drömmarna del 3 |
Jag gick fram för att ta en närmare titt, jag menar, varför skulle mamma ligga i diket för? Det var en människa, det såg man. Med mammas jacka. Nu blev jag lite räddare, jag försökte vända på personen men fick henne inte runt! Då tog jag upp mobilen och slog 112. Jag fick vänta ett tag tills jag kopplades till polisen. Jag berättade vad som hänt och vart jag var samt mitt namn. Jag väntade i tre minuter ungefär innan de kom i rasande fart med sin blåa bil. Nypolerad. Jag pekade på ”rödjackan” som jag kallar henne och de tog tag i henne och rullade henne för att få se hennes ansikte. Ett kritvitt ansikte med ovanligt uppspärrade ögon kom fram och det såg ut som om hon tittade på mig.
- Mamma?! Sa jag snyftande och skräckslaget.
Jag hade svimmat, det måste jag ha gjort! För nu låg jag på ett sjukhus. Snabbt som ögat kom en sjuksköterska in och säger
- Din mamma är död. Hon var död innan du hann hitta henne.
Allt var mitt fel! Om bara jag hade gått på en promenad lite tidigare hade jag kunnat rädda henne! Jag hatar,hatar,hatar,hatar mig själv, skrek jag i mina tankar.
- Meen, meen vart ska jag bo nu då? Fick jag fram medans mina tårar rann.
- Du ska få bo hos din låtsas mormor, Miss Dowell.
Jag hade ingen aning om vem den här Miss Dowell var. Jag tänkte efter en stund. Sedan förstod jag!
Aldrig mer banansmoothie. Aldrig mer mamma-TV-kvällar. Aldrig mer glada ”Glad-Påsk” kort på påsken och ”God-Jul” kort på julafton, som vi därefter vi gjort dom slängde. Men värst av allt, aldrig mer mammas gris-skratt som man hörde när hon tittade på Elgigantens reklamerna. Sjuksköterskan tog fram ett litet papper och torkade på mina tårar. Plötsligt kom en stor dam in och spärrade sina ögon på sjuksköterskan.
- Åhh, ursäkta mig Miss Dowell, ursäktade hon sig och sprang med lätta steg ut ur rummet. Miss Dowell fnyste och vände sig sedan mot mig.
- Dåså, flicka lilla. Nu ska vi ge oss hem. Och gråt inte sådär över hela rummet, sa hon och fnyste ännu en gång.
- Förlåt mig Miss Dowell, men min mamma har nyss dött, sa jag och tårarna kom igen, jag försökte låta så trevlig mot henne eftersom det syntes att hon var en såndär riktig dam.
- Det kan väll inte jag hjälpa, sa hon, och gissa vad, hon fnyste igen!
- SLUTA FNYSA ÅT ALLT! Skrek jag och försökte slita mig loss ur hennes hårda grepp om min arm, det var helt meningslöst.
- Skrik inte så där din lilla råtta! Skrek hon och gav mig en mycket hård örfil. Det kände jag igen, det hårda slaget mot min käke. Det hade jag känt förr, men när? Innan jag hann tänka klart drog hon ut mig. Whipps så var vi ett stort och lyxigt hus. Ett hus jag sett förr.
- Jag vill ha lite citronjuice! Skrek damen från det stora vardagsrummet. Hade jag hört det förr?
- Kommer du med mitt citronvatten snart?! Skrek hon ännu en gång. Nej, det var det jag hade hört förut, jag skyndade mig ut med citronvattnet spillrade i handen.
På kvällen kl 20:00 var det läggdags för min del, hade Miss Dowell sagt. Jag hade sagt emot och fått ännu en örfil på kinden. Jag låg och tänkte igenom hela dagen. Och det var en massa saker jag kände igen sen tidigare! Jag tänkte så det knakade, och tillslut kom jag på det, jag har drömt det här! Är det här också en dröm, nej det kan det inte vara. Jag tänkte lite till, jag måste nog vara nån slags person som kan drömma framtiden! Det är vad jag är! Då vet jag att det kommer bli mycket värre imorgon bitti.
|
|
|
|
