Älska hatet [del 6] |
nu var det så länge sen jag skrev senast, så jag får nog göra en liten resumé (på order av vissenros). Bea (huvudperson om någon glömt) har pratat med Alya (galningen...) efter bio. Hon har också bestämt sig för att göra slut med vincent. Och nu är hon hos honom... (historiens kortaste resumé någonsin, men ni kommer förhoppningsvis ihåg i alla fall.) Detta blir sista delen, eftersom jag helt tappat lusten för den här novellen. Jag borde nog hålla mig till oneshots i fortsättningen, jag tröttnar för snabbt...
Jag trodde inte att jag skulle kunna sova alls, men stressen och upplevelserna under dagen, kanske under hela den senaste tiden, hade gjort mig utmattad. Jag var klarvaken och pigg redan klockan sju, och blev snart rastlös av att gå omkring hemma. Jag ville få ur mig det jag tänkte säga till Vincent så snart som möjligt, men jag visste att han skulle sova länge. Dessutom var jag tvungen att förklara min flykt från bion dagen innan. För att ha något att göra skrev jag ett långt sms om att jag hade stött på en knarkare på toaletten, blivit rädd och flytt. Det var åtminstone den största delen av sanningen. I slutet skrev jag en kort rad om att vi ”kanske kunde ses” innan jag skickade.
Timmarna innan Vincent svarade segade sig förbi, som sniglar på sömnpiller, och jag var uppskruvad och kunde inte sitta stilla en sekund. Varje minut plockade jag upp mobilen för säkerhets skull, i fall jag skulle missat något sms.
Vid elva började mobilen äntligen vibrera. Det var bara ett kort meddelande; ”Visst, visst, jag fattar. Kom hit om du vill.” snabbt och tyst, för att inte väcka mamma, drog jag på mig jackan och skorna och gick iväg. Trots att det var det jag väntat på gick jag långsamt, jag hade inte funderat ut något bra att säga än, och jag ville ha förklaringen klar när jag kom fram.
Jag såg Vincent rakt i ögonen och uttalade varje ord långsamt. Tyngden i dem gjorde att jag ofrivilligt betonade varje stavelse.
”Det går verkligen inte. Jag vet att jag bara är en i raden, det syns för tydligt. Sorry för att du inte fick nöjet att dumpa mig, kanske skulle jag till och med ställa till en underhållande scen, om jag inte varit för smart för att se igenom din, ganska dåliga, skådespelartalang. Du försökte inte ens verka trovärdig” Det var konstigt, meningarna kändes lite högtravande och gammalmodiga, när jag helst bara ville säga ”fuck you” göra någon min och sticka. Men jag hade bestämt mig för att klara av det på ett moget sätt, och trots att jag lät mer än mogen, snarare gammal, var jag nöjd med mig själv. Vincent svar var inte lika vuxen, i stället verkade han bli flera år yngre helt plötsligt.
”Va? Vad i helvete menar du? Jag har fan inte gjort något!” jag suckade.
”nej, det har du kanske inte... men det känns ändå bara fel.” Jag lästa av hanska ansikte och det såg ut som att han höll på att bli riktigt arg. ”och jag borde kanske gå nu. Hejdå.” mumlade jag fram innan jag snabbt gick ut.
Först när jag hade slagit igen dörren bakom mig märkte jag hur tung luften hade varit där inne. Utomhus var det lätt att andas, och när jag tog ett djupt andetag kände jag den svaga, söta doften av vårblommor. Himmelen var ljust blå, och och mitt dåliga humör lättade lite när den inte fanns något molntak som pressade mot jorden. Mina fötter förde mig snabbt hemåt, men när jag kom till en korsning stannade jag upp. Jag kunde vägen hem till Alya härifrån i huvudet. Kanske skulle det vara en bra idé att prata med henne. Jag ändrade riktning och fortsatte gå. Jag log nästan lite åt ironin: för några dagar sedan skulle jag ha suttit hos Vincent och beklagat mig över Alyas hot, och nu var jag på väg till Alya för att berätta om Vincents dumhet.
Jag tänkte inte längre än fram till ytterdörren. Så när jag stod där med fingret mot ringklockan kände jag mig plötsligt osäker. Kanske var det konstigt att dyka upp såhär. För varje sekund som gick innan dörren öppnades blev jag lite mer övertygad om att det var helt fel. Men nu var det för sent att ångra sig.
Dörren gled upp och Alya såg misstänksamt på mig.
”Eh... hej?” sa jag, arg på mig själv för att det lät som en fråga. Hon höjde på ögonbrynen.
”Hej?” upprepade hon.
”Kan jag komma in? Jag vill berätta en sak och...” hon ryckte på axlarna och nickade. Jag följde efter henne genom den röriga hallen. Skorna på golvet vittnade om att hon inte var det yngsta, och absolut inte det enda barnet i huset. Vi gick in i ett litet, flickaktigt rum. Tapeterna var ljusrosa med en smal bord av månen i olika stadier- från nymåne till fullmåne. Sängen som tog upp en hel långsida var obäddad, och en trave skolböcker hade vält på skrivbordet. Alya tittade uppfordrande på mig. Det fick mig att bli osäker på hur jag skulle börja.
”Jag var hos Vincent i morse... och typ... det är väl slut kan man säga. Jag trodde att det kanske skulle få... att du kanske ville veta.” babblade jag snabbt på. Hon nickade bara nonchalant. ”Och så tänkte jag att du kanske vill ha hjälp, du vet, att glömma honom.” orden var inte mina egna, rösten var någon annans. Men ögonen som såg föraktet hor Alya var mina, och det var också de som såg smärtan som orsakades av hennes försök att uppbåda föraktet. Jag tog ett djupt andetag och fortsatte prata, mest för att slippa den spända tystnaden. ”jag blev riktigt orolig när jag pratade med dig innan. För jag kan helt enkelt inte fatta hur någon som Vincent kan få dig att bli så upprörd. Han är inget, du måste inse det. Jag lovar att du kommer att träffa någon mycket bättre.” hon såg på mig med tomma ögon. Men under ytan fanns där en liten, nästan osynlig gnista av hopp, eller kanske liv. Det kändes som om något i mig log brett när jag såg det. ”Jag lovar att jag skulle vara än mycket bättre... vän än Vincent.” avslutade jag, med en röst som börjat skaka lite.
Epilog
Solens strålar studsade tillbaka på oss från den heta asfalten. Småbarn med smältande glassar i händerna släpades fram av trötta föräldrar.
På andra sidan gatan stod Vincent med armen runt en lång tjej med glansigt, chokladbrunt hår. Hon log brett mot honom. Jag såg på Alya, och hon såg tillbaka med ett leende. Vi kastade ännu en blick mot paret på andra sidan gatan och skrattade sedan åt hur naiv tjejens trånande blick verkade. Stackare, tänkte jag tyst. Men när Vincent tittade bort kastade hon en otålig blick på sin mobilklocka. Vi skrattade ännu mer, och fortsatte gå sida vid sida längst med den överbefolkade gatan.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | SunZeth - 21 apr 09 - 15:06- Betyg:  | | Skitbra <3 | | nermimmi - 9 apr 09 - 21:59 | | super bra =) | | Madvis - 8 apr 09 - 20:24- Betyg: | Jättebra slut :D Gillade att det blev riktigt regnbågsaktigt lyckligt till slut ^^ Haha, nä men det var ett bra slut på en bra novell. Väntar ivrigt på att du antingen ska skriva mer på "tankekraft" eller göra en ny, härligt spännande novell <3
Tack för en fantastisk läsning :D Nu har jag tyvärr slut på adjektiv, så, ja.
BRA :D | | Bolliz - 6 apr 09 - 19:35- Betyg: | | Väekligen jätte bra!:) | | the-rose - 6 apr 09 - 17:03- Betyg: | verkligen BRA, synd att den tog slut ^^
annars var slutet jättebra =D | | Karros - 6 apr 09 - 15:01- Betyg: | | SÅ SJUKT BRA! MEN DU MÅSTE FORTSÄTTA ME DEN, DEN KAN INTE TA SLUT REDAN :(<3 | | MoRoTpOwEr - 6 apr 09 - 09:47- Betyg: | | NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEE EEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEE EEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ ! JAG KMKR ATT DÖ INTE SISTA DELEN !! NEJNEJNEJ !!!!! i LÖÖÖÖÖÖVE IT MEN DET KAN FAUKK INTE VARA SLUUT ;o <333 DEN VAR JÄTTE BBRAAA<3 | | vissenros - 5 apr 09 - 21:39- Betyg: | Över bra, MEN detta kan inte vara den sista delen!! Du kan ine sluta så här!!*tänker att du säkert skämtar, säg att du gör det?!*
men det var riktigt bra tycker jag :D<3<3 |
|
|
|
