~ Keep breathing for me ~ Del 15 |
Jag tror fan jag snart blir berömd för mina känslosamma noveller x’D Haha… för här kommer en till, håll i er för i slutet så… ja… läs så får ni se ;)
Det här brevet är till dig, Cat, även om jag vet att du aldrig kommer att få läsa det. Jag sitter i fönstret och ser ut över min trädgård, Cat, och det gör ont i mig att den är så vildvuxen. För du ska veta, Cat, att när Jenny levde bodde jag i en tropisk regnskog. Mamma älskade blommor, färger och doften av växter, lika mycket som hon älskade att se sin äldsta dotter omgiven av detta färgsprakande paradis. Jag vet inte hur många kort som föreställer Jenny ute i vårt blomsterparadis – allt från att hon gungar i gungan i äppelträdet, till att hon står och strålar mot kameran med en röd ros bakom ena örat.
Men rosor har också taggar.
Jag saknar min trädgård, Cat, och jag saknar min familj. Även om vi inte var perfekta så var vi i alla fall en familj. Eller ja, i alla fall innan pappa började… ja… umgås med Jenny sådär…
Jag vill inte tänka på det, Cat, för då brister mitt hjärta. Varför gjorde jag inget, Cat, vad är det för jävla fel på mig!? Hur kunde jag bara sitta där utanför och låta det ske? Hur kunde jag se på när han skadade henne så? Var det jag som dödade henne, Cat?
Men i alla fall så är det här brevet till dig, bara till dig. Min Cat. Min blomma. Min älva. Mitt allt. För jag tycker om dig, Cat, tycker om dig så hjärtat splittras i miljontals små bitar, som virvlar ut i världen och kvittrar ikapp med solskenet. När du ler mot mig smälter jag till en liten medgörlig pöl vid dina fötter, och ditt skratt är som musik i mina öron. Musik min själ lystrar till. Din blotta närvaro får mig att vibrera av längtan, och när du rör mig så dör jag. Dina fingrar är så mjuka mot min hud, de här hemma där och när de lämnar mig saknar jag dem.
Jag önskar jag kunde berätta för dig.
När jag ser in i dina ögon så är det som att komma hem; du gör mig hel igen. Jag vill bara krypa in i din famn och vara där för alltid. Tar du emot mig om jag smyger mig in hos dig? Håller du mig för evigt om jag ber dig? För jag vill vara med dig, Cat, vara med dig alltid, alltid. Jag vill vara din.
Fan också, jag tror jag älskar dig…
När läkarna följande dag gav klartecken för Cats avfärd, var det en ynklig varelse jag fick med mig hem. En svag stackare vars ben inte bar den kropp de berikats med, och trots mitt stöd i form av en arm stadigt placerad runt hennes midja, vek sig knäna ideligen. Hennes ena arm låg slappt runt mina axlar och försökte förtvivlat greppa om mig varje gång hennes ben svek henne, och ungefär var femte meter fick vi stanna för att hon tvingades spy. Till slut fann jag mig immun mot det hulkande lätet som följdes av ett plaskande ljud och en stank av magsyror. Inte ens när jag fick på skorna rörde jag en min trots Cats svaga ursäkter.
”Vi kanske ska sätta oss en stund och vila?” föreslog jag slutligen då Cat spytt för säkert hundrade gången, och jag var oroad över hur ofantligt blek hon blivit i ansiktet. Men trots detta skakade Cat envist på huvudet och försökte ta ett fastare tag om mig.
”Sätter jag mig ner kommer jag inte upp igen”, sa hon med sammanpressade läppar, och svor åt sina skakande knän. ”Vi tar en bit till.”
”Hur långt är det hem till dig?”
”Va?”
”Vi ska väl hem till dig?”
Med ens tystnade Cat bredvid mig och stannade, tvingade mig att göra detsamma och sen vända på huvudet för att ge henne en frågande uppsyn. Och det jag möttes av var skräck blandad med avsky.
”Nej”, mumlade hon lågt och jag rynkade pannan.
”Vart ska du ta vägen då?”
”Nånstans, bara inte hem.”
”Varför inte?”
”Inte nu, Kim.”
Jag knep ihop läpparna något men beslöt att inte fråga vidare, utan sa istället:
”Vart ska du ta vägen då?”
Det blev tyst några sekunder, och det var några sekunder för mycket för att jag skulle inse att min stackars punkterade fjäril inte hade någonstans att vila sig. Mina ögon mjuknade vid uppsynen av Cats sorgsna ansikte samtidigt som hon kämpade för att hålla sig på benen. Och trots att jag visste att det var en ofantligt dum idé med tanke på vad som hände förra gången, sa jag:
”Vill du vila upp dig hos mig?”
Cats mörka ögon mötte mina och hennes läppar skälvde till.
”Om jag får…?” Rösten skakade lätt och mitt grepp om hennes midja ökade.
”Du är alltid välkommen hem till mig.”
Hennes bleka ansikte sken upp något och hennes arm runt mina axlar tog ett fastare tag.
”Tack”, viskade hon svagt och jag log så smått mot henne.
”Kom igen nu, lite mer energi så tar vi den sista backen också!” peppade jag och med Cats försvagade kropp tungt stödd mot min arbetade vi oss hemåt.
Husets tystnad slog emot oss båda när jag öppnat dörren, baxat in min last och stängt efter oss, fått Cat att trampa av sig skorna, gjort likadant och sen med armen återigen som stöd runt henne, släpat med henne in i köket samtidigt som jag bett till gudarna om att mamma skulle hålla sig på sitt rum och göra, ja, vad hon nu pysslade med där uppe. När jag väl dumpat Cat på närmsta köksstol tog jag mig en titt i såväl skafferiet som kylskåpet på jakt efter någonting i matväg jag kunde servera den bleka varelsen vid mitt köksbord.
”Såvida du inte har en fetisch för gammalt mögligt bröd och sur mjölk, så har jag tyvärr inte någon festmåltid att bjuda på”, muttrade jag inifrån kylskåpet, där jag konstaterat att mamma inte handlat som hon lovat mig.
Cat suckade tyst bakom mig.
”Ingen fara, äter jag något kommer det ändå komma upp igen”, suckade hon och jag vände mig mot henne med en uppgiven min.
”Det kanske du skulle ha tänkt på innan du söp dig medvetslös”, muttrade jag lågt och slog ned blicken, kände den pinsamma tystnaden inkräkta på vårt revir och göra mig olustig till mods. Cat kom att bli den som bröt den.
”Du har ingen aning om motiven bakom det, Kim”, väste hon lågt med en farlig underton i rösten.
”Det är för att du inte berättar för mig!”
”Du skulle bli rädd, det blir alla. Du skulle vända dig om och försvinna.”
”Jag kanske inte ser mycket ut för världen, men feg är jag fan inte!”
”Jag kallade dig inte feg, det är bara fakta jag konstaterade. Folk drar, du skulle göra detsamma.”
”Jag är inte som alla andra.”
”Nej, jag vet.”
Återigen blev det tyst och jag fingrade en smula nervöst på knappen i mina jeans, osäker på vad jag skulle göra för att bryta isen mellan oss. Sen mitt gråtanfall på sjukhuset igår hade det kommit att uppstå en slags pinsam barriär mellan oss, som gjorde mig förtvivlad till mods. Hela natten hade jag legat klarvaken och stirrat upp i taket vilt funderandes på mina egna känslor inför den där mystiska människan.
Skulle man se klart på saken vore det vansinne att ge sig in i något mer intimt med Cat. Hon var en färgstark människa som slogs, söp, säkert brukade tyngre droger och verkade ha vilt sex med människor som inte betydde ett skit för henne. Och vad jag lyckats lista ut på egen hand hade hon ingen bra relation till sin familj. Med andra ord var hon helt fel person att gå och få varmare känslor för.
Du vet redan att det är försent, Kim… Du är kär i henne…
Men varför se klart på allt? I hela mitt liv var det just det jag ägnat mig åt, och se hur bra det gick; gjorde mig till skolans hackkyckling. Jag hade svårt att blunda för mina känslor som skrek av behov efter den bleka lilla varelsen som satt en bit ifrån mig och såg ynklig ut med febrig uppsyn. Varenda gång hon vistades i min närhet skrek mitt väsen efter att få smaka hennes hud, och så fort hon var ifrån mig grät min själ. Och när jag såg henne med den där killen och sen då hon svimmade i min famn; skräck och förtvivlan. Hade hon lämnat mig i det ögonblicket hade jag kastat mig framför en bil utan att blinka.
”Jag skulle aldrig döma dig, Cat”, viskade jag därför och såg Cat rycka till. ”Jag är beredd att lyssna på dig om du vill berätta.”
Cats läppar drogs till ett svagt småleende och hon ruskade undan en hårslinga ur sitt ansikte.
”Kanske en dag, Kim”, mumlade hon lågt och sträckte ut ena handen efter mig. ”Kanske jag en dag vill berätta.”
Jag fångade hennes invit, smög mig intill henne och la armarna om henne så hon kunde luta huvudet mot mitt bröst och lyssna till mina hjärtslag. Det verkade göra henne nöjd för ifrån hennes mun kom en belåten suck.
Försiktigt strök jag med handen över hennes sträva hår och kom sen att luta hakan mot hennes hjässa, sucka tungt.
”Jag skulle aldrig lämna dig”, viskade jag lågt mot hennes hår och kände henne skälva lätt. ”När du är beredd att berätta lovar jag att lyssna tills du är färdig.”
”Jag är så jävla rädd att du ska sticka ifrån mig om du får veta… Jag är fan inte värdig dig.”
”Du är mer värdig mig än du tror.”
Inget mer blev sagt, istället ersattes ord av ömma smekningar och hjärtan som slog i takt. Och jag kunde inte hejda ett ömt leende från att uppenbara sig på mina läppar då jag såg ner mot hennes flerfärgade hjässa som vilade så tryggt mot mitt bröst.
Du är det vackraste jag vet.
Ljudet av vatten som silar. Ljudet av frasande och rena lakan, och en kropp som rullar runt däribland och försöker hitta en bekväm ställning. Svagt ljus utifrån gatlyktorna där ute, och en mörk himmel där inga stjärnor syns. Lördag kväll och natten berikades av tonåringars vilda tjut utifrån. Och där låg jag hopkurad mellan mina lakan och lyssnade till ljudet av Cat som tog en uppfriskande dusch. När jag hade föreslagit att vi helt sonika skulle gå och sova, hade hon gett mig en blick som direkt idiotstämplat mig.
”Och du tror att jag tänker ligga och andas spyandedräkt på dig då eller?” hade hon sagt och blinkat åt mig. Och nu befann hon sig i badrummet vägg i vägg och fräschade upp sig, medan jag låg i min pyjamas och väntade på min nattliga gäst.
Bara erkänn för dig själv; du Är kär i henne!
Eller så är det bara en väldigt stark vänskap.
Yeah, sure, kyss mig i röven!
Va fan, jag har ju inget att jämföra med! Jag har aldrig haft en bästa vän och inte har jag varit kär i någon förut, så hur fan ska jag kunna veta?
Du klarar dig inte utan henne, eller hur?
Nej…
Så fort du är med henne så kan du inte sluta le fånigt, eller hur?
Jo, men…
Om hon rör dig så dör en bit av dig?
Jo, men jag kan förklara det med att…
När hon kysste dig så ville du ha mer, mer, mer?
Visserligen, men nu är det såhär…
Hon finns ständigt i dina tankar och du känner dig halv utan henne?
Jo men…
Du älskar henne.
Förvirrat ruskade jag på huvudet och fick i samma stund syn på Cat som kom gåendes i en av mina t-shirtar och med det långa håret hopsnott i en knut uppe på huvudet. Av sminket syntes inte ett spår och direkt slogs jag av hennes perfekta och tropiska skönhet. Gyllenbrun hud, chokladögon, flerfärgat hår, lång och slank med finlemmade drag av ren perfektion. Jag drabbades av en outsäglig lust att slicka på henne.
”Ren och fräsch, som ny igen”, kvittrade hon glatt och ställde sig bredvid sängen, såg ner på mig där jag låg med ett hjärta som bankade som besatt. ”Får man krypa ner och joina festen?”
Jag svalde hårt ett par tretusen gånger, makade mig sen inåt och smålog.
”Du är välkommen”, sa jag i ett försök att låta käck, och kände en bit av mig avlida långsamt då lakanen frasade muntert då Cat kröp ner bredvid mig och direkt kurade ihop sig tätt intill mig med huvudet vilandes under min haka.
”Mmm, nu mår jag allt”, spann hon därunder och jag tvingades svälja ett par miljarder gånger igen.
”Så illamåendet är bättre?” Tack gode gud, jag kan fortfarande prata normalt!
”Jovars, känns lite i magen men jag är inte så sjukligt blek i alla fall.”
Du är alltid vacker i mina ögon.
”Bra.” Mer kom jag inte på att säga.
Cat mumlade lågt, la armarna om mig och tryckte mig intill sig och gav mig andproblem. Inte för att hon kramade för hårt utan snarare för att min jäktade puls hotade att kväva mig så som den snabbade på.
Du älskar henne.
Rösten mumlade monotont i mitt huvud och fick mig att först förnekandes ruska på huvudet, men då den fortsatte att mala och mala, fick mig att slå upp ögonen och se ner på varelsen som låg pressad mot mig och kuttrade som en kattunge.
Du älskar henne.
…jag älskar henne…
En stund låg jag tyst och lät handen helt lätt smeka över Cats t-shirtbeklädda rygg medan jag gick igenom den tid som gått. Och samtidigt började ett svag valt ta plats i mitt inre, fick mig att beslutsamt pressa samman läpparna och sen sluta ögonen en stund.
”Cat?”
”Mhm…?”
”Sover du?”
”I så fall skulle jag prata i sömnen. Nej, jag sover inte.”
Du älskar henne…
Försiktigt fattade jag tag om hennes haka, vände upp hennes ansikte mot mitt och en kort sekund mötte jag samma bruna ögon som alltid – om möjligt nu bara en smula sömnigare – och tillät mig falla i dessa en stund.
Låt honom inte vinna över dig, Kim! Låt honom inte segra! Följ ditt hjärta.
Ja… JA!
”Vad äre?” Cats ansikte var fyllt av frågor.
Svälja. Saliv. Ge mig saliv, fan, ge mig mod!
Låt honom inte vinna…
I hennes ansikte förlorade jag mig och kände en rad känslor storma genom mitt inre. Hon var den mest speciella men också den vackraste och underbaraste person som någonsin kastats in i mitt liv. Hon var kriminell, alkoholist, säkerligen drogmissbrukare och hade ett trassligt förflutet – vad jag kunde gissa mig till i alla fall – och hade uppenbarligen stora problem. Samtidigt hade hon nästlat sig rakt in i mitt hjärta och gjort sig oumbärlig i mitt liv. Hon kanske ansågs fel av flera, men i mina ögon var hon perfekt.
”Stanna hos mig”, viskade jag lågt och såg Cats ögon blänka till samtidigt som hon satte sig mer upp stödd på sina armbågar. ”Stanna hos mig alltid.”
Cats ögon glittrade svagt.
”Jag lovar”, andades hon lätt.
”Bli min, Cat, så ska jag bli din.” Min röst hotade att svika mig och mina rörelser darrade. ”Din alltid.”
”Lovar du?”
”Jag lovar.”
Och det var nog det mest sanna löfte jag någonsin gett, och den ofantliga glädje som strålade ur Cats öppna ansikte fick mig att vilja slänga mig om hennes hals och gråta. Mina läppar så nära hennes… om jag vågar nu…
”Jag…” Rösten stockade sig, svek och föll. Nytt försök, nytt saliv. Mod.
”Jag älskar dig…” Och mina händer om hennes kinder, Cats som greppade hårt om min kropp och hennes läppar lätt trycka mot mina, ett begär som direkt utlöstes och slungades oss ut i den vildaste djuriska kamp någonsin. Och två hjärtan som bankade besatt i takt. Och mitt i allt när jag kände Cats läppar regna över min hals, nådde de plötsligt mitt öra och viskade det vackraste jag hört i hela mitt liv:
”Jag älskar dig också, Kimberly Brie.”
Hoppsan, töserna blir lite kärleksfulla här va ;o Får se vad som händer i nästa, mohahaha ;) KOMMENTERA NU! :D
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 8 maj 09 - 05:32- Betyg:  | | Gaaaah iiiiishhhh, aaaah underbart sött naaaawwww..<3 | | NeMriA - 26 apr 09 - 00:15- Betyg: | MEN IHU!!! IISDHIASD <-- intelligent ljud -.-
DU ÄR GUD! GUDINNAN!!! *be* MAHALA HALA!
förlåt -.- jag har damp.
du är bäst <3 | | _Live_life_ - 9 apr 09 - 21:15 | | hej människa! du är min idol. ;o | | _mos_ - 8 apr 09 - 12:40- Betyg: | | så sjukt bra | | LikeBefore - 6 apr 09 - 15:13- Betyg: | sippatippaliten nicka :D hihi :D åhh vad underbartfintsupergulligtunderbart kärlek är x) åhh vad du är bäst :D
bara så du vet sitter jag o ler fånigt nu XD hihi vad dom är söta | | MoRoTpOwEr - 6 apr 09 - 10:16- Betyg: | | I ....vet inte vad jag ska säga ... Du är bäst ._. <3 | | PsychicPlay - 6 apr 09 - 09:00- Betyg: | ohmy.
jeeeeevlar asså! :'D
jag blir helt wopidoooo *glädjeskutt*
dom är så himla söta att jag inte vet vad jag ska ta mig till.
du är äckligt bra på att få fram känslor.
uhu, blir helt ÅÅÅÅÅH (hallelujah kör) så fort det kommit ett nytt kapitel.
hihi. (a
& ja, dom älskar varandra. *-*
du är bäst bruden. <3 | | thaNAMEisPSYCHO - 5 apr 09 - 21:06 | Mjo , jag har väl ungefär redan sagt allt som går att säga.
du.. är min hjältinna :D<3 |
|
|
|
