På hal is. M/M Del 3 av 4 |
Okej, nu vill jag varna känsliga läsare för en uhm.. erotisk scen xD (hehe..)
Julias rum var helt vitt och rosa. Väggarna var vita och hon hade en rosa fondvägg och överallt i rummet låg det rosa kuddar utplacerade. Det var nog det töntigaste rummet jag någonsin sett. Julia vände sig mot mig och såg mig djupt i ögonen. Nu förstod jag vad hon ville. Jag började känna mig osäker och ännu mer obekväm. Hon tog min hand och drog mig mot sängen. Hon kysste mig och började dra av sig sin tröja. Jag visste inte vad jag skulle göra. Mina händer drogs längs hennes kropp och hon knäppte upp mina jeans. Hon drog ner mig på sängen och hon slet av sig alla kläder. Jag började få ångesttankar. Jag smekte hennes nakna kropp och försökte styra in den. Mina tankar rusade runt i huvudet och jag kunde inte få stånd. Hon stönade utan att jag rörde henne och mina tankar var hela tiden på att det skulle gå bättre från andra hållet.
”Vänd på dig…” Sa jag som hastigast och hon stannade upp.
”Va?” Sa hon förvånat. ”Nej men herregud, jag vill inte ta den där bak!” Ropade hon till och jag reste mig snabbt upp. Jag drog upp mina jeans igen och tittade på henne.
”Glöm det.” Sa jag och vände om. Jag kunde bara inte göra det.
”Va? Men Alexander! Kom tillbaka!” Ropade hon efter mig. Jag började få panik. Jag rusade ner för trappan och stormade ut ur huset. Jag tänkte bara på David! Hur kunde jag börja tänka på honom när jag hade sex med Julia?! Jag började springa längs gatan. Vad skulle jag ta mig till? Jag var så jävulskt attraherad av David, jag ville bara ha honom här och nu! Varför tänker jag såhär? Plötsligt slog det mig bara. Jag är homosexuell. Det kändes plötsligt så självklart, och jag kunde inte förneka det längre. Jag hade ljugit för mig själv och trott att det bara var någon ofarlig liten tanke, men det var inte sant. Jag är homosexuell! Jag är kär i David!
Jag stannade upp mitt på vägen och andades snabbt. Jag är kär i David. Rösten skrek i mitt huvud. Jag älskade David, och för första gången i mitt liv så kände jag hur det sved i bröstet. David… Hur skulle jag kunna träffa honom på skolan efter det här? Och på hockeyn?
Jag började springa igen. Jag sprang det snabbaste jag kunde, och mina ben började värka.
Jag sprang och sprang enda hem, och när jag kom hem så sprang jag direkt upp på mitt rum utan att hälsa på någon. Jag smällde igen dörren bakom mig och backade till sängen.
Jag satte mig ner på den och gömde ansiktet i händerna. Vad skulle alla andra säga? Hur skulle mina föräldrar reagera? Hur skulle hockeylaget reagera? Hur skulle vännerna och alla på skolan reagera? Jag spände alla muskler i ansiktet och märkte att mina tårar började rinna.
Jag la mig ner på mage på sängen, och bröt ut i gråt. Vad fan händer egentligen? Började jag tänka.
På skolan dagen efter gjorde jag allt för att undvika Julia. Hon gick i klass A. Efter varje lektion gömde jag mig lite smått bakom mina vänner som pratade om någonting ointressant. Men plötsligt, på lunchrasten, så såg jag henne på andra sidan korridoren, och hon såg mig. Hon började gå mot mig och hon såg riktigt förbannad ut. Jag stod och pratade med sju andra killar från andra klasser, och jag tror att alla hade rast samtidigt för att alla elever var i korridoren. Jag kunde se David stå lite snett mittemot mig, och han tittade lite på mig med ett leende. Julia ställde sig mitt framför mig och såg mig hårt i ögonen.
”Vad fan hände igår kväll?!” Halv skrek hon så att alla hörde. Jag svalde hårt och tittade mig omkring. David såg frågande på Julia.
”Varför stack du bara mitt i allt ihop?!” Julia såg inte ledsen ut ett dugg, bara arg.
”Men sluta Julia…” Försökte jag försiktigt.
”Nej! Säg nu! Vad är det du inte gillar med mig! Säg det!” Hon knuffade till mig på axeln och nu hade vi fått allas uppmärksamhet. Okej, lika bra att säga som det var. Nästan.
”Men du är en patetisk liten ytlig fjortis! Du är bara med mig för att jag är snygg och populär, och du tror att det ger dig status! Du äcklar mig och jag har ingen aning om hur jag blev tillsammans med en sån patetisk människa som dig!” Sa jag högt så att alla hörde. Några i korridoren började skratta och några började klappa händerna. Julia såg alldeles stum ut.
”Men var inte orolig, om två dagar är du väll tillsammans med någon annan stackare som föll för dina klumpiga ögonfransar och ditt tuperade löshår. Du klarar dig säkert, sånna som du verkar aldrig försvinna.” Sa jag stolt och gick därifrån. Julia stod bara förstelnat kvar.
Fan så skönt det kändes! Jag kanske hade varit elak, men nu orkade jag inte bry mig.
Jag såg mig omkring i korridoren och såg David stå med förstelnad blick mot mig. Han ryckte till och började le mot mig och jag log tillbaka. Det här var bara underbart!
|
| Kommentarer | | love__ - 4 apr 09 - 20:21 | | åhh jätte bra :) |
|
|
|
