Svullna fingrar |
Svullna fingrar och lyckorus
En mager pojke i Asien.
En ledsen flicka i Sverige.
Två fäder som inte räcker till.
En oskyldig leksak som väver ihop två barns öden.
Och en stor värld som styrs utav slumpen.
Det stora flickrummet hade rosa tapeter, rosa som kärleken i ett bleknande skede. Precis som kärleken hade bleknat mellan far och dotter på Hamnvägen 16, Täby. Linn satt i det stora fönstret och spanade efter en silverfärgad BMW. Men den grusade uppfarten låg öde. Gruset var orört. Det var alldeles tyst i rummet och alla leksaker orörda. En stor nallebjörn, som var lika stor som Linn själv, satt ner på sängkanten och dess tunga huvud hängde moloket ner på den runda magen. Den stora TV:n var avstängd och ett Nintendo DS låg slarvigt slängt på skrivbordet. Leksaker som var varje åttaåring drömde om, men Linn var upptagen med spanandet efter sin far. Klockan på väggen visade fem minuter över fyra. Linn suckade, hon visste mycket väl att hennes far inte skulle komma hem i tid… eller huvudtaget. Han hade lovat henne att komma hem vid halv fyra, men hon kände honom allt för väl för att tro honom eller lita på hans ord. Ändå kunde hon inte låta bli att hoppas, som hon alltid gjorde. Så hon satt varje eftermiddag, satt vid sitt fönster och spanade. De få gångerna den silverfärgade bilen svängde in på uppfarten i tid var lyckan så stor att den lilla kroppen nästan sprack. Men detta var mycket ovanligt.
Linn suckade. Klockan var ungefär kvart över fyra, då brukade alltid fadern ringa hem och berätta att det skulle bli sent på jobbet idag också, ibland sade han dessutom att han skulle bli kvar på kontoret över natten. Linn ville sluta bry sig om sin pappa och bara vara arg på honom. Men när han kom hem och in genom ytterdörren och skrattade så stort att alla hans vita tänder syntes när Linn kom springande mot honom, så smälte hennes längtande hjärta. Linn ville aldrig släppa taget om honom - sin egen pappa.
Efter en stunds slött tittande på Barnkanalen ringde telefonen. Linns mamma satt i det stora vardagsrummet och tittade på någon dokusåpa som gick i repris. Även hon visste precis vad det här samtalet skulle handla om och hon visste också att Linn redan var på väg att svara.
“Hej det är Linn!” hon var lite andfådd efter ruschen till telefonen.
“Hej gumman, det är pappa. Det är så att pappa måste åka utomlands ett par dagar. Jag måste till Bryssel och reda ut några problem.” i bakgrunden hördes bilens motorljud.
“Men, men…”, Linn hann inte prata till punkt.
“Hjärtat, jag hinner såklart tillbaka till din födelsedag och då kommer pappa hem med ett stooort paket”, han skrattade hjärtligt. Linn skrattade också, men inombords gick något litet sönder inom henne.
“Kan jag få prata med mamma lite? Hej då älskling. Du vet att pappa älskar dig. Puss puss.”
“Okej, hej då pappa. Lova nu att du kommer hem till min födelsedag.”
“Jag lovar på heder och samvete” sade han och skrattade till. Linn ropade på sin mor och gick med tunga steg mot sitt rum. Snart hörde hon sin mors upprörda röst och Linn visste att så fort telefonsamtalet skulle ta slut skulle hennes mor plocka fram ett vinglas och sin vinbox.
En lång rad av skjul, utifrån sett såg dem ut som ruckel. Dammet syntes inte för all smuts. Stanken från soporna var inte outhärdlig, men påträngande. En herrelös hund haltade förbi. I det sjätte skjulet bodde åttaårige Ling. Han bodde tillsammans med sina två äldre bröder, sin sjuka pappa och sin farmor och farfar på den trånga ytan. Hans pappa hade en sjukdom som aldrig hade blivit behandlad, eftersom de inte hade råd att besöka en doktor. Fadern hade ingen aning om vad det var för slags sjukdom, men han var alltid trött och händerna kunde börja skaka okontrollerat plötsligt. Sjukdomen och mattheten gjorde så att han inte orkade arbeteta och försörja familjen. Han skämdes över sin sjukdom och sin blottade svaghet. Ångesten han bar på och gick ut över Ling, som var den yngsta rent fysiskt i familjen. Ångesten blev till hårda knytnävsslag och rapp med skärpet. För varje blåmärke som bildades på Lings magra kropp desto mer växte skuldkänslorna hos fadern. För att familjens ekonomi skulle gå ihop måste Ling och hans bröder själva arbeta. Det kom regelbundet leveranser från västvärlden med material till fotbollar. I den här byn i södra Taiwan var barnens vanligaste uppgift att sy dessa fotbollar för en ynklig summa pengar. Pengarna räckte för mat och kläder, men inte till att gå i skolan. Tiden hade ändå inte räckt till för skolarbete, eftersom de måste arbeta.
Den kvällen när Ling skulle gå och lägga sig regnade det. Magen värkte av hunger och de svullna fingrarna ömmade. Lings tunna madrass var smutsig och runt om honom låg hans äldre bröder och sov. Det hårda golvet kändes igenom madrassen. Ling försökte sova, men det var svårt. Han var klarvaken och hans blick var fäst vid det växande hålet i taket. Utanför hördes regnet och vinden. Ifrån rummet bredvid hördes den lilla TV:n, okända röster som berättade om okända platser på främmande språk. Ling brukade ofta fundera över hur det var i resten av världen. Han hade sett bilder på de höga skyskraporna och de lyckliga familjerna som log med hela ansiktet i reklampauserna. Oh, vad Ling önskade att han kunde vara en del av en sådan familj. I de rika länderna slog nog föräldrarna aldrig sina barn och inga problem existerade. Ling suckade. Han vände sig om på sidan, för det stora blåmärket på korsryggen gjorde sig till känna. En påminnelse av att det var förbjudet att spela med fotbollarna från sin far. Snart somnade Ling till nattens olika ljud och de främmande rösterna från TV:n. Det han inte visste var att idag var det hans nionde födelsedag.
Linn såg sorgsen ut där hon satt vid syrenbusken på den jordiga jorden. Hon satt där trotsigt och den nya klänningen hade redan fått ett par fläckar. Klockan var halv ett och det var hennes födelsedag. Syrénbusken låg i utsidan av trädgården och hon kunde se hela huset därifrån hon satt och resten utav trädgården. På det vita bordet i trädgården var det fint dukat. Kakor, bullar, saft och en stor prinsesstårta, med nio ljus i, var framdukat. Men allting var orört och en rosa ballong fladdrade ensamt i den milda förmiddagsvinden. Linns mor satt och kollade på TV i brist på annat att göra. Båda väntade på mannen i familjen. Han hade lovat Linn att komma hem klockan tolv med hennes presenter när de pratade i telefon på morgonen. Men för Linn var det inte presenterna som var det mest efterlängtade, utan den som skulle komma hem med dem. Det var inte direkt ovanligt att fadern inte kom hem i tid, men Linn orkade snart inte mer. Hennes mamma orkade bara se på, hon hade redan gett upp hoppet för ett antal år sedan.
Linn reste sig upp och bestämde sig för att sätta sig med sin mor och kolla på TV. Hon struntade att hennes nya klänning var smutsig och hon struntade i sin far. Hon stannade till vid bordet. Med avsmak i blicken tittade hon på den oskurna tårtan och på de tre blommiga porslinstallrikarna. Frestelsen att ta en av tallrikarna och slänga den i marken så hårt hon kunde var stor. För stor. Men precis när hon greppade tag om en av de sköra tallrikarna hörde hon ett underbart ljud. Ljudet av däck som slirade in på en grusad uppfart. Linn frös fast i rörelsen. Hon visste inte vad hon skulle göra. En del av henne ville springa upp på sitt rum, smälla igen dörren och vägra prata med sin far - för att visa att hon inte var någon man bara struntade i. Men den andra delen ville rusa fram till sin far och krama honom så hårt att han aldrig skulle lämna henne igen - för att visa att hon var hans dotter och att hon älskade honom över allt annat. Hon hörde en bildörr slå igen och hur fadern gick över gruset.
“Linn! Jag är hemma gumman.” faderns röst bröt Linns förtrollning. Hon bestämde sig på en nanosekund, den sekunden faderns röst nådde hennes trumhinna smälte hennes hjärta. På en millisekund förlät hon sin far för allting. Linn sprang mot sin pappa, när hon sprang runt hörnet tvärstannade hon. Där stod hennes älskade pappa! I famnen bar han minst fem paket i olika storlekar, han skrattade bekymmersfritt och det fick Linn att glömma allting.
Alla paket var öppnade och det mesta av tårtan var uppäten, Linn satt tätt intill sin far och hon log och skrattade. Modern log medan hon smuttade på den hemmagjorda fläderblomssaften, hon såg lyckligt på när hennes man och dotter hade roligt tillsammans. Fadern satt tillbakalutad och njöt av gemenskapen, han hade bytt om från märkeskostymen till ett par shorts och en vanlig t-shirt. Nu var han inte längre den framgångsrike företagaren som alltid kunde nås, utan en vanlig far med avstängd mobil.
Linn lyckades övertala sin far att spela med den nya fotbollen, såklart fick hon sin vilja igenom. Matchen började, Linn sprang fram och tillbaka och skrek av skratt. Hennes far dribblade förbi henne med ett brett leende på läpparna. Lyckan var fullbordat - allting var ett enda lyckorus.
Fönstret i Linns rum var tomt. Mobilen i kavajfickan var avstängd. Vinboxen stod kvar i skafferiet. Men det de inte tänkte på var den lilla pojken i Asien som har sytt fotbollen med sina svullna fingrar.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | SandraGibson - 6 apr 09 - 17:11- Betyg:  | Verkligen dunderbra! Kunde inte slita ögonen från det.
Detta har du lyckats bra med. Puss! |
|
|
|
