Mordet (kap 2) |
Hasselmusen
Kemal sprang snabbt därifrån. Vilket mord? Han förstod inte vad dom menade. Han hade inte mördat någon! Han skulle ju hämta Erbil. Varför trodde dom honom inte?
”Är det ingen i hela världen som tror på mig?!”, sa han rakt ut i luften.
”Du! Psst! Killen, skrik inte så högt”, sa en röst nedanför honom. Han tittade ner och möttes av en hasselmus blick.
”Jag måste drömma, hasselmöss kan inte prata!”, sa Kemal och försökte gå vidare. Men hasselmusen var snabbare att kommentera än han var att springa:
”Du går ingenstans! Du, jag vill snacka med dig. Okej? Jag heter Mårten och jag kan prata, mästare”, sa hasselmusen.
”Mästare?” Kemal tittade oförstående på honom.
”Jaa, du kan bli vilket rovdjur du vill! Men du kan inte äta upp mig”, sa hasselmusen Mårten nöjt. ”Och jag är din kompanjon”
”Hur blir jag ett rovdjur då?”, muttrade Kemal. ”Du som tydligen vet allt kan väl kanske svara på det”
”Ja tänk för att jag kan det”, sa Mårten stött. ”Du måste skrika inom dig vilket djur du vill bli! Pröva med... katt”
Kemal löd honom. Katt! Skrek han inom sig. Han började känna sig konstig. Han sjönk ner på marken och fräste, som en katt. Klor började växa ut där naglarna skulle vara. Morrhår och päls också. Sen några minuter senare stod han där som vilken katt som helst.
”Så man kan inte bli en ras katt?”, muttrade Kemal.
”Det kan man säkert men du tänkte tydligen bara katt”, sa Mårten.
Kemal tittade sig omkring.
”Fy fan vad stort här är”, sa han imponerat.
Mårten nickade. Han log.
”Det är ännu större för mig”, sa han.
Helt plötsligt hördes röster. Mårten kilade iväg och gömde sig bakom en sten. Kemal stod bara stilla och tittade på dom som kom. Det var hans före detta gäng. Dom som svek honom. Han reste ragg och fräste. Auriel som älskade katter satte sig på huk.
”Kom lilla kissen! Jag är inte farlig”, sa hon.
Det är precis vad du är, tänkte Kemal. Din svikare!
Han fräste högt och morrade.
”Auriel, den där katten är nog inte så speciellt glad”, sa Nicke. Han drog bak henne från Kemal.
Mårten tittade upp från stenen. Han blev arg och pep tyst till Kemal som hade återgått från att morra till att jama hotfullt.
”Du, killen, katten”, viskade han till Kemal. ”Vänd dig inte mot mig, men hoppa upp i trädet. Utan att titta på mig, okej? Vi får inte ha någon som helst ögonkontakt”
Kemal nickade och hoppade upp i trädet.
”Shit, den verkar inte vara riktigt klok”, sa Mario.
Nej nu jävlar, tänkte Kemal. Han hoppade ner på Mario. Han tryckte in klorna i hans nacke. Mario försökte intensivt skaka av honom. Men Kemal höll sig fast.
”Vad fan gör den?!”, utbrast Auriel och försökte dra bort den. Efter en stund så släppte Kemal själv. Det började kännas konstigt. Han såg att klorna försvann. Han började bli sig själv igen. När han reste sig upp var han sig själv igen.
”Kemal...?!”, utbrast Cissi. ”Är det du?”
Kemal svarade inte. Han bara tittade ner i marken. Han skrek inom sig, varg! Varg! Varg! Han morrade dovt. I ena sekunden var han sig själv och i andra var han en varg. Alla stirrade på honom. Han gick två hotande steg mot dom. Mårten vågade sig fram han kilade till Kemal och hoppade upp.
”Vem är det där då? Är det Erbil eller?”, muttrade Micke.
”Hm!”, sa Mårten irriterat. ”Jag? Erbil?! Nehej du! Jag heter Mårten. Mårten Hasselmus”
Alla verkade hoppa till. Dom stirrade på Mårten.
”Kan du tala?”, undrade Meuish förvånat.
”Alla djur kan det! Men ni människor vill ju inte lyssna, nu ska jag och killen nånstans, yo! Vi ses, kanske”, sa Mårten.
”Jag heter Kemal”, sa Kemal.
Mårten tittade på honom.
”Kanske det”, sa han. ”Men om det är okej så kan jag väl få kalla dig för Mästare?”
”Hm”, sa Kemal.
Sen sprang han iväg. Mårten krängde sig fast i Kemals päls.
”Yea!”, tjöt han. Kemal svarade inte. ”Yea, vilda västen! De här är grejer, fortare!!”
|
|
|
|
