~ Keep breathing for me ~ Del 14 |
Håhåjaja, här kommer ännu en ny del fylld av känslor ;) Läs nu!!!!
Det är intressant hur annorlunda människor blir när deras själar lämnar sina kroppar, för ett bättre liv uppe i det blå. Hur bleka de dödas hy blir, hur stela kroppen blir och hur stilla de ligger; som om själen var det som gav ansiktet färg, lemmarna fri förlighet och ögonen dess lyster. Kanske är vi bara själar ändå.
Jag har aldrig hört om någon som tyckt ett lik är en vacker sak. I mina tolv år på Jorden hade jag från höger och vänster hört hemska historier om människors som på sina anhörigas begravning kysst dem farväl, och förfasats över hur den person de en gång känt och älskat, gått från vacker Miss Universum till en skrumpnad mumie.
Men Jenny var vacker in i det sista.
Tyst stod jag vid hennes öppna kista och betraktade skalet av min syster, där hon låg placerad i sin mörka boning med vit inredning som nu var färgad av vinröda rosenblad. Hennes förut så livliga utseende hade förfallit till en blek slöja, ögonen var slutna så man inte kunde se hennes blå oceaner och de nu stela och kalla armarna låg vilandes på hennes bröst, som inte längre höjdes eller sänktes.
Mitt hjärta hade nog aldrig gråtit så mycket som då.
Försiktigt sträckte jag ner ena handen, lät den sväva över hennes bleka ansikte en bra stund innan jag prövande lät den landa på hennes lena kind…och kände hur kall hon hade blivit. Från att ha varit ett sprudlande energiknippe hade hon nu förvandlats till en kylig isstaty av svunnen skönhet.
Ömt, som en mor smeker sin baby, strök jag med fingrarna över hennes kalla väsen och tvingade undan tårarna som trängdes bakom ögonlocken. Sen tog jag tag om kistans sida med båda händerna, böjde mig neråt och lät mina läppar vidröra hennes kind i en sista kyss.
Jag älskar dig.
”Lek med änglarna där uppe”, viskade jag i hennes öra med darrande stämma, fattade sen hennes hand och tryckte dess stela fingrar. ”Sjung med dem i kör och vaka över mig här nere.”
Mina fingrar smekte nästintill desperat hennes kyliga handrygg.
”Sprid dina vita vingar och skänk lite av ditt glitter till mig”, mumlade jag lågt och rösten började stocka sig. ”Jag ska aldrig glömma dig, kära syster.”
Och när jag sen lät hennes hand falla tillbaka var det som ett slutgiltigt farväl. Ändå kunde jag inte se på när kistan sänktes ner i jorden. Istället satt jag parkerad utanför kyrkogården med blicken vänd mot den blå himlen. Och jag tyckte mig se henne dansa där uppe med sina nyfunna vänner; jag tyckte mig se hennes vita klänning som böljade runt hennes slanka figur, hennes vita vingar mjuka som moln och hur hennes ansikte skrattade av förtjusning. Så när vi sen åkte hem i bilen med pappa tyst och sluten vid ratten och mamma gråtandes bredvid, var jag den enda som log svagt.
Vila i frid änglasyster.
Ljudet av springande steg, högljudda röster, sängar som skjutsades mellan olika rum och läkare med journaler i händerna som rusade fram och tillbaka med flåsande andhämtning. Och sen var det jag – mitt i detta kliniskt stinkande inferno – som satt ihopkrupen på en stol och skakade i hela kroppen.
”Vi har upptäckt en skugga.”
”En skugga?”
”Ja, och den växer snabbt. Jag kan inte förstå hur vi kunnat missa den tidigare – alla tecken fanns ju där. Men det var en lurig jävel; gömde sig väldigt bra och vi förväxlade den med annat.”
”Men vad betyder den?”
”Det betyder att er dotter lider av en svår typ av cancer – det är en hjärntumör.”
”En…hjärntumör…”
”Ja, och den växer snabbt och trycker på, vilket framkallar alla dessa symtom hos er dotter.”
”Vad ska ni göra åt det?”
”Hon måste opereras, och det akut.”
”Hur riskfylld är operationen och hur stor chans har hon att överleva?”
”Ni kanske borde sätta er ned…”
”Jag står hellre.”
”Är det säkert? För jag föreslår hellre att…”
”HUR STOR CHANS!!?”
”Jag skulle satsa på 30%”
”30%............”
”Det är en stor tumör och av allt att döma elakartad, och den sitter svårt inbäddad i hjärnan. Men er dotter är i goda händer och…”
”Och om vi nu inte opererar henne?”
”Då kan jag lova er att er dotter kommer dö inom två veckor.”
Jag upptäckte inte att jag hade tårar i ögonen förens jag uppfattade ljudet av en röst som milt och upprepandes sa mitt namn. När jag sen vände min virriga blick mot min axel där en plötslig tyngd uppenbarat sig, såg jag en grov hand som låg där som en tröstande filt och tryckte helt lätt. Denna arm visade sig sen tillhöra en lång och muskulös ung man med mörkt hår och lika mörka ögon, som log milt mot mig.
”Kim, hör du mig?” frågade han och jag konstaterade förvirrat att hans röst var mjuk som bomull då den milt viskade fram sin fråga. ”Lyssnar du på mig, Kim?”
Mina blå ögon stirrade vilt in i hans likt ett skrämt djur som blivit intryckt i ett hörn, innan jag slutligen lyckades få hjärnan att kommunicera med mig och därför kunde framkalla en svag nickning. Och denna lilla bekräftelse på närvarande fick honom att le varpå han slog sig ned på stolen bredvid mig.
”Cat har magpumpats”, förklarade han för mig och min blå blick blev om möjligt ännu mer stirrig. ”Hon hade drabbats av ett akut fall av alkoholförgiftning, men vi har gjort vad vi kunnat nu och av allt att döma mår hon bra, hon är väldigt svag bara. Just nu ligger hon på uppvaket och håller på att piggna till.” Hans nötbruna faderliga blick sökte min och lyckades lugna ner mitt stirrande med blotta uppsynen. ”Din vän kommer att bli fullkomligt återställd, Kim.” Han fattade min hand och smekte den helt lätt. ”Hon kommer att bli bra igen.”
”Hon kommer att dö, Casey! Vår dotter kommer att dö!”
”Enya, älskade Enya; lugna nu ner dig. Hon har en god chans att överleva och hon är placerad i landets bästa läkares händer, vi kan inte göra mer för henne nu, älskling. Vi kan bara be och hoppas.”
”30% chans, Casey, 30!!!!”
”Det är i alla fall bättre än 20. Älskling, du måste vara stark nu; för Jenny.”
”Vi kommer att förlora henne…”
”Sluta säga sådär!”
”Vi kommer att se vårt äldsta barn dö.”
Plötsligt brast jag i ohejdad gråt och min kropp började skaka av undertryckta snyftningar, vilket fick läkaren att rycka till av förvåning för att sen se en smula besvärad ut.
”Såja, såja”, mumlade han en smula tafatt och placerade en hand på min axel igen, tryckte och smekte helt lätt medan jag begravde ansiktet i händerna och grät som ett barn.
”Såja, Kim, det är ingen fara med Cat. Krisen är över, hon är snart på benen igen.”
Min kropp skakade i kramper jag inte förstod den kunde framkalla och tårarna forsade ur mig som ett vattenfall medan snyftningarna steg och sjönk från min strupe, medan läkaren försiktigt fortsatte smeka min skakande rygg.
”Kom här”, sa han sen och fattade ett försiktigt tag om min arm, drog mig sen på fötter och stödde mig då knäna vek sig. ”Kom med här så ska du få se henne.”
Och likt en far ledde han mig genom den vita korridoren till en dörr, öppnade denna och fortsatte stötta mig bort till en säng där en mycket liten och blek varelse låg placerad med flertalet slangar utstickandes från sin smala kropp. Med en hy som liknande aska, med ett hår förut så färgglatt men nu som en döende påfågel, och nyckelben vassa som knivblad, låg min vackra prinsessa utsträckt i den stora sängen och såg lika bortkommen och vilsen ut som en hundvalp som nyss skilts från sin mamma.
Läkaren släppte slutligen taget om min arm och gav mig en varm blick.
”Det kommer ordna sig det här.”
Och medan han försvann damp jag ner på stolen intill Cats säng, och efter mycket om och men tog hennes kyliga hand i min och tryckte den försiktigt med blicken desperat vilandes vid hennes slutna ögon.
”Åh, Cat”, viskade jag med en röst som dröp av gråt. ”Vakna nu, Cat, vakna!”
Min röst lät lika patetisk som en barnunges då jag förtvivlat kramade hennes kalla hand och försökte bemästra gråten som hotade med att välla fram med förnyad kraft. Men istället för det gensvar jag hoppats på gav hon mig bara tystnad. Tystnad och Kyla.
Kyla…
Vilset skakade jag hennes arm försiktigt, men när inget hände brast jag i gråt igen och begravde ansiktet mot hennes bröst och skakade förtvivlat. Tårarna blötte ner hennes tröja, spred sig i ett dimmigt mönster och vätte min redan så våta kind.
Varför gjorde du det, Cat? Varför gör du såhär mot mig? För du får inte lämna mig ensam i den här världen, Cat, du måste stanna hos mig. Utan dig drunknar jag.
”Lämna mig inte”, snyftade jag lågt mot hennes bröst. ”Lämna mig inte ensam här.”
Så plötsligt kände jag en mjuk hand som placerades i mitt hår, fingrar som försiktigt rörde vid mina mjuka slingor, fattade tag och tvinnade en av dem försiktigt. Kände närvaron av den vackraste varelsen i hela världen och hörde hennes mjuka röst mumla fram:
”Jag skulle aldrig lämna dig, Kimberly Brie.”
Och då grät jag ännu värre, slog armarna om den nätta och utmattade kroppen och pressade henne emot mig som om hon varit min teddybjörn.
”Varför gör du såhär!?” skrek jag mot hennes tröja. ”Varför gör du såhär mot dig själv!?”
Mina små slag var patetiskt lösa mot hennes mage och mina tårar bildade en ocean av frustration. Ändå kände jag hennes svaga armar om mig; kramandes och tröstandes. Fanns där, var där. Min Cat.
”Ibland måste man fly verkligheten”, mumlade hon lågt med en röst raspig av sjukdom. ”Ibland måste man få se allt utifrån och bara flyta med. Ibland måste man få återhämta sig.”
”Du kunde ha förgiftat dig själv!”
”Jag är en katt, Kim, jag har nio liv.”
”Jag slår vad om att du redan använt dem alla! Nästa gång kanske du dör!”
”Är det menat så händer det.”
”Jag klarar mig inte utan dig…”
Den sista meningen blev hängandes i luften och jag hörde Cat dra efter andan, varpå jag försiktigt lyfte huvudet och för första gången sen hon svimmade i min famn, mötte hennes bruna blick; de bruna ögon jag lärt mig tycka om redan från första stund. Bruna ögon så fyllda av känslor, minnen, tankar och ord att de gjorde mig snurrig.
Ändå var de, de vackraste ögon jag någonsin sett.
Lämnar du mig nu faller jag och slår ihjäl mig.
Hennes hand lyftes darrande och lades mot min kind, torkade bort mina tårar och smekte min hud.
”Jag är inte bra, Kim min vän, jag är inte bra för någon. Om du umgås med mig kommer jag att dra ner dig i skiten.”
Aldrig förr hade en mening innehållit så mycket smärta.
”Jag är bra på att simma.”
”Jag vill dig inte så ont, jag vill inte se dig sluta som mig.”
”Om det är priset för att jag ska få vara med dig, är jag beredd att betala.”
Cats ögon fördunklades och hon såg bort, varpå jag snabbt sa:
”Jag vill inte ha någon annan än dig, Cat, vare sig du är ett fyllo eller inte.”
När orden lämnat mina läppar såg jag att Cat hade tårar i ögonen, även fast hon gjorde sitt bästa för att blinka bort dem.
”Jag är fel, Kim, och jag kommer alltid vara fel. Kan du tycka om en person som är värdelös?” viskade hon med en röst som darrade och krossade mitt hjärta.
”Värdelösa personer kan ingen älska, jag är inget undantag.”
Jag såg henne sluta ögonen och underläppen började darra.
”Och det är beviset på att du är det vackraste i världen”, fortsatte jag och såg hennes ögon slås upp, möta mina med en blick som skrek av förvirring och behov av en förklaring.
”Andas med mig, Cat, för mig”, viskade jag och upprepade därmed det hon sagt till mig uppe på klippan för länge sen, såg henne rycka till och bita sig i den skälvande underläppen. ”Vill du det, snälla, vill du det?”
Tårarna hotade att svämma över då hon fattade min hand och tryckte den hårt, varpå hon särade läpparna och viskade fram:
”Utan dig så är det så mörkt, Kim. När jag lämnade dig trodde jag att jag skulle försvinna in i det mörka, jag kunde inte fly från det. Men när jag vilade i dina armar och vi sov; då var jag lyckligast i världen.”
Åh, min ängel, om du bara visste att jag känner samma sak!
”När jag såg dig gå tog du en bit av mitt hjärta med dig. Jag var övertygad om att jag aldrig skulle finna styrkan att resa mig igen”, mumlade jag lågt och körde ner ansiktet under hennes haka så jag kom åt att dofta på hennes mjuka hals.
”Jag vill inte skada dig.”
”Du kommer aldrig kunna skada mig.”
”Men om det händer?”
”Då tar jag smällen. Går du ifrån mig så kommer jag att dö.”
Cats mjuka händer smekte mig över håret varpå hon la armarna om mig och kramade mig så hårt hon förmådde.
”Hjälp mig, Kim”, viskade hon lågt med sprucken stämma. ”Rädda mig från mig själv.”
”Jag lovar.”
När tystnanden föll låg vi bara stilla i varandras armar, och jag lyssnade till Cats loja hjärtslag; visserligen svaga men för mig ett förtvivlat tecken på att hon fortfarande fanns hos mig.
”Jag var så rädd”, viskade jag efter en stund och hörde Cat sucka tyst. ”Och när jag såg dig… med…den där jävla killen, då ville jag slå ihjäl honom.”
”Han betyder ingenting för mig.”
”Jag förändrade mig för din skull, jag trodde jag skulle vara dig mer värdig om jag rökte och ändrade på mitt utseende och min stil.”
Det förtvivlade ljud som kom från tjejen vars armar jag vilade i, fick mig att inse att jag hade haft så fel.
”Det slog dig aldrig att jag tycker om dig för att du är just den du är?” viskade hon lågt och hennes hand knöt sig i mitt hår.
”Du ville slinga mitt hår i svart.”
”Det var mest en grej, inte på riktigt.” Hon svalde lågt. ”Jag kommer sakna ditt platinablonda hår, Kim.”
”Jag kan färga tillbaka det sen.”
”Ja, jag älskar det. Det har en så…speciell färg. Som ljust guld.”
Återigen blev det tyst och jag slöt ögonen, vaggades till ro av hennes andhämtning i takt med att tårarna torkade på mina kinder, och hennes smekningar blev sömniga. Till slut avtog smekningarna total, hennes hand föll slapp mot mina skulderblad och hennes andhämtning blev lugn och rytmisk. Själv låg jag bara stilla i säkerligen flera minuter och lyssnade till det rogivande ljudet av hennes hjärtslag blandat med andningen och kände lugnet sakta inta min kropp, tills jag slutligen var stark nog att lyfta ansiktet och se in i hennes sovande ansikte. Sen böjde jag mig fram den sista biten, slöt ögonen och lät läpparna vila mjukt mot hennes kind.
Sov gott min prinsessa.
Sådärja, nu återstår bara en sak: KOMMENTARER FRÅN ER! :D
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | NadaZero93 - 29 sep 09 - 18:50 | | men... vad gör mamman? jobbar hon eller? hur fick kim pengar till... allt? trodde de var ganska fattiga, eller hu hänger det ihop? | | bonnilie - 21 jul 09 - 23:38 | | åh <3<3 | sandruskapuska - 8 maj 09 - 05:22- Betyg:  | | Aaaaaaaaaaaawwwwwww | | Mp3 - 2 maj 09 - 12:39 | | Gud, det här är helt sjukt fantastiskt! | | NeMriA - 19 apr 09 - 12:19- Betyg: | *EEEEEEEEEERROR*
fju bahä baläbadam.
utyhu gurababälaaa *slå till huvud*
hrm. förlåt. total nollställning.
DU ÄR FAN GUD. MAHALA HALA!!!
nu ska jag läsa vidare. | | -Cute - 18 apr 09 - 14:21- Betyg: | | så himla vackert! <3 | | _Live_life_ - 5 apr 09 - 21:33- Betyg: | den här var nog en av dom vackraste delarna.
jag är ordlös. | | PsychicPlay - 3 apr 09 - 19:28- Betyg: | men jösses i en grön låda den här gången.
jag blir helt.. åh.
fantastiskt, som alltid.
helt & hållet fantastiskt.
dom är så djupa (du är djup, antar jag)
& man blir helt "ohmy, jag vill oxå hitta den där personen)
bäst är du. :* | | _mos_ - 3 apr 09 - 15:21- Betyg: | herrejävlar jag fick tårar i ögonen när jag läste detta
jag var tvungen att krama någon och när jag kastade mig i min
pojkväns armar trodde han för ett ögonblick att jag var dum i
huvudet :3
Iaf, fruktansvärt bra! :') | | Justmyfault - 2 apr 09 - 21:26 | No words!!!
så jävla bra :O
du skriver helt jävla fantastiskt! | | thaNAMEisPSYCHO - 2 apr 09 - 20:35 | hmm,, orden tar slut.
du är..
fan fucking tastisk! | | LikeBefore - 2 apr 09 - 20:28- Betyg: | åh jag gråter med... det är så fantasktiskt underbart magiskt... åh herre gud...
som Cat sa "jag är fel", ungefär så tänker jag med... åh, så vackert
du är underbar, det här är magiskt | | glittermagi - 2 apr 09 - 18:38- Betyg: | jag gråter, helvete vad fint :')
jättebra! |
|
|
|
