Ingenting att förlora |
- Mamma, jag är hemma!
- Hej gumman! Hur har det varit i skolan?
- Som vanligt sa Emma och suckade.
- Har ni fått tillbaka proven än?
- Ja, teknikprovet gick ganska bra sa Emma och vred obekvämt på sig.
- Jag menade de nationella.
- Jaha, du menade de. Emma himlade med ögonen. Jag fick godkänt i både svenska och engelska.
- Matte då?
- Kan vi inte prata om det senare, mamma? Jag måste gå och säga hej till Anton först.
- Emma, din bror kan vänta till senare, han har ett långt liv kvar, sa Karin strängt.
- Han kan dö lika plötsligt som du, sa Emma mycket irriterat.
- Använd inte den där tonen mot mig. Ibland verkar du glömma bort att jag faktiskt är din mamma och inte din kompis.
- Jag älskar faktiskt honom, kanske mer än dig till och med.
- Prata in en massa skit. Du vet att jag älskar både dig och honom.
- Men Thomas då? sa Emma med gråten i halsen halvt springande upp för trappen.
Emma gick in på toaletten och låste dörren om sig. Hon satte sig på det kalla toalettlocket och lät tårarna rinna ner för hennes magra kinder. Emma hade egentligen inget emot Thomas men hon tycke att han tog papparollen på för stort allvar. Hon visste om att Thomas var väl medveten om att Emma och Anton fortfarande sörjde sin pappas plötsliga död. Han dog för knappt ett år sedan. Dödsorsaken var okänd för både Emma och hennes bror. Karin tyckte att det var bäst så. Bara några månader efter Leifs död kom Thomas in i deras liv. Han hade till och med tagit över deras garage som Anton och Emma brukade använda flitigt som sitt lekrum. Där nere var det gott om utrymmen och en bakdörr till gräsmattan. Nu fick de inte ens sätta sin fot där inne, inte ens när de skulle gå ut genom bakdörren. Plötsligt hördes det tre bestämda knackningar på dörren, därefter Karin röst.
- Snälla Emma, kan du ta hand om din bror ikväll?
Emma torkade tårarna och öppnade dörren.
- Vart ska du?
- Jag och Thomas hade tänkta att åka till Lottas ikväll. Vi kommer nog hem ganska sen så det är ingen idé att ni sitter uppe och väntar på oss.
Emma nickade förstående och började gå mot sitt flickrum. Hon hörde bakom sig hur toalettlåset vreds om.
- Vi åker nu då, ta hand om er och sitt inte uppe för länge, ropade Thomas från hallen.
- Det finns glass i frysen, la Karin till.
Det två syskonen satt och småpratade om skolan i soffan medan ”The Simpsons” var på i bakgrunden. De hörde ytterdörren smällas igen och motorn på den silvergrå Volvon gick igång. Syskonen förstod att det var Thomas som körde eftersom att man hörde när gruset sprutade undan av den kraftiga starten. De gav varandra en menande blick följt av ett lätt fnitter och ett våldsam men kärleksfullt kuddkrig. Efter en stunds lekande avbröt Anton:
- Jag måste nog gå och lägga mig nu, jag har ju trots allt fotbollsmatch mot MSK imorgon.
Emma nickade och kramade om sin bror,
- God natt, sa hon. Jag ska nog också gå och lägga mig snart, jag ska bara fixa lite grejer först.
- God natt! ropade Anton som redan var halvvägs upp för trappen och som inte hade lyssnat ordentligt på vad Emma hade sagt.
Emma väntade tills hennes bror var uppe på övervåningen sedan gick hon in i det fina ekköket och tog fram en djup glasskål ur ett av de många köksskåpen. Hon stängde det försiktigt för att inte repa det nylackade träet. Emma vände sig om och öppnade den ganska tröga, vita frysen. I tredje frysfacket hittade hon två glasspaket, ett med vanlig vaniljglass och ett med smak av melon. Hon öppnade locket för att titta hur mycket glass som fanns kvar men insåg att botten knappt var fylld. Hon la tillbaka melonglassen i frysen, det var ju trots allt Karins favoritglass. Emma fick nöja sig med vaniljglass ikväll.
Hon hade just ätit upp den sista skeden med glass när hon hörde ett dovt mullrande som fyllde henne med rädsla. Ljudet fick henne att tappa skålen som trots fallet inte gick sönder. Emma pustade ut och tog upp skålen igen. Hon fann en liten spricka men hon var säker på att ingen skulle lägga märke till det, även fast både Thomas och Karin var väldigt pedantiska. Hon gick och satte sig i den svarta lädersoffan igen. Från TV:n hördes inte längre Homer Simpsons röst utan ett skränande ljud och på TV-skärmen visades endast myrornas krig. Emma stängde av TV:n samtidigt som hon hörde ett mullrande ljud igen fast den här gången var det mycket kraftigare. Nu hade även alla lampor i huset släckts men det var ännu inte kolsvart ute. Efter några minuter var åskan precis ovanför huset och regnet smattrade hårt mot fönsterrutorna. Genom fönstret kunde hon se hur trädkronorna böjde sig i vindens takt i riktning mot huset. Emma knäckte fingrarna som hon alltid gjorde då hon var rädd eller nervös. Hon tog upp sin gröna iPod från sina tighta svarta jeans. Emma fördjupade sig i sin musik men genom gitarrsolot hörde Emma ett kvavt skrik. Mobilen som Emma hade i handen blev hårt kramad och hon knappade snabbt in sin mammas mobilnummer men möttes av telefonsvararen.
- Hej! Du har kommit till Karins mobil, jag kan tyvärr int… sedan bröts samtalet.
Emma knappade fram sin styvpappas telefonnummer och hennes fingrar tryckte på den gröna knappen. Efter två, kanske tre signaler pep det upptaget. Hon kom då att tänka på att skriket hon hade hört tidigare säkert bara ingick i låten som hon aldrig hade hört förut. Hon lutade sig tillbaka sig tillbaka och slöt ögonen. Bara några minuter senare vaknade hon av en dov dunst från huset bakgård. När hon öppnade ögonen möttes hon av ett blinkande ljus från taklampan, strömmen var tillbaka.
Anton drog duntäcket över sig och lade sig bekvämt på huvudkudden. Plötsligt hörde han ett otäckt ljud och satte sig upp igen. Han ropade på sin syster i hopp av att hon skulle höra honom men ropet dämpades av en hand som tryckte ner honom mot den kalla sängen. Nu låg de där, både han och den som snart skulle bli Antons mördare. Den mörka skepnaden tog ett stadigt grepp om Antons hals och den andra handen höll ett hårt grepp om Antons vänstra lår. Han hann varken be om nåd eller se sin mördare då denne snabbt förflyttade sin hand från Antons lår till ett stadigare grepp om hals och nacke. Mördaren höll fast Anton i samma grepp när han förflyttade sig mot fönstret. Fönstret var enkelt att öppna och Antons kropp slängdes över fönsterkarmen med benen på insidan av huset och överkroppen i ösregnet. Antons knäckta nacke vilade i mördarens vänstra hand. Med den högra handen tog mördaren fram en kökskniv med intorkat blod från innerfickan. Den mörka skepnaden släppte taget om Antons nacke och tog istället ett hårt grepp om hans korta, bruna hår. Mördaren satte kniven mot hakans undersida och skar ett långt, djupt snitt mot bröstkorgen och vidare mot naveln där knivbladet stannade. Mördaren slängde ut Antons nätta, blodtäcka kropp från fönstret. Kroppen landade med en dov duns i rabatten. Då hördes steg ifrån trappan. Mördaren han inte stänga igen fönstret utan tryckte bara in det ett par centimeter. Mördaren skyndade sig ner i Antons säng och drog täcket över sig så att endast bakhuvudet stack fram.
Emma kom in i rummet och tände taklampan. Mördarens hjärta började slå snabbare där han låg, gömd i Antons säng. Emma stod en kort stund i rummet och tittade på personen i sängen som hon förmodade var hennes bror. Hon lade märke till att kroppen var kraftigare än vad den hade varit i somras. Anton såg ut att sova väl för en gångs skull så Emma beslöt sig för att lämna rummet.
Mördaren pustade ut när stegen långsamt försvagades och tordes då kliva upp ur sängen. Samtidigt kom Emma på att hon hade glömt att släcka taklampan i Antons rum så hon vände sig om och gick tillbaka. Mördaren som just hade hämtat andan fick genast panik och gömde sig under sängen. I samma ögonblick som mördaren gömt sig under sängen blåste fönstret upp och kall luft fyllde rummet.
Emma öppnade dörren till broderns rum och kände kylan från det öppna fönstret. Hon hann inte kasta någon blick över sängen utan gick med raska steg fram till fönstret. Innan hon stängde fönstret tittade hon ner på marken och såg något misstämma med den i annars välskötta rabatten. En blixt slog ner och Emmas hjärta stannade upp för några sekunder. Det hon fick se var fruktansvärt. Där låg en klen, blodig kropp, hennes bror. Hon kunde inte tro sina ögon och var för chockad för att kunna förstå. Vad är det som har hänt? När? Var? Hur? Varför? Va? var det enda frågorna som snurrade i Emmas huvud. Tanken slog henne att han kanske fortfarande var vid liv. Hon vände sig om och sprang ner mot bakdörren för att snabbt komma till sin bror. Enda vägen var att passera genom det förbjudna garaget. Hon hoppades på att Leif skulle ha glömt att låsa även fast hon visste att det var en chans på miljonen.
När hon var nere på källarvåningen såg hon att dörren stod på glänt. En pust av lättnad drog över henne. Det var mörkt i rummet och när hon sprang över golvet snubblade hon över en röd box med svart lock. Locket på boxen lossnade och ur den sveptes en massa tidningsurklipp och fotografier. Emma hade bråttom och krafsade bara ihop alla papper i ren panik. Hon stängde locket men märkte snabbt att ett fotografi låg kvar på garagets cementgolv. Ännu en gång stannade hennes hjärta upp. På bilden visades hennes pappas nakna kropp. Han var alldeles kritvit och ett blodfyllt sår sträckte sig från hakans underdel ända ner till naveln. Snittet var så djupt att man kunde ana en del av lungorna och man kunde med stor säkerhet se den spräckta strupen. Leifs ögon var stängda och munnen halvt öppen.
Med fumlande fingrar och ett snabbt dunkande hjärta fick hon upp locket på boxen och ännu en gång låg papperssamlingen på golvet. Bitarna började falla på plats och tankarna i huvudet klarnade. Hon ryckte till ur sin mardröm av ljudet av dinglande nycklar. En len röst hördes bakom henne.
- Hej gumman, vad gör du uppe?
Emma vände sig snabbt om med ett förskräckt ansiktsuttryck. Thomas blick vandrade från Emmas rädda ansikte till högen av bilder och urklipp. Det snälla leendet suddades genast ut från ansiktet och övergick till en mördande blick. Det blev en otäck tystnad, det enda som hördes var nycklarna som hängde och dinglade runt hans pekfinger. Emma ryckte åt sig ett par bilder i farten. Hon sprang barfota ut på gruset utan att känna de vassa stenarna under fötterna. Hon vände tillbaka, smällde snabbt igen garagedörren och placerade en sopkvast framför handtaget för att stänga in Thomas. Hon sprang i riktning mot bilen som stod på tomgång. Fast hon bara hade kört ett fåtal gånger förut satte hon sig vid ratten och la in backen. Hon blickade bakåt för att mötas av ännu en otäck syn. Tårarna började rinna hejdlöst. Hon kunde inte röra sig. Synen av hennes moders uppskurna kropp och hennes blodtäckta hår paralyserade henne. Emma hörde ett brak och vände sig snabbt om. Genom tårarna kunde hon urskilja Thomas som kom i rasande fart mot bilen med en kraftig yxa i handen. Emma insåg att hon inte hade någonting att förlora.
|
|
|
|
