Välkommen till mitt liv [9] |
9.
Vi hade det bra, du och jag.
Jag trodde inte det skulle ta slut någon dag,
Men jag vill tacka dig för att du fanns hos mig,
Nu finns du inte längre här. Men jag tackar dig.
Jag knuffade mig genom alla folk som stod i vägen i korridoren och fumlade med nyckeln till skåpet. Satt och bara stirrade in på alla böcker, hade en total blackout. Allt var tomt och blicken flackade runt omkring framför mig. Jag kände att jag började rysa och huden knottrade sig. Jag skakade på huvudet och kollade på schemat. Tyska. Tur, det har inte Jessica. Men vänta nu! Hon skulle aldrig, och då menar jag verkligen ALDRIG gå upp bara för att komma till skolan, speciellt inte när det var sovmorgon. Nej hon hade kommit av en anledning… mig. Hon skulle krossa mig tills jag bönade och bad om att få leva. Okej, det kanske inte var så farligt, men nu kändes det verkligen så. Stucken i hjärtat med en vass kniv av en av mina bästa vänner, hur kunde det bli så fel?
Jag gick med snabba steg mot tyska salen och ryckte i handtaget. Låst. Istället satte jag mig på en bänk i närheten och tittade nervöst omkring mig, kanske skulle dom komma in? Alla historier Jessica berättat om sig själv hade slutat med att dom hon bråkat med blivit nedslagna. Hon kunde få alla i hela stan att vända sig emot en, något som jag verkligen inte hade lust med, inte nu, inte någonsin!
Minuter gick och snart kom läraren med ett tiotal elever bakom sig. Hon låste upp och jag skyndade mig att sätta mig längst bak i rummet. Min hjärna var inte inställd på tyska, så jag satt och tittade i boken under hela lektionen, utan att höra ett ord av vad de andra sa. Det var ändå ingen som pratade med mig, så det spelade väl inte så stor roll. Utan Jessica vid min sida var jag ingen… i alla fall inte på den här skolan. På min gamla skola stod alla i klassen nära varandra, var som bästa vänner. Killarna och tjejerna, bästa vänner, vi var den enda klassen i skolan som kunde göra saker med varandra på fritiden. Vi var ett stort gäng, medans alla andra klasser var indelade i smågrupper, där vissa var för ”O-coola” för dom andra i klassen. Vi var ett, vi var bäst, alla turneringar i skolan vann vi, alltid…
”… och nu är det dags för 8a’s fotografering, den är på utsidan så det är bara att gå dit…”
Lärarens ord fick mitt hjärta att stanna i fem sekunder, och jag tappade andan. Gå ut? Nej nej nej, låt mig slippa det. Plötsligt hörde jag hur jag själv tänkte och insåg hur barnsligt det lät. Herregud, hon kan ju inte göra något på skolan ändå. Nu får jag det här överstökat så jag kan åka hem sen… Jag hade övertalat mig själv, så jag tog mina grejer och gick till skåpet och la in det. Sen gick jag följe med Oskar, som idiotförklarade mig på min första dag. Vi hade pratat ganska mycket med varandra och han var en av dom få vänner jag lyckats få på skolan. Visst jag hade pratat med flera men ingen mer som jag skulle våga gå till på raster… Oskar och Nandi var dom jag umgicks mest med, även på fritiden faktiskt.
Vi gick ut till den stora skolplanen och jag kunde inte se Jessica någonstans. Det var rätt uppenbart att hon inte skulle vara med och ta kort, men det var mer som en lättnad för mig.
Vi fick ställa oss på de platser fotografen ställde oss på, och tre knäpp senare var gruppfotot klart. Så snabbt hade det aldrig gått att ta skolkort förut. Men det var ju förstås annorlunda nu… Dom enskilda korten skulle tas några meter bort, och jag stod överst på listan så jag fick ställa mig i profil och två sekunder senare viftade han åt mig att det var klart så jag gick bort till Oskar som väntade på sin tur. Jag satte mig på bänken bredvid honom, och när jag lyfte blicken från marken fick jag syn på henne. Jessica. Hon stod ett tiotal meter bort och av ren reflex ställde jag mig upp, jag vände mig om och gick in i skolan. Paniken grep tag i mig, jag blev arg på mig själv – hur kunde jag vara rädd? Hon är, jag menar VAR min bästa vän. Men hon är inte samma person, hon är inte som hon framstått. Det sårade mig, men jag är ändå redo för att gå vidare, om hon ska bete sig såhär så behöver jag henne inte.
Men jag kunde ändå inte låta bli att titta ut genom fönstret… hon var inte kvar. Hjärtat slog hårdare, var fan var hon? En knarrande ljud bakom mig och dörren slogs upp.
”Stanna för i helvete!” ett dovt skrik skar genom mina öron och det ekade i huvudet. Jag vände mig om, orkade inte jaga upp mig. Jag tittade bara trött på henne när hon och hennes två eftergängare kom gåendes mot mig. Hon var rasande och stegen var tunga mot golvet. Blondinerna som gick bakom henne men dom tittade bara kaxigt mot mig med sina översminkade fjortis ansikten.
”Kan jag få ett moget svar på vad jag gjort för fel nu då?” frågade jag ovanligt lugnt. Även om mitt slog snabbare än en häst på en travbana så lyckades jag hålla rösten stabil.
”Var inte så jävla kaxig, fittjävel!” Jessicas ord var vassa och hon tog ett steg närmare.
”Ett ord till och du får en smäll” hotade hon och log. Stolt över sig själv, vad hon gjort.
”Var inte en sån bitch, det klär dig inte” sa jag utan att tänka mig för. Jessicas ögon smalnade och höjde huvudet. Blondinerna skrattade och skakade på huvudet.
Misstag. Misstag. Misstag. Varför kan jag inte bara hålla käften…
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Mizz_andersson - 15 apr 09 - 08:39 | | bra :) när kommer nästa del ut? Maila? | | miijha - 14 apr 09 - 22:08 | det är nästan så jag gråter..
du vet var jag finns.
ily.
<33333 | Hallonjuice - 9 apr 09 - 19:34- Betyg:  | | du skriver så himla bra :) mejla när nästa kommer. | | Qwjag - 8 apr 09 - 17:19 | gillar verkligen hur du skriver så man läser ur hennes
tankar :) mejla gärna när nästa kommer :) (y) | | Beea96 - 8 apr 09 - 11:08- Betyg: | | den var jättebra!! jag fastnade verkligen i den, har sträckläst alla delar nu:) mejla gärna om du vill. |
|
|
|
