Mordet (kap 1) |
Misstänkt
Mario, Kemal, Nicke, Micke, Auriel, Meuish och Cissi satt i Meuish rum och lyssnade på musik. Det var inget speciellt, Shakira. Det var mest killarna som larvade sig och dansade larvigt. Eller äckligt snarare. Precis när Auriel bytte låt så skulle Nicke jucka. Det blev helt fel. För han juckade mot Kemal. Gapskrattet bröt ut. Kemal bara glodde på Nicke som generat tittade åt ett annat håll. Kemal blev sur och sa åt någon att byta låt, den där låten suger ju, påstod han. Men Auriel bara skakade på huvudet. Hon sa att Andreas Johnson var mycket bättre än Shakira.
”Hämta en hink, jag måste spy!”, sa Kemal.
Alla skrattade. Meuish sträckte sig efter chokladasken som låg på hennes stol.
”Hallå!”, sa hon förvånat. ”Var är trillingnötterna?”
Cissi tittade bort och fnissade. Meuish suckade och tog en marsipan istället. Hon räckte asken till Mario som var närmast. Han tog en kola pralin. Mario räckte den till Auriel som skakade på huvudet. Hon gav den till Kemal.
”Men va fan...”, svor han. Alla tittade på honom. Han tittade upp. ”Sorry, dagdrömde”
Ingen svarade.
Efter en stund gick dom ut. Annars skulle deras morsor klaga.
”Härligt att gå i nian!”, sa Auriel som satt till gungan längs till höger.
Ingen svarade utan nickade bara, sakta. Vad är det med den här klassen? Tänkte Auriel irriterat. Lev livet! Var inte så sura hela tiden.
”Jag måste dra!”, sa Kemal efter en stund.
Alla nickade och sa hejdå.
”Undrar vart han skulle”, sa Meuish och försökte sänka farten.
”Hämta Erbil kanske?”, sa Micke.
”Kanske de... me...”, började Auriel. Hon hann aldrig avsluta innan dom hörde ett skott.
Dom tittade på varandra innan dom rusade dit skottet hördes. Till deras fasa låg en gammal dam där. Hon blödde från huvudet. En bit av en tröja låg på marken. Kemals.
Dagens Nyheter.
Kvinna dödad vid Ica Näset. Hon berättade om anfallet innan hon dog. En ung kille hade överfallit henne, med en kniv och pistol. Killen var inte mer än 15 år, berättade den gamla damen. Han hade hoppat på henne. Hon hade slitit loss en bit av hans tröja, ungdomar hade kommit rusande och dom hade känt igen biten. Den hade tillhört en av deras klasskamrat. Han hade lämnat dom en minut innan mordet.
- Han är snabb, han kan springa iväg väldigt snabbt, sa en av ungdomarna. Vi vet fortfarande inte varför eller om det var han som mördade henne. Han kunde ha blivit rädd för något eller så är han kriminell.
Meuish fattade inte, om det var han, varför Kemal hade mördat en oskyldig gammal dam. Bara sådär. Han var väl snäll? Han hade lärt sig att behärska sin ilska, eller så klarade han det bara inte. Meuish kände en obehaglig känsla krypa upp från ryggraden. Då kunde dom ju inte vara polare längre! Om han var kriminell. Meuish ringde till Cissi. Dom diskuterade om Kemal.
”Jag gör dubbelsamtal!”, sa Cissi efter ett tag. Sen snackade dom med Tobbe, Auriel, Micke och Mario också.
”Jag fattar inte att han kunde”, suckade Auriel.
”Det kanske inte var han”, sa Tobbe.
”Nej, men det ska vi ta reda på! Mario, du ringer honom. Och ni andra, gå till parken. Ni ska prata med honom. Säg så mycket ni kan!”, sa Meuish.
”Men du då?”, undrade Auriel.
”Jag ska fixa en grej, sen kommer jag”, svarade Meuish.
Sen la hon på. Hon satte på sig skorna och sin höstjacka och sprang ut. hon visste vart hon skulle, det var bara att hoppas att hon var hemma. Hon sprang upp för trapporna och ringde på. Ingenting hördes.
”Kom igen då...”, mumlade hon otåligt.
Hon ringde på igen innan hon otåligt knackade på. Bakom henne hördes en irriterad basröst.
”För fan tjejen! Sluta ring på den där satans dörren. Ingen kommer att öppna! Hon är hos sin syster”
Meuish vände sig om och stirrade upp på den säkert två meters långa killen. Han var högröd i ansiktet och hans gylf var öppen. En tjej stod bakom honom. Hon kråmade sig och gned sin mage mot hans ben.
”Jaha...”, sa Meuish och såg äcklad ut. ”Tack då...?”
Sen sprang hon därifrån. Var bor fru Anderssons syster då? ”Nu vet jag!”, ropade hon glatt rakt ut. Sen rusade hon hem till fru Anderssons syster. Hon ringde på dörren och slätade ut kläderna innan fru Anderssons syster öppnade dörren.
”Hej! Är fru Andersson där? Gunvor menar jag”, frågade Meuish.
Fru Anderssons såg ut att tänka efter lite. Sen sken hon upp och nickade.
”Jah-haa”, sa hon och ansträngde sig för att säga ja. Fru Anderssons syster var utvecklingsstörd och kunde inte prata rätt.
”Hoo he häähää”, sa hon. Meuish förstod inte. Så hon nickade bara oförstående.
”Jeanette?”, hördes det från köket. ”Jeanette? Vem är där?”
”Eeeh ihicka”, svarade Jeanette.
Fru Anderssons hasande steg hördes inne i huset. När hon såg att Meuish stod där sken hon upp.
”Nej, men...? Är du här? Hur kan det komma sig?”, sa Gunvor glatt. Meuish berättade om Kemal. Gunvor såg förvånad ut. hon verkade tvivla på vad Meuish och de andra trodde. Meuish suckade och frågade om hon fick låna revolvern som Kemal hade lämnat till henne. Gunvor förstod inte. Så Meuish gick in och letade efter den.
Nähä, han har tydligen gömt den på ett annat ställe, tänkte Meuish. Men så lätt ger jag inte upp! Jag ska hitta det han gömmer. Hans liv eller revolvern, han får bestämma vad han ska ge som bevis till henne.
”Jag måste gå nu”, sa hon.
”Hääädaå”, sa Jeanette.
”Hejdå Jeanette, hejdå Gunvor. Förlåt om jag störde”
Hon gick iväg till parken. Där var Tobbe, Mario, Micke, Nicke, Auriel, Cissi och Kemal. Bra att han var där!
”Okej, ge den nu”, sa Meuish. ”Vi ska inte tjalla!”
Kemal tittade oförstående på henne.
”Va?”, sa han.
”Du vet precis vad jag menar!”, sa Meuish otåligt.
”Nej...?”, sa han.
”Lägg av Kemal”, suckade Cissi. ”Vi vet att du har den”
”Har vad?”, undrade han och började se osäker ut.
Tobbe reste sig upp.
”För fan, gör det inte svårare än vad det är”, bad han.
”Vad snackar ni om? Vad är det jag ska ge er?”, undrade Kemal oförstående.
”Ditt liv eller revolvern”, sa Meuish.
”Revolv... va?”, sa Kemal. Han bara stirrade på oss.
”Din revolver, vi vet att det var du som sköt damen”, sa Cissi.
”Jag har inte skjutit nån!”, sa Kemal och såg plågad ut.
”Nähä, din tröja då! Vi hittade den här biten”, sa Tobbe kyligt och halade fram biten. Kemal stirrade på oss.
”Ni tror väl inte att jag... Jag lovar! Jag har ingenting med det här och göra...”, sa Kemal.
Meuish gick fram till honom, försökte i alla fall. Han backade. Han såg riktigt ledsen ut. Ledsen och borta. Han var helt borta. Det var som om vi inte kände honom.
”Kemal... Varför gjorde du det?”, undrade Nicke.
”Sluta! Det var inte jag”, sa Kemal.
Vi tittade på varandra och sen på den skrämda Kemal. Han började andas snabbt.
”Jag lovar...”, sa han. ”Tro mig... snälla?”
Vi tittade på varandra igen och sen på Kemal. Sen skakade vi på huvudet. Kemal backade. Sen vände han sig om och sprang därifrån.
|
|
|
|
