Livets lek del 3 (sista) |
Kylan som svepte sig runt dem kom inte bara från det öppna fönstret. Utifrån kunde de höra fåglarna vakna till liv och kvittra ut sin sång om sommaren. Men inifrån var det tyst, kylan kom från dem båda, en kyla som bara kan beskrivas med ett ord. Rädsla.
Vad skulle hända nu? Skulle det göra ont? Varför gick det inte att bota? Tusentals frågor snurrade runt i huvudet på Amanda men inte en enda av dem yttrade hon. Hon ville inte lägga mer salt på hans sår som han redan hade. Med en kraftansträngning reste hon sig upp och omfamnade honom, tillsammans satt de vaggande fram och tillbaka i vad som kändes som en evighet. De klamrade sig fast i varandra som för att finna styrka och värme från varandra. Deras tårar blandades och tystnaden avbröts bara av och en annan snyftning. Till slut tog Amanda till orden som hon kände att hon var tvungen att säga inte bara för hans skull utan även för henne själv – Jag kommer att vara med dig hela vägen, jo det kommer jag sade Amanda med en sådan glöd att Johan var tvungen att ge sig. Ingenting kunde få henne att lämna hans sida, även om han tillslut kommer att vara så trött att han inte orkar något kommer hon att vara hos honom. Dag ut och dag in, det är det enda rätta, så mycket som han har hjälpt henne med. Detta är en liten uppoffring jämfört med dem som han har gjort för henne.
– jag kommer att följa med dig till doktorn, och vara med dig hela vägen och det spelar ingen roll vad du säger. Jag behöver dig lika mycket nu som du behöver mig. Du och jag ska ha den bästa sommaren någonsin. Det sista sade hon med stora tårar rinnande längs kinden men med ett leende som spred sig vidare till Johan. Tillsammans sade de – Den bästa sommaren någonsin.
Tillsammans umgicks de dag och natt, genom att hjälpa Johan kunde Amanda för en kort stund glömma sina problem. De verkade helt enkelt inte lika viktiga längre. Det enda som gällde nu var att få Johan att uppleva så mycket som möjligt på bara två månader. Doktorn hade sagt att sista veckan borde Johan stanna hemma då han inte längre kommer att klara av att göra något. Amanda hade planerat deras tid in i minsta detalj, de skulle resa genom Europa något som de alltid hade drömt om, Johan skulle få stå längst upp i Eiffeltornet en dröm som han hade. De skulle gå på berömda teatrar och besöka kändisars hem i USA. Amanda var ivrig när hon skulle berätta om sin plan för Johan. – Vad tycker du? Amanda såg så där bestämd ut som hon alltid gjorde när hon hade bestämt något. – Jag är ledsen, men jag vet inte om jag vill göra det, jag tänkte bara att vi och min familj ska resa till stugan och ta det lugnt. Jag vill inte se en massa saker, bara vara med de jag älskar den sista tiden. Snälla Amanda bli inte ledsen nu, det är vad jag känner. Få simma en sista gång i havet och känna det gröna gräset mellan mina tår. Kunna säga ett ordentligt farväl innan det är för sent. Tårarna strömmade över, Amanda lade sina armar runt hans axlar och kramade honom hårt. – Jag gör allt som du vill, du är det viktiga och det är du som bestämmer. Med tårar kysste hon hans hjässa och gick ner för att prata med hans föräldrar om resan till stugan.
Det blev bestämt Johan och Amanda skulle resa första veckan själva upp till stugan och sedan skulle hans föräldrar komma efter dem. Det blev ett ivrigt packande innan de tillsammans satt på tåget som skulle föra dem till västkusten där stugan låg. Väl framme vid stugan tog de ett dopp i havet som glittrade längs sandstranden. Allting var perfekt, förutom den där oroliga känslan som svävade över dem hela tiden. Veckan som kom förflöt lugnt och stilla med bad och sol på dagarna och nattliga samtal på kvällarna. Allt detta handlade om de, men aldrig inte en enda gång pratade de om den hemska sjukdom som sakta började synas i Johans ansikte och hans beteende. Han började bli tröttare och tröttare, han åt inte lika mycket längre och detta gjorde Amanda orolig.
När Johans föräldrar kom fick de för en stund bukt på Johans matvanor och han blev lite piggare men det låg alltid som en hemlighet över dem. Något som de inte kunde undvika även om de försökte. Tillsammans försökte de att göra allt som Johan ville, de spelade sällskapsspel på kvällarna och pratade länge vid brasan. Dagarna var fortfarande fyllda av bad och sol med en och annan promenad till skogen när solen var för stark. Allteftersom dagarna blev till veckor och veckorna blev till månader märkte de en förändring av Johan, han klarade inte längre av att gå upp ur sängen. Han ville inte längre äta, inte ens sin favorit mat. De spenderade sina dagar sittandes vid Johans sida i skuggan och prata medan han sov. Efter en vecka i detta tillstånd kom en sjuksköterska som vände upp och ned på Amandas värld. Hon hade in i det sista hoppats på att detta skulle gå över att den vanliga Johan skulle komma ner till frukostbordet en dag. Det Sjuksköterskan hade att säga, var inget av detta, hon sade lugnt och försiktigt att Johan inte hade långt kvar nu. Att det bästa vore att de tog honom till sjukhuset där han skulle få hjälp vilket skulle underlätta för familjen. Men de sade alla nej, Johan ville inte dö på ett sjukhus, han ville dö hemma, med sin familj runtomkring sig, med de han älskar inte en massa sladdar och personer som han inte känner. Det blev istället bestämt att sjuksköterskan skulle flytta in och kunna ge Johan smärtstillande när han vaknade på natten av smärta. Vid den här tiden bodde Amanda hos Johan, hon hade flyttat sin säng och hade den bredvid honom. Sömnlösa nätter låg de bredvid varandra, höll hand och pratade om framtiden. Till slut pratade de även om döden, Johans rädsla för vad som kommer att hända med honom, sorgen som kommer att uppstå efter att han har gått bort. Den natten grät de tillsammans höll om varandra som de alltid hade gjort, krängde sig fast i varandra för att hitta det sista hoppet, en sista gång.
Dagen efter bad Johan att hans föräldrar skulle sätta sig vid hans säng och att Amanda skulle gå ut. Hon visste att det inte bådade gott, han hade aldrig bett henne gå ut och det kändes hemskt att inte veta vad han sa till sina föräldrar. Men hon lät honom få som han ville även om hon inte ville släppa honom ur sikte. De satt i det där rummet i tre timmar, Amanda kunde höra gråt och utrop men ingen kom ut. Till slut var det bara tyst, hon öppnade dörren och såg på sin älskade vän. Han tittade upp på henne med ögonen fulla av tårar, - Jag älskar dig Amanda, du är systern jag aldrig fick och du ska aldrig glömma det. Lova att aldrig glömma mig. Amanda grät nu så hastigt att hennes ord inte kom fram – Jag kommer aldrig att glömma dig Johan, jag älskar dig så mycket. Lova att vänta på mig.
– Jag vill nog sova nu, sade Johan. En sista kram, en kyss och meningen jag älskar dig gav han sina föräldrar, innan de gick ut ur rummet. Amanda visste vad som skulle komma nu, han skulle be henne att gå ut och kalla på sjuksköterskan. Hon skulle ge honom något lugnande så att han skulle somna. Efter det skulle han aldrig mer vakna, Amanda skulle aldrig mer få se sin älskade vän, skulle aldrig mer få känna honom, aldrig mer krama eller bara sitta och prata med honom. Hon gav honom en kram och bad till gud att det skulle gå fort, gav honom en kyss på munnen och slängde en sista blick på Johan där han låg i sin säng. Nu såg han ut som vanligt, han visste vad som skulle hända och det var han som styrde över ödet, det var inte ödet som styrde över honom. – Jag älskar dig älskling. Det sista hon sade innan hon stängde dörren och sakta satte sig hos hans föräldrar. Johans föräldrar satt tysta en lång stund, deras blickar vandrade från varandra till den ensamma flickan i hörnet. Hennes kinder var blöta av tårar, de hade verkligen lärt känna den tysta tjejen under den här tiden. De började nu förstå vad Johan hade menat med att hon var speciell. För en liten stund sen hade Johan bett dem om något som verkade så absurt, något som de aldrig skulle kunna ha tänkt på om det inte var för honom. Han hade en sådan kärlek till den här tjejen att det smittades av till dem, under Johans sjukdom hade hon stannat vid hans sida, inte för en stund lämnade hon honom. De hade faktiskt börjat se henne som en i familjen, de älskade henne. Johans fråga där de satt vid hans säng kom så rakt och så starkt att det verkade självklart, modern harklade sig: - Amanda kan vi få prata en liten stund med dig? Amanda reste sig från fåtöljen och satte sig i soffan bredvid dem. Deras blickar sade henne att något var på gång, det var något viktigt som de ville prata med henne om. – Johan har säkert berättat för dig att vi alltid önskade att få ett syskon till honom. Amanda nickade, hon hade hört att de inte längre kunde få barn, på grund av en hemsk bilolycka som modern var med i. – Helst av allt ville vi ha en dotter, tårarna rann på bådas kinder vid minnet av olyckan. Johan är vårt enda barn och vi älskar honom jätte mycket. Vi ser nu att du älskar honom lika mycket som vi gör och han vill bara ditt bästa. Till och med nu bad han oss att lyssna på honom, han berättade om hur du har det hemma. Amandas ögon tårades, de där minnena hade hon förträngt, under den här tiden hade hon känt sig som en i familj. Ungefär som dottern de aldrig fick. – Vi undrar om du efter det här, skulle kunna tänka dig komma och bo hos oss. Vi vet att det är mycket att begära men det skulle göra oss så glada. Under den här tiden har du blivit som en dotter för oss och vi älskar dig, det skulle kännas så tomt utan dig. Men bara om du vill så klart. Amandas tårar rann nerför kinderna av lycka. Hon skulle få familjen hon alltid önskade sig, hennes älskade bror gav henne hennes högsta önskan. Tillsammans höll de om varandra och grät tills sjuksköterskan kom och sa att det var slut.
Johans liv var slut, han skulle inte längre komma där med sitt leende, han skulle aldrig mer hitta på bus som var så irriterande. Han skulle aldrig älska igen. Men han kommer alltid att finnas kvar i hjärtan på dem som älskar honom, i minnet lever han fortfarande kvar, en glad pojke med hela livet framför sig.
|
|
|
|
