Väntan [del 2] |
Skolan började trögt idag. Tanten klagar hela tiden på att jag pratar med personer som sitter bakom mig.
Äntligen så är det rast till slut, det känns som evigheter innan nästa lektion. Vilket är bra, för då kan jag fortsätta sitta i knäna på David. Det är extremt kallt ute så vi vill egentligen in, fast ingen ville säga det för då tror man att de är plugghästar som vill in och plugga engelska.
- David, får du inte ont i benen efter att jag har suttit på dom?
- Nepp, dessutom så väger du inte så mycket, säger han vänligt.
- Okaj säger du det så, säger jag snällt och ger honom en varm kram.
Självklart kommer då också klassens mobbare, Rolf, och retas.
Han är otroligt ful, med världens största näsa, en tjock utlänning är han också…
– Men, men, men, har vi inte klassens kärleks par här?, säger han retsamt.
– Eller är du bara avis att ingen älskar dig som vi älskar varann?, säger jag tröttsamt tillbaks.
Jag sa det bara vanligt, men han blev ändå tyst efter det. Kanske har jag rätt? Han kanske också vill bli älskad av någon? Eller att ha någon att älska?
Men jag orkar inte tänka mer på det, jag är ju ändå upptagen, så varför ska jag bry mig?
Till slut så ringer det in och vi ska ha engelska.
Jag är relativt bra på det, så jag har lätt för det, men den arga tanten blir förbannad när jag pratar amerikanska eller lite kanadensiska också… Hon vill endast lära ut brittiska.
Alla bara längtar till lunchen, för de flesta hatar engelska, men det finns väl några däribland jag, som gillar det.
Runt någon långsam timme senare så ska vi äta lasagne till lunch, den var faktiskt till allas förvåning rätt god.
– Jävla skitunge!, skriker jag högt.
– Va e det?, frågar Alexander snabbt som ögat.
– Den där jäveln Rolf tog mig på röven!, fortsätter jag hysteriskt. Alexander, kan du ta och slå CP barnet åt mig?
– Klart att jag kan, vad tror du om mig?
– Tack, säger jag med ett brett leende.
Men just då kommer en rastvakt för att kolla varför jag skrek tvärs över skolgården.
Snabbt berättar jag att Rolf tog mig på röven utan anledning, fast även om han har en anledning så ska han ändå inte tafsa.
Rastvakten drog med honom till rektorn, för jag är inte den första han har tafsat på. T.ex. klassens emo, Isabell, med det korta tuperade håret och en centimeter tjockt smink varje dag, har han tafsat på. Eller också tjejen i klassen som vi kallar Betty Boop med jättebrösten…
Jag är glad resten av skoldagen för att han får gå till rektorn.
Dörren slänger jag upp när jag kommer hem, jag ser mig runt och lägger märke till att pappa inte har kommit hem än.
Jag går till köket och letar efter mellanmål och ser en lapp på träbordet där det står att pappa är hos sin psykolog och mamma är och handlar.
Just då hör jag dörren öppnas,
- HALLÅ??, skriker rösten
- Mm, mumlar jag och hör att det är Jonas röst.
Jonas rusar upp, och precis som jag letar han efter pappa.
Han inser att han inte finns i huset, så han går in på toan och bajsar istället. Mitt mellanmål består av en tråkig ostmacka med lite apelsinjuice. Jag äter upp halva mackan och lämnar resten till senare och börjar med min matteläxa istället. Jag gör knappt två tal innan jag går och sätter mig vi TV:n och kollar på Ghost Whisperer istället.
Pappa kommer inrusande genom dörren och berättar att han har fått en tid till operationen och vi inser samtidigt att det bara är tre veckor kvar.
Under de veckorna hinner jag med mycket. Jag hinner spendera massa tid med David, så jag tänker inte så mycket på att pappa ska genomföra en livsfarlig tarmoperation.
Mamma däremot oroar dig hela tiden, hon bah:
- Nämen Therese, kom nu och spela schack med din pappa som snart kommer att ligga på sjukhus i en vecka!
Inte många av mina vänner vet om att min pappa har denna sjukdom, som tar kål på mig, även om det inte är jag som har den.
David och Michelle vet om det, inga andra.
Jag och David SMS:ar ofta och jag säger hur det går för min pappa och så.
Jag älskar idrott. Och det är bra för vi har gympa lektion med vår franska gympalärare nu och vi hoppar höjdhopp.
Jag hoppar 1.15 och tyvärr inte högre. Men David däremot hoppar 1.40, högst i klassen. Alla kollar på när han nu vid det sista upphoppet ska hoppa 1.45. David faller ihop med en duns just när han hoppar upp. Alla blir så chockade, och jag springer snabbt fram och kollar hur det är med honom.
– David!, Hur är det?!?!, gapar jag.
Han dränks av smärta, det kan man se. Det är så hemskt, jag håller honom hårt i handen och vägrar att släppa. Jag drar min hand genom hans blonda hår och ser honom rakt in i hans brun, gröna ögon som blänker av lite tårar.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | FejkatLeende - 9 apr 09 - 23:08- Betyg:  | gud va bra !
maila nästa ? (a) <3 |
|
|
|
