började |
Allt började i skolan våren 2008. Jag började tänka allt mer på vad jag åt och stoppade i mig och jämförde mig själv med smala, fina tjejer. Då hade jag redan bantat i två år. Jag var fast i att räkna antalet kalorier jag stoppade i mig. Jag slutade att dricka läsk och åt mindre och mindre godis. Chips, ostbågar och sånt åt jag aldrig.
Men det med ätstörningar började på våren 2008. Jag hoppade över maten allt oftare i skolan och tog en macka när jag kom hem istället.
Men allt blev värre och värre... Jag skippade maten helt i skolan och struntade i den mackan jag brukade ta när jag kom hem. Jag tänkte bara:
- Nej, du sak inte äta dessa kalorier om du vill få fin kropp och kunna bli lycklig i framtiden.
Jag var varken lycklig eller nöjd med min kropp. Jag kunde ha gjort vad som helst för att få en smal och finare kropp än den jag hade.
Mina föräldrar visste inget. För dem åt jag alltid i skolan. Alltid om de var med mig åt jag som om allt var bra med mig. De misstänkte inget. Jag sa att jag hade ätit varje dag. Men sanningen var att jag gick ner i matsalen och kollade vad det blev för mat och stack sedan där ifrån. Kanske tog ett glas vatten max för att dämpa den värsta hungern.
Jag blev mer fast i kaloritänk och kroppsfixering. Mitt samvete blev sämre och sämre. Jag var livrädd för att mamma och pappa skulle få reda på allt. Jag trodde att de skulle bli arga och besvikna på mig eftersom jag hade ljugit för dem om maten. Jag bestämde mig då för att inget säga, fortsätt med ljugandet för att nå mitt mål: en smal, fin kropp och ett lyckligt liv.
Men jag valde att säga det till mina närmaste vänner som jag trodde jag kunde lita på men visade sig att jag bara kunde lita på en av dem... (återkommer till det)
Tiden gick och jag började skita i frukosten med. Nu var jag uppe i ett mål om dagen, kvällsmaten med mamma och pappa. Den kunde jag inte strunta i för ville inte väcka misstankar så åt med dem varje kväll, men mindre portion än vanligt.
Jag hade inte väckt några misstankar hos mina föräldrar och allt verkade hålla. Jag svälte mig under dagarna och åt en halv portion hemma på kvällen.
Men i januari 2009 tog jag kontakten med en lärare på skolan som jag litade på och berättade sanningen för henne. Hon tycker att jag skulle berätta för mina föräldrar men jag var rädd för det. Rädd för att missta min kontakt med dem eller att de skulle bli förbannade. Jag gick runt och tänkte på om jag skulle berätta eller inte.
Men en vecka i januari, efter jag hade snackat med läraren, fick mina föräldrar veta det. Men inte av mig utan, jo utan min kompis som jag litade på. Jag trodde aldrig att hon skulle svika mig så mycket. Jag blev förtvivlad och tänkte:
- Nu är det kört!
Men konstigt nog blev de inte ett dug sura, arga eller besvikna. De sa bara:
- Men detta måste vi göra något åt.
Jag sa till dem att jag verkligen inte ville snacka med en psykolog.
Sen den dagen har vi inte snackat om det alls. De har inte gjort något för att hjälpa mig över huvud taget.
Nu, nästan ett år senare, är jag fortfarande fast i detta. Men det håller på att gå längre. Jag blir allt oftare nere, deprimerad av ingen anledning alls. Det kan vara när jag är i skolan, hemma, med en kompis, ja när som helst.
Jag kan ibland få en känsla av att jag vill ta fram kniven och skära lite i huden...
Med maten är det ingen skillnad idag (nästan ett år senare). Jag äter fortfarande en halv portion på kvällen och en frukt när jag kommer hem från skolan ibland för att dämpa den västa hungern.
|
|
|
|
