lite.
– David, ta det bara lugnt. Allt kommer att ordna sig, det vet jag, försöker jag säga lite lugnande.
– O-okey, mumlar nästan ohörbart.
Halva klassen sitter och omringar honom. Alla viskar i mun på varandra, medan jag sitter helt tyst och håller i hans hand. Jag älskar honom verkligen, på riktigt och inte som när man var liten att man tyckte att den andra bara var söt. Det är på riktigt nu, för mig i alla fall.
Han kan verkligen inte röra på benet, hur mycket han än försöker. Det är så svårt att se på honom, så smärtsamt.
Jag ska egentligen ha hemspråk nu, men orka den, tänker jag för mig själv.
Nu kommer Davids mamma och bror instörtande, eller hans mamma i alla fall. Eftersom vi har hållit att vi är ihop hemligt så släpper jag hans hand, men håller den tillräckligt nära för att jag fortfarande nuddar den.
– Jag älskar dig, viskar jag i hans öra, fast ifall han hör det vet jag inte.
Han svarar inte, men han fokuserar antagligen på smärtan han har i det högra benet.
Till slut så har det gått länge nog, så idrottsläraren ringer ambulansen. Olyckligt nog blir jag och Rolf, tillsagda att ställa oss utanför och tittar efter ambulansen. En kvart senare kommer den, vi vinkar in den till skolgården och visar amulansmännen den lilla gymnastiksalen som David ligger i.
Rolf och jag får inte gå in i gympasalen så jag beger mig till mitt hemspråk istället. Under tiden jag går, skickar jag ett SMS till David ”Krya på dig och ditt ben:) Älskar dig<3”
Tiden vid hemspråket känns som en evighet, jag kan inte sluta tänka på David och hur han skadades, det var så hemskt.
När jag kommer hem så är alla redan hemma, fast det kan ju bero på att jag kommer hem halv sex…
I övermorgon ska pappa opereras, det kommer jag på när jag ser remissen på kylskåpsdörren.
’Bzzz, bzzz’ känner jag i fickan. Det är ett SMS från David. ”Jag ska opereras ikväll:(”
Han har brutit benet och ska fixa till sitt knä. Jag börjar gråta inombords. Jag känner att mitt liv går åt skogen.
Först så ska min pojkvän ligga på sjukhus ett tag med ett brutet ben, sedan ska min pappa också ligga på sjukhus efter att ha opererat bort sin tjocktarm. Kan det bli värre? De två personer jag bryr mig mest om ligger båda på sjukhus.
Jag pratar med Michelle i skolan efter att båda är inne på sjukhuset. Jag vet att hon finns här och att jag kan prata med henne.
Sofia kan jag också räkna med, fast jag har inte berättat något om min pappa för henne.
Varje dag jag kommer hem från skolan nu åker jag direkt till sjukhuset och hälsar på pappa, men han är annorlunda idag.
Så fort jag och Jonas kommer in så börjar han skrika på oss, utan anledning, något om att vi vet något som inte han vet. Det är otroligt skrämmande för han svamlar om något, och ingen vet vad han pratar om, inte sköterskorna heller. Efter en stund så inser sjuksköterskorna att dom har gett honom fem gånger så mycket morfin som han egentligen ska ha, och morfin blir man ju hög av.
Efter den gången så är sköterskorna och doktorerna försiktigare med doseringarna.
Jonas och jag åker hem igen medan mamma stannar, hon tycker att det inte är så bra att vi stannar kvar och ser morfinen avta.
När jag är hemma tänker jag bara på David, ingen eller inget annat, möjligtvis pappa. Fast det är ju självklart.
’Bzzz, bzzz’ känner jag ännu en gång i fickan. Det var David igen. ”Operationen gick bra! Jag fick lustgas askul:)” Jag skickar ett SMS tillbaks, ”Härligt! Hoppas du blir frisk nu så vi kan träffas<3”
Återigen är jag på sjukhuset och hälsar på pappa denna eftermiddag, han sover så jag hämtar in en kanna med flädersaft som jag dricker upp själv.
Sedan hämtar jag en till kanna med hallonsaft istället, till slut inser jag att jag är mätt på saft. Jag har druckit så mycket att jag gång på gång går på toa. Sex gånger sammanlagt blev det.
Jag går direkt till telefonen när jag kommer hem.
- Aa det är David, hör jag i telefonen.
- Hej! Det är Therese, säger jag glatt i luren.
– Hej!, säger en trött röst på andra sidan, det är Davids röst som gör mig glad så fort jag hör den.
– Hur mår du? Jag är så orolig för dig.
– Jodå, sådär fast det kliar asmycket under gipset.
– Stackars dig, jag älskar dig, säger jag det snällaste jag kan.
– Älskar dig med, fast jag kan inte prata mer nu, hej då, säger hans vackra röst på andra sidan.
– Hej då…
Efter samtalet går jag in till badrummet och tar en rejält lång varmdusch.
Och kommer inte ut förrän en timme efter.
Förlåt ifall denna delen är lite tråkig.. Hoppas ni tyckte om den ändå
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Zahara96 - 10 apr 09 - 20:28 | | den var visst bra :) en liten fråga är jag sofia?? 0.o | FejkatLeende - 10 apr 09 - 13:59- Betyg:  | den var bra !
maila nästa <3 |
|
|
|
