~ Keep breathing for me ~ Del 13 |
Återigen en del som är lite halvt pårökt och knasig, men va fan, det får duga för nu ;) Händer lite saker mot slutet och Kim kämpar på med att förändra sig själv. Om det blir till det bättre eller inte får ni avgöra själva. ;) Läs nu!
Ibland undrar man vart folk tar vägen. Människor som alltid funnits där och som man slutligen kommit att ta över givna, kan med ens som genom ett trollslag, knäppa med fingrarna och sen poff, så är de borta. Vissa kallar dem lögnaktiga svikare, jag kallar dem mormor och morfar.
Mormor var en sådan där extremt nyttig gammal varelse som joggade en timme om dagen, gärna gick stavgång när tillfälle erbjöds, boxades om hon fick chansen och samtidigt lyckades tutta i såväl morfar som resten av familjen alla nyttigheter världen erbjöd. Hon var lång som en flaggstång med rynkig hy – rynkkrämer ansåg hon vara djävulens påfund -, stora granitgrå ögon som hon gömde bakom stora glasögon, som lyckades med det mindre charmiga att förstora ögonen och därmed föra tankarna till en uggla. Glasögonen sen i sin tur vilade på en lång och spetsig näsa, och hjässan pryddes av silvergrå lockar. Och denna kvinna i sin välmående prakt kom att utgöra en dramatisk kontrast till vår korta och knubbiga morfar.
Till skillnad från mormor hette han inte Bianca utan Herman, och kom att klä sig i en mycket annorlunda kroppsfrom. Bredvid mormor liknade han mest en tjock liten dvärg med för mycket vitt skägg i ett för köttigt ansikte, med för stor näsa, små djupt liggande, mörka ögon och buskiga ögonbryn som aldrig sett röken av en pincett. När det sen gällde nyttigheter var hans favorituttryck:
”Det där gamla skräpet.” Men trots deras diverse defekter älskade jag min mormor och morfar djupt.
De bodde långt ute på landet där närmsta grannar var ett styck älgar och flera miljoner träd. Och för mig och Jenny som växt upp i ett litet samhälle där lyktstolpar och bensinstank var något helt naturligt, var det en befrielse att slå sig till ro ute på landsbygden och inandas den friska doften.
Eller ja, ”slå sig till ro” kanske var fel uttryck gällande mig och min syster. Det första Jenny släpade med mig på de somrar vi bodde ute hos dem, var ett rejält gyttjedopp i närmsta bäck. Därför kom min hudfärg under somrarna att betraktas som brun och mycket exotisk.
Med tiden hos våra morföräldrar kom jag och Jenny att bli oskiljaktiga. Vi rusade över gärdena vilt skrikandes, vi ramla över stenar och skrubbade våra knän, vi tjuvred på ponnyerna på granngården några km bort, vi smög ut mitt i natten bara för att klättra upp på ladutaket och betrakta den stjärnklara himlen, vi föråt oss på godis, glass, tårta och bakelser (trots mormors eviga gnat om att äta nyttigt och röra på sig), vi badade, vi solade och vi lekte kurragömma i skogen. Jag kom därför att betrakta våra somrar i friheten som de bästa stunderna i mitt liv: de få ögonblick då jag hade min vackra syster helt för mig själv.
Och med ens var de borta: som slukade av Jorden. Jag fick aldrig veta varför och levde därför i god tro att de en dag skulle komma tillbaka, och ta mitt och Jennys paradis med sig. Men de kom aldrig. Istället fick jag senare veta av Jenny att den verkliga anledningen till deras uppbrott med vår familj var vår mors instabila psyke och pappas…mycket annorlunda kärlek till sin äldsta dotter. Som liten förstod jag det aldrig; allt det pappa gjorde med min syster, utan tog det för en ren kärleksförklaring kroppsligt sett. Det är först nu, på äldre dagar, som jag förstått att det kallas incest.
Jag som i hela mitt liv trott att jag, som den nörd jag är, haft en garderob vars innehåll legat på minus, fick nu erkänna för mig själv att jag haft lika fel om det som de tidiga filosoferna hade om att Jorden var platt. För högen som nu låg och trånade framför mina fötter bevisade helt klart motsatsen till min teori. Dessvärre kunde dock nämnas att innehållet inte direkt var till min belåtenhet. Stora, löst sittande jeans med urtvättad färg som förde tankarna till en pensionerad dagisfröken. Tröjor jag kunde tälta i och som dessutom gjorde det oaptitliga intrycket ännu värre med sina diverse tryck i töntiga färger. En del kjolar som fick mig att tänka på småbarn i rysch och pysch, linnen med blekta fläckar på, kortbyxor som hade behagat en femåring och skor som var ett under att jag ens kunde ha på mig utan att dö på kuppen av skam. Hur hade det kunna bli så fel? När shoppade jag egentligen senast, och varför hade jag då inte haft med mig en stylist som kunnat avråda mig från dessa hiskeligt misslyckade köp?
För att du aldrig brytt dig om vad du haft på dig, Kimberly, viskade en liten röst i mitt öra.
Inte sen Cat…
Åh gud…Cat…
Med ens föreföll klädhögen framför mig enormt oviktig. Istället fick den stoltsera som sackosäck när jag föll ihop ovanpå den och begravde ansiktet i händerna.
”Lämna mig inte…”
”Farväl.”
De där två meningarna hade satts på repeat i min skalle, som om någon liten elak skulderängel bestämt sig för att spela mig ett spratt och tryckt in repeat-knappen för att sen sätta ett tungt föremål över den så den hölls inne. För lika plötsligt som jag blivit medveten om mitt misslyckade inom mode, lika svårt var det att bli av med vår sista kväll tillsammans och hur jag sabbat allt.
Din lilla idiot!
Ilsket slet jag upp en gul tröja med trycket ”don’t worry, be happy” inpräntat på bröstet, ställde mig framför spegeln och höll upp katastrofen framför mig medan mina blå ögon kyligt stirrade in i spegelbildens.
”Låt honom inte vinna över dig, Kim”, mumlade jag lågt lika mycket till spegelbilden som till mig själv. ”Låt honom inte få tillfredsställelsen att ha förstört båda sina döttrar.” Min blå blick vandrade ner till tröjan i min hand och ett missnöjt ljud flydde min mun. ”Det är dags att förändra dig själv, Kim. Och det kan du inte göra så länge du klär dig som ett dagisbarn.”
Tröjan slängdes i papperskorgen medan jag angrep resten av den katastrofala klädhögen med en elitidrottares entusiasm. Säckar fylldes till bristningsgränsen med barnsliga utstyrslar som passade bättre in på en soptipp än i min garderob, och resten av eftermiddagen spenderade jag med att möblera om i mitt rum och flytta undan saker som inte skulle passa mitt nya jag. Och allt detta med ett ständigt förintande uttryck i mina ögon. Pengar var inte problemet i den lilla familj jag hade kvar, så nog hade jag råd med en rejäl uppfräschning av mig själv. Kruxet var snarare modet som knakade en del i fogarna. Vem gjorde jag egentligen den här förändringen för? För Cat, för att leka rebellisk tonåring gentemot pappa, eller för mig själv?
Du måste vinna henne tillbaka, Kim…
Men hur?
Visa henne att du är modig! Det var hon.
Men om jag inte är modig?
Då får du låtsas.
Jag klarar mig utan henne!
Nej, Kim, det gör du inte.
Nej, det gör jag inte…
Kanske var det drivkraften i att staka upp mitt liv, vinna Cat tillbaka eller helt enkelt göra något olikt mig för en gångs skull, som förde mig rätt in i shoppingens giriga händer. Innan jag visste ordet av kom jag hem kånkandes på flertalet kassar fyllda till bredden med kläder, skor och diverse andra prylar jag i stundens hetta ansett vara otroligt nödvändigt.
För att sen fortsätta i min rebelliska anda slog jag mig en pling till närmaste frisörsalong och innan jag ens hunnit fatta det själv satt min lilla otränade bak planterad i frisörstolen och jag kunde skräckslaget betrakta hur mitt hår klipptes upp, en tung snedlugg tog form och sen färgades mitt platinablonda underhår i mörkt svart, och när frisören ändå var igång passade hon på att slänga in slingor av olika guld – och bronsaktiga toner i mitt blonda hårsvall. När jag sen vågade öppna ögonen för att möta mitt nya jag, höll jag bokstavligt talat på att trilla ur stolen. För den syn som mötte mig hade fått hela min kropp att åldras över bara några timmar. Ansiktet framträdde mer tydligt och de stora, blå ögonen tycktes enorma mitt i härligheten. Mina höga kindben hade äntligen förtjänat sin rätt och hela helheten hade fått mig att se mognare och minst ett par år äldre ut.
Lite tafatt betalade jag därför för min makeover och tog mig sen hem, fortfarande med ett chockat uttryck i ansiktet utan att kunna förstå vad jag just gjort med mig själv.
När jag en stund senare provade mig på olika poser framför spegeln iförd min nya frisör och diverse olika klädesplagg jag köpt in under rådgivning av den giriga kassörskan i affären, tvingades jag konstatera att min nya look passade mig. Nu var det över till steg två: det sociala umgänget.
Om blickar kunde döda, var det första jag tänkte när jag efter några dagars (utan skymten av min mörka gudinna) peppande, närmade mig klassens prio etta. Trots att jag var längre än de flesta lyckades de se ner på mig, fick mig att krympa på fläcken tills jag endast var en bit hundbajs de lätt kunde skrapa bort och dumpa i närmsta soptunna. Och ingen kunde krysta ur sig:
”Vad vill du, Kimberly?” lika nedlåtande som de kunde. I samma stund som jag insett det där förstod jag hur förnedrande det hela skulle komma att bli.
”Eeeh”, sa jag intelligent och skrapade med mina nya converse i marken. ”Jooo…” De hade lika gärna kunnat stämpla mig med IQ badboll på direkten.
”Jooo”, upprepade jag igen i ett desperat försök att få fram mitt trevande budskap. ”Öh…får man ta en cigg eller?” Den där meningen lät lika malplacerad i min mun som den hade gjort i påvens. Och än lika malplacerad var den förvåning som fläktes ut i de fyra tjejernas ansikten. De var faktiskt så förvånade över att skolans absoluta favorit till mobboffer hade vågat yttra sig både inför dem som offentligt, plus att frågan hade gällt tobak, att de utan ett ord räckte mig ett av sina paket så jag fick mig en giftpinne, gav mig en tändare och betraktade mig förundrat medan jag ovant placerade cigarretten mellan läpparna, tände på och sen mest stod och såg allmänt vilsen ut.
”Sen när började du röka?” var den första frågan, född av Angela, jag fick slängt mot mig allt medan jag kämpade med att dra mitt första bloss utan att hosta lungorna ur mig.
”Åh, jag rökte massor förr”, pressade jag fram medan mina ögon tårades och jag kämpade emot lusten att kräkas på deras blänkande skor. ”Lyckades dock sluta, men kom på att jag saknar ruset för mycket.”
Tvivlet jag fann i deras blickar sa mig mer än nog, men tydligen var de fortfarande för chockade för att orka ställa mer närmare frågor gällande min plötsliga förändring. Istället ryckte de på de skinnjackebeklädda axlarna, fortsatte förstöra sina lungor och inte se mer åt mig medan jag kämpade vidare med att behärska min plötsliga kräklust. Istället fortsatte de med den diskussion de haft innan jag anslutit mig och gett dem varsin hjärtattack.
”Är jag för slampig om jag ligger med Andreas till helgen?” löd den första frågan ställd till gänget av Isadora (dock något man inte skulle säga – Izzie var det som gällde – såvida man inte önskade livet ur sig), medan hon plutade lätt med de fylliga läpparna som tyngdes ner av ett par ton läppglans.
”Snuttan, din slampstämpel finns redan så vad har du att förlora?” Ett fnitter, en kram, en knuff och inte ens en blick åt mitt håll då jag plötsligt satte i halsen och hostade som om mitt liv hängde på detta.
”Tar inte jag honom på festen i helgen slår jag vad om att den där satans Andrea hinner sätta klorna i honom”, muttrade Izzie och drog några nervösa bloss på den sak som just nu förkortade hennes liv. ”Och då dör jag hellre.”
”Fest sa ni?” Jag hade med ens fått mål i mun då mina öron vädrat uppgradering på den sociala skalan, och denna försiktiga fråga fick de andra att återigen komma av sig och likt förut ge mig en varsin chockad blick.
Jag kände att det var dags att vidareutveckla förfrågningen.
”Är den öppen för alla, eller?” sa jag därför och fick sen vänta i säkerligen en minut innan barbiedockorna hämtat sig såpas mycket att någon av dem kunde svara. Denna någon kom att bli Nathalie.
”Joooo”, sa hon och höjde förvånat ena ögonbrynet medan jag bestämde mig för att mitt liv som rökare var misslyckat och fimpade på marken.
”Räkna med mig!” kvittrade jag därför i sann idiotanda och skuttade därifrån som om jag haft eld i baken. Det sista jag hörde från de andra var:
”Vad sjutton rökte hon på till frukost?”
Hade en präst sett mig nu hade han antagligen börjat skrika hysteriskt om Djävulens avföda och sen låst in mig i en kyrka där han tvingat på mig kors och storslagna predikningar om huruvida man ska leva ett gott liv.
Och till ett gott liv klassas nog inte lågt skurna jeans, högklackat och ett linne som slutar innan det ens börjat. Jag stirrade förskräckt på min spegelbild utan att veta om jag skulle skratta eller gråta. Allt jag visste var att om mamma såg mig såhär skulle hon få ett hysteriskt sammanbrott och mumla domedagsprofetior.
Inte det bästa sättet att inleda sin fredagskväll på.
Tyst som en mus smög jag mig därför nerför trappan för att inte riskera att väcka mor min, tog mig ut genom dörren och sen till fots hela vägen hem till den adress jag lyckats snoka reda på under en veckas artigt tjuvlyssnade.
Den adressen ledde mig till utkanten av stan och en något avskild gata där dundrande musik hördes redan i början. Dock var det gatans sista hus som agerade värd för natten. Dörren stod uppslängd på vid gavel och musik hög nog för att spränga den mest erfarnes trumhinnor, kastades ut i den ljumma kvällen och följdes av skrik, upphetsade fnittringar och doften av sex, sprit och allmänt hångelparty.
Det var en värld jag inte hörde hemma i hur mycket jag än försökte förändra mitt yttre.
Lite smink, en ny frisyr och kläder som en hora döljer inte det faktum att du inte är en av dem, Kimberly.
I samma stund som jag vände på klacken för att skynda hem igen innan någon fick syn på mig, fångade ett hysteriskt hästgarv min uppmärksamhet. Det där var ett skratt så speciellt och unikt att det endast kan finnas en person som kommer undan med det.
Cat.
Ivrigt snodde jag runt redo att falla på knä på asfalten och böna och be om hennes förlåtelse, då synen fick mig att stanna där jag stod. Cat, hög som ett hus och full som en stammis på systemet, ragglade fram längs gatan med armarna om en kille i 20:års åldern med påtagligt påverkat ansikte. Illamåendet sköljde in över mig då jag noterade hans stora händer hårt åtdragna runt hennes kropp, och hur hans dimmigt gröna blick hungrigt slukade min nya väns slanka uppenbarelse.
I den stunden hade jag kunnat slå ihjäl honom med ett lejons raseri.
Istället stod jag bara kvar på den fläck där mina fötter stannat, knöt nävarna och funderade ut nästa steg i min strategi. Dock hann jag inte så långt i tankeverksamheten innan Cat med ens såg upp, noterade den nya och fientligt stirrade på mig som om hon inte såg mig mer värd än smutsen under hennes stilettklackar. Jag kunde ha svurit på att hon antingen inte kände igen mig eller önskade liver ur mig, då något plötsligt spratt till i hennes fulla, bruna ögon och den dimmiga blicken utbyttes i förfäran.
”Kim!” ropade hon med ens och det så högt att hennes kåta följeslagare ryckte till och närapå tappade balansen.
Hej min vackra prinsessa…
”Kim!” Tonfallet gick från förfärat till chockat. ”Vad i hela… va fan har du gjort med dig själv!?”
Hon slog sig fri från friaren och ragglade fram till mig, grep om mina axlar och stirrade på hela min uppenbarelse samtidigt som jag såg chock efter chock avlösas i hennes ansikte.
”Kim… åh fan… åh gud, Kim.”
Jag skulle just öppna munnen och förklara mig, be om hennes förlåtelse och böna om att hon skulle komma tillbaka till mig. Men innan jag hann komma till skott såg jag med ens chocken förbytas mot illamående i hennes vackra ansikte, och hennes grepp om mig hårdnade varpå hon vek sig dubbel och stönade till.
”Cat”, viskade jag lågt, tog tag om hennes smala arm och fann att den skakade. Direkt började oron rasa i mig och alla de ord jag tänkt säga i förklaring var som bortblåsta.
”Cat!”
Hennes bruna ögon mötte mina och jag såg det hända; såg henne försvinna.
”Hjälp”, viskade hon med ens innan ögon rullade bakåt och hon föll ihop som en säck potatis i mina armar.
Jag hade nog inte varit så panikslagen på flera år som jag var då. Skräckslaget började jag skaka den slanka varelsen som låg i mina armar, skrek hennes namn upprepande gånger utan resultat, kände på hennes puls och vände mig sen mot killen som stod ett par meter bort och stirrade med gapande mun.
”Ring efter en ambulans!” gastade jag, slog armarna om Cat och sjönk ihop på vägen, betraktade sen min prinsessas ansiktsfärg som gått från brunbränd till närmast askgrå.
Och medan killen drog fram sin mobiltelefon och slog larm, tryckte jag Cats slappa kropp intill min och började skrika.
Lite flummigt ja och knasigt mot slutet, men ehö xD Kommentera ändå, eller nått ^^
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | NadaZero93 - 29 sep 09 - 18:45 | | hon måste vara sjuhelvetes kär. annars hade hon inte orkat göra någonting, tror jag. Flower power ungeför | | bonnilie - 21 jul 09 - 23:28 | | Du skriver fantastiskt | sandruskapuska - 8 maj 09 - 05:12- Betyg:  | | O.o gillade början osäker på slutet^^ | | Mp3 - 2 maj 09 - 12:31 | | Jag har inte läst de nya delarna på den här, så nu jäklar har jag en massa att ta igen, men jag hinner ifalla fall säga att denna är sjukt bra. Du skriver sjukt bra! | | NeMriA - 17 apr 09 - 19:46- Betyg: | DU ÄR GUD! DU ÄR GUD! *mässa*
alltså shit o.o
det här kapitlet var värt 1 000 000 tummar upp (Y)
och jag ska nog läsa vidare innan jag säger något korkat.
DU ÄR GUD!
<3 | | _mos_ - 1 apr 09 - 22:33- Betyg: | | asbra! | | thaNAMEisPSYCHO - 1 apr 09 - 22:02 | GUDDINNAA!
haha, mera mera mera! | | _Live_life_ - 1 apr 09 - 17:02- Betyg: | Detta är galet bra.
Du är galet duktig.
Och du har galet mycket talang.
Oh, jag ville bara att Kim skulle sluta när hon gjorde den
där maekovern. Jag blev ju helt galen på henne. Man fångas
verkligen av din berättelse.
Och som jag sagt så många gånger förut, Jag älskar den! | | Justmyfault - 31 mar 09 - 20:39- Betyg: | SÅ jävla bra!
omg!
shit!
oj!
glädje och fröjd kom till världen då du skickar in en ny del!
Skynda med mer <3 | | LikeBefore - 31 mar 09 - 20:35- Betyg: | Och sorry, jag glömde att ge dig betyg! här kommer dom! gissa va det ä? :o en FEMMA!!!!!
sry att jag är så flummig, jag är trött x) | | LikeBefore - 31 mar 09 - 20:34 | "Till skillnad från mormor hette han inte Bianca utan Herman, och kom att klä sig i en mycket annorlunda kroppsfrom." antingen så är jag bara alldeles för trött. men jag tyckte dte där va grymt roligt x)
Okej... seriöst nu då. Det här var helt galet kvinna! jag fick typ damp på Kim, allså va fan håller hon på med tänkte jag typ hundra gånger och ville bara hoppa in i sagan o få henne att sluta :S och nu må du ju faktiskt skynda dig med fortsättningen för jag kommer inte koncenterar mig alls på skolan nu fören jag fått läsa vad som händer! (inte för att ja kan göra de i vanliga fall men endå)
Du är BÄST! jag bara älskar det här! sluta aldrig! :D jag fortsätter läsa tills Kim och Cat är minnst 52670 år gamla :D (radom ålder? nop!)
Kramar till dig! moahha du är bäst på det här ! |
|
|
|
