På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

3 bokstäver - KÄR [35 OCH 36]

Här kommer två delar, som förlåt för att jag inte lagt ut på ett tag.
Inte känt mig riktigt bra. Fråga inte varför för det vet jag inte.
En sak bara;
R.I.P Hanna 1/8 1991 - 5/4 2005. Vi saknar dig.

35.
Johanna
Påväg hem från Jeremy svävade jag på små moln som bar mig över asfalten. Aldrig hade jag fyllts av en sådan enorm mängd med hopp. Aldrig hade jag känt den sortens glädje som bubblade i kroppen. Jag visste inte att det kunde gå från att vara så hopplöst, till att kännas så enkelt. För nu kändes allt lätt och bekymmerslöst.
När jag öppnade dörren in till vårat vita lilla radhus lös solen genom fönstret. Jag dansade genom och hallen och sjöng någon låt jag hört för länge länge sedan. Säkert både falskt och fel men det brydde jag mig inte om just då. Jag svepte in i köket och satte på radion. Dansade och tjoade till tonerna. Jag hade ingen aning om vad som flugit i mig. Kanske var det lycka?
Så efter ett tag ljöd telefonsignalen genom huset. Jag skyndade mig att svara, och en ynklig välbekant röst mötte mig i andra änden.
- Hej, det är Malin.
Jag visste inte vad jag skulle säga. Stannade bara upp mitt i den piruett jag var påväg in i och väntade på vad hon skulle säga. Hennes svek var fortfarande oförståligt och det gjorde fortfarande alldeles för ont i mig för att tänka på. Men just då berörde det mig ändå inte riktigt. Kunde inte tränga igenom den glädje som bosatt sig i min kropp och inte varit där på mycket mycket länge.
- Förlåt.
Det var det enda hon sa innan hon återigen tystnade. Men det var också det enda jag behövde höra precis då. Jag behövde ingen förklaring, för jag älskade henne alldeles för mycket för att inte förlåta henne. Fast det hon gjort egentligen var idiotiskt och oförlåtligt. Jag kunde se framför mig hur hon bet sig i underläppen så som hon alltid gjorde då hon blev nervös.
- Det är okej.
Kanske borde jag ha talat om för henne hur illa hon gjort mig. Att hon nästan fick mig att ta livet av mig och kanske borde jag ha krävt en förklaring. Men det kändes bara så befriande att höra hennes röst. Att höra en bön om förlåtelse. Och Jeremys varma leende satt fortfarande som ett lyckorus i blodet på mig.
Jag kunde inte vara arg på henne.

Jeremy
Fast saker och ting började se ljusare ut så fanns det fortfarande en sak som låg och skavde inom mig. Elias. Jag kunde inte släppa att han faktiskt blivit tillsammans med Sofia bara en vecka efter att det tagit slut mellan oss. Att min egen bror gjort det utan att säga ett ljud. Jag kunde inte riktigt smälta det. Och jag visste inte hur jag skulle reda ut det heller. Elias betydde så mycket för mig, jag ville inte släppa honom, samtidigt så ville jag att han skulle söka upp mig. Att han skulle ta kontakt med mig. Jag ville inte förvänta mig för mycket. Men jag antog att Sofia berättat för honom att hon träffat mig tidigare idag. Kanske skulle han ringa?
För att fördriva tiden loggade jag in på MSN på pappas dator. Jag hann inte ens se efter vilka som var inloggade förrens en konversation dök upp på skärmen.

Eliiiias säger:
Jag vet att det inte är tillräckligt, men förlåt.

Jag tvekade lite på om jag tänkte svara. Men jag ville verkligen göra det. Jag ville försöka att förlåta honom för han betydde fortfarande så oförståligt mycket för mig. Men mest av allt ville jag ha en förklaring. Ett svar på varför. För jag frågade mig själv hela tiden varför, varför det blev som det blev och varför han gjorde det. Om han alltid hade tyckt om henne. För jag kunde inte låta bli att undra, varje gång jag och Sofia varit tillsammans, hade han tyckt om henne lika mycket som mig då? Kunde man tycka om någon så mycket som jag tyckt om henne?

Jeremy#9 säger:
Jag vill bara veta varför.

Eliiiias säger:
Jag har ingen bra förklaring att ge dig. Jag önskar jag kunde göra det. Vi var på samma fest och det bara blev. Efter det kunde jag inte sluta tänka på henne.

Jeremy#9 säger:
Men du kunde ha sagt något.

Eliiiias säger:
Jag vet, det var fel av mig. Brorsan, förlåt.

Jeremy#9 säger:
Jag vet inte vad jag ska säga. Det kanske var bäst såhär, precis som Sofia sa.

Eliiiias säger:
Jag hoppas du inte hatar mig. Det är så tomt utan dig här. Jag saknar dig mer än du anar.

Vi fortsatte skriva ett tag. Tillslut kändes det ganska okej. Inte bra, men okej. Och någon stans inom mig visste jag att Sofia hade rätt. Det var kanske bäst såhär. Det kanske inte skulle ha fungerat. Det var ändå 20 mil till Göteborg och det var jobbigt att inte kunna ses så ofta som man ville. Kanske var det lika bra att försöka skaffa sig ett bra liv här nu? Komma in i klassen och börja i det där fotbollslaget som killarna berättade om?
Jag loggade ut från MSN och den kvällen kunde jag faktiskt sova hela natten för första gången på länge.

36.
Johanna
Att gå till skolan dagen därpå kändes underligt. På något vis kändes det som att allt det som inträffat de senaste två veckorna aldrig riktigt hänt. Saker och ting var nästan precis som vanligt. Jag stannade vid Malins hus på vägen till skolan, och hon kom ut precis som hon alltid gjort. Vi gick tillsammans så som det alltid hade varit.
Först var det tyst. Ingen av oss sa något. Kanske hittade vi inte ord för det vi kände, det var så mycket som behövde sägas egentligen. Det var så mycket jag ville berätta för henne, men jag orkade inte forma orden. Det var på sätt och vis så skönt att bara vara. Att gå där och kunna vara den jag alltid varit. Jag behövde inte lådsas för Malin. Hade aldrig behövt.
Snön var nästan helt borta nu och solen tittade äntligen fram bakom molnen. Den värmde mig och fick mig att le. De första fåglarna hade redan återvänt och satt nu och sjöng i trädtopparna. Regnet som hade öst ner en längre tid var som bortblåst.
Tanken på att se Jeremy fick det att bubbla och pirra i magen på mig. Jag kunde inte låta bli att tänka på honom hela tiden, se honom framför mig. Jag visste att det kanske var fel. Men jag kunde inte låta bli. Jag försökte inte längre ignorera känslorna för jag visste att det var meningslöst.
- Jag tror jag tycker om honom på riktigt, Malin.
Orden flög ur mig, och Malin såg granskande på mig. Hon kisade mot solen och la huvudet lite på sned. Hennes svarta hår gled ner lite över ögonen.
- Jag förstod det, sa hon.
Nickade för sig själv som för att konstatera det jag sa och log mot mig.
- Så varför inte satsa då? Sa hon sedan.
Hon fick det att låta så enkelt. Som att det inte var något svårt alls. Jag funderade en stund. Men skakade sedan på huvudet.
- Nej, inte nu. Det känns faktiskt bra såhär. Det kan vänta ett tag. Tills han vill.
Jag kände att jag faktiskt menade det. Det kunde vänta. Någonstans så visste jag att vad som än hände så skulle det bli bra nu. Det skulle lösa sig. Kanske var det lika bra att låta det vara såhär och fokusera på skolan ett tag? De senaste två veckorna hade verkligen ställt till saker och ting, jag antog att jag låg efter en hel det.
Vi gick nästan hela vägen till skolan under tystnad. Njöt av de första varma vårstrålarna som trängde igenom vinterhimelen.
Men så var vi framme vid den stora skolbyggnaden. Jag blev kall inombords och hjärtat började slå snabbare. Jag hade inte alls glömt hur det hade varit att gå genom korridoren de senaste dagarna. Mindes fortfarande precis hur det känts då en hela skola full av elever så rätt genom en som om man inte alls fanns.
Tänk om det ändå skulle fortsätta så? Tänk om Yacmina lyckats få alla att hata mig ännu mer? Hon kunde lyckas med allt, det visste man ju.
En impuls att vända och gå sköt plötsligt genom mig. Vända och springa hem igen för att slippa möta alla forskande ögonpar där inne. Slippa se Yacmina. Tanken på henne fick mig att rysa. Hennes översminkade ansikte och överdrivna sätt att vara på. Hennes flock av beundrare som skulle göra allt för henne. Alla som hon hatade skulle också de hata. Och mig var det ganska tydligt att hon hatade mig..
Mer hann jag inte tänka förens jag kände en varm och stadig hand greppa min. Jag såg upp mot Malin och hon log mot mig. Kände mig genast mycket tryggare med henne vid min sida.
- Kom, nu går vi in. Sa hon.
Adrenalinet sprutade ut i blodet på mig. Jag kände hur jag skakade, kanske av både nervositet och förväntan. Förhoppningar som flödade ut i mig, men också rädslan att inget skulle vara förändrat. Att det skulle vara värre än det redan var. Att Yacmina skulle ha en hel armé vid sin sida.
Tjejer slåss inte, har aldrig gjort egentligen. Inte fysiskt. Inte knytnävar och sparkar.
Tjejer slåss psykiskt. Och den som är svagast, förlorar- jämt.
De som är som Yacmina, med självförtroende till stjärnorna och ännu längre, de kan man inte knäcka. Inte utan att hitta deras svaga punkt, och de brukar vara skickliga på att dölja dem.
Det är de starka som vinner.
Jag var inte så stark. Inte så jag kunde knäcka Yacmina och definitivt inte alla hennes följeslagare.
Men när vi kom in i korridoren såg livet ut som vanligt igen. Jag var först rädd att de kanske ännu inte hade sett mig, men det hade de. Jag såg mig oroligt om efter Ycamina, efter ett enda tecken på att någon skulle gå till attack, men inget hände.
Det var som om det alltid varit just såhär. Lika stimmigt som vanligt. Bullrigt, trångt och varmt. Precis som en normal högstadiekorridor. Helt vanliga elever. De flesta fortfarande morgontrötta och gäspande på väg till sin första lektion för dagen.
Pulsen ökade först på mig. Jag vågade inte tro att det kunde vara såhär igen. Men Malin greppade min arm och krokade fast den i sin och drog med mig över det kalla marmorgolvet. Hon gick i mitten, trängde sig förbi allt folk utan respekt och sträckte på nacken. Hon gav mig självförtroende att lyfta blicken från golvet och gå lika stadigt fram som henne.
Och visst sneglade folk lite snett på oss, men sen ryckte de bara på axlarna och fortsatte med sitt. Kanske tyckte de bara att det var skönt, skönt att allt var som vanligt igen. Kanske blev de till och med lättade. Lättade för att slippa gå runt med rädslan att Yacmina och Alicia skulle hoppa på dem också, lättade att slippa stå under grupptrycket.
Så stod vi där vid skåpen igen, jag och Malin, som om inget någonsin varit på något annat vis.
Malin log mot mig, slog upp sin skåpslucka och tittade sedan frågande på mig. Jag visste precis vad hon skulle säga.
- Vad har vi för lektion?
Hon log, och jag log tillbaka. Slog upp mitt egna skåp och slängde en blick på det skrynkliga schemat som satt på insidan.
- Måste du alltid dubbelkolla? Jag vet att du vet!
Malin skakade uppgivet på huvudet, men hennes ögon log retsamt och jag flinade tillbaka mot henne. Jag var så glad att allt var precis som vanligt. Så glad över att vara hon den där obetydliga tjejen. Så glad att slippa märkas.
-Svenska. Vi har Svenska. Sa jag sedan.

Sista delen kommer imorrn, om jag är på humör..
Gör mig gladare - KOMMENTERA!

Gärna på bloggen också: www.annamariafrida.blogg.se

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

jagkanintegunga - 14 maj 09 - 15:17- Betyg: