3 bokstäver - KÄR [33] |
Hej, här kommer en lång del! del 33 av 37. Jag har alla delar färdigskrivna nu och jag funderar på att lägga ut del 34 senare ikväll, får se hur jag gör!
Kommentera nu så blir jag jätteglad!
Johanna
Han stod tyst och stilla framför mig. Håret stod åt alla håll och luggen var blöt och låg platt mot pannan. Regndropparna rann ned för hans kinder. Han var så nära mig, de där höga och markanta käkbenen, hans gröna ögon inramade av mörka täta ögonfransar, den röda munnen.
Jag kunde inte undgå att bli varm i hela kroppen av att se honom. Han höll fortfarande handen på min axel och såg mig rätt i ögonen. Jag trodde att jag skulle svimma. Hjärtat dunkade hårdare än det någonsin tidigare gjort, slagen ekade i huvudet. Får hans hand verkade elektriska stötar skjuta ut i hela mig, jag kunde inte slita blicken från honom.
- Alltså, det.. det blev fel.
Han drog bort sin hand och släppte min blick. Det verkade som om han ville säga något mer, men han var tyst. Jag såg att han bet sig i underläppen och skrapade med tåspetsen i marken. Jag var tyst jag med, jag visste inte vad man skulle svara på något sådant. Visste inte vad det var han menade hade blivit fel. Enligt mig var allt fel, men jag trodde det var så han ville ha det.
- Jag menade inte det jag sa, att du.. var en hora.
Han gjorde en paus och hans ord rann som en varm flodvåg genom mig. Benen nästan vek sig under mig.
- Du kan väl följa med hem till mig och, snacka?
Han mötte min blick igen. Han såg ut att krypa ihop som en rädd liten pojke helt försvarslös. Som att han väntade på mitt svar men var helt övertygad om att jag skulle säga nej. Han såg nästan bedjande ut. Jag förstod inte varför han gjorde det. Det spelade ingen roll vad han sagt innan eller vad som hänt, jag skulle inte tveka ett ögonblick över att följa med honom hem. Faktum var att jag skulle göra allt för att få göra det. Men det vågade jag inte berätta för honom. Ville inte säga rakt ut hur jag kände. Jag visste ju att han inte kände samma sak. Så jag nickade bara. Han såg på mig, forskande. Som om han inte var riktigt säker på att jag menade det. Eller kanske ville han att jag skulle säga något? Han började i alla fall gå, jag hade ingen aning om hur långt det var hem till honom. Men jag kom att tänka på den där natten då jag varit ute och gått och mött honom. Antog att han inte bodde så långt från mig.
Vi gick under tystnad. Andra kanske skulle ha tyck att det var en pinsam tystnad, kanske tyckte Jeremy det, men jag var så fylld av tankar att jag inte kunde prata. Jag var så fylld av känslor och frågor. Jag undrade vad han egentligen tänkte säga. Vad exakt som det var han ville prata om. Jag undrade om han var sur, och jag undrade vad jag skulle säga till honom. Om jag skulle berätta vad jag kände? Men egentligen vore det helt meningslöst. För vad skulle det tjäna till? Det vore lika bra om vi kunde behandla varandra som vänner. Jag ville egentligen bara återgå till det livet jag haft innan.
Efter ett tag visade han mig in i en fuktig och mörk trappuppgång och in i en lägenhet på första våningen. Jag kände mig nästan nervös, det pirrade i magen fast det inte borde.
Jeremy sparkade av sig skorna utan att säga ett ljud, och jag gjorde det samma. Det stod flyttkartonger längs väggarna och varken tavlor eller speglar var upphängda på väggarna. Inte ens en krok att hänga jackan på. Jeremy slängde sin på en av högen med kartoner och jag gjorde det samma. Just då kom en man ut i hallen. Han var läskigt lik Jeremy. Samma gröna ögon och breda axlar, samma ljusa hår med mörkare slingor.
- Jeremy, Sofia är här. Sa han.
Jag såg på honom hur han stelnade till. Spärrade upp ögonen och skruvade oroligt på sig. Jag mindes den första dagen jag såg honom och någon ringt på hans mobil. Hans flickvän, visst hette väl hon Sofia?
Jeremy
Det var verkligen Sofia som stod där. Trädde fram ur skuggorna och ställde sig bredvid pappa. Det var verkligen hon. Hela situationen blev så ironisk och konstig. Bakom mig stod Johanna som på något vis ändå var den som bidragit till att det tog slut mellan Sofia som stod precis framför mig. Att se henne kändes lite som ett slag i magen. Jag tappade andan för en halv sekund. Glömde bort att andas. Men det gjorde mig inte längre knäsvag att se henne. Jag fylldes bara av en sorg. Det var så många minnen som låg och tryckte inom mig som jag inte visste var jag skulle göra av. Och jag hade lämnat så stor plats inom mig för att få plats med fler, fler minnen. Och det där stora tomrummet gjorde så ont nu, för jag visste att jag aldrig skulle fylla det. Samtidigt blev jag lite arg av att se henne, jag visste inte varför men jag blev det. Jag visste inte om jag orkade se henne nu. Det var så mycket inom mig, kanske blev jag mest arg på mig själv.
Jag såg att Sofia och Johanna tittade på varandra. Jag mötte Sofias blick och jag såg på henne att hon förstod. Den där dagen för bara en vecka sedan, då jag stått i hennes dörröppning. Hon förstod att jag hade varit med någon annan då, och jag såg på henne att hon förstod att det var Johanna. Jag kände Sofia alldeles för väl för att inte kunna tyda hennes blick.
- Jeremy, skulle vi kunna.. prata?
Hon skruvade lite på sig där hon stod. Det såg ut som att hon funderade på om hon borde gå, eller säga det hon kom för att tala om. Vad det nu kunde vara.
Jag vände mig om och såg på Johanna. Hon såg ganska vilsen ut där hon stod i min hall bland all skit som ännu inte var uppackad. Och när jag såg från Johanna, till Sofia, och tillbaka till Johanna igen så såg jag fler likheter mellan dem. Jag antog att de inte såg det själva, men det var faktiskt så. De böjde nacken precis lika dant när de kände sig osäkra, och de kisade lika dant med ögonen då de fick den där frågande blicken.
- Det är okej, jag kan vänta. Sa Johanna.
Jag kände mig aningen taskig då jag lämnade henne där, men jag hoppades att hon skulle vänta.
Sofia gick före mig ut från hallen och bort till bänken utanför huset där jag först sett henne i morse.
Det var hon va? Sofia satte sig ner på bänken och såg upp på mig. Vilade hakan i händerna. Jag kunde bara nicka till svar. Visste att hon redan förstod utan att säga jag behövde säga ett ord. Det hade alltid varit så. Hon hade alltid förstått mig, kunnat läsa mig som en öppen bok. Ännu en gång skar saknaden genom mig. Det kändes som att jag behövde henne. I det ögonblicket ville jag bara ta tag i henne och skrika åt mig att hon inte kunde göra såhär. Att vi skulle försöka igen. Men jag behärskade mig.
- Hon var söt. Sofia log halvt mot mig, tycker du om henne?
Frågan kom så oväntat att jag inte visste vad jag skulle svara. Tyckte om Johanna? Nej. Hon var bara någon som jag höll på med en gång. En gång på en fest. En gång för inte alls länge sedan fast det kändes som hundra år. En gång då jag var alldeles för full för att förstå och tänka. En gång och aldrig mer.
- Nej. Det gör jag inte. svarade jag.
Jag tycker om dig. Sofia nickade för sig själv. Snurrade pekfingrarna runt varandra så som hon alltid gjorde då hon kände sig pressad och nervös, drog efter andan för att säga något.
- Jeremy. Det skulle aldrig ha funkat, ändå?
Hon menade oss, det var självklart. Men jag visste inte riktigt om det var en fråga eller ett påstående. Hon tittade inte på mig när hon sa det.
- Jo, det skulle det. Sa jag.
För det kändes så. Om det inte blivit så fel. Om vi hade tänkt. Om jag hade varit bättre. Om Elias inte funnits. Om ”om” inte funnits. Då hade det fungerat. Då hade det gått och då hade det fortfarande varit lika bra. Men Sofia bara skakade på huvudet.
- Nej, sa hon. Nej, det skulle det inte. Det kanske är lika bra såhär? Jag tycker du ska prata med hon där inne nu Jeremy. Hon passar dig bättre än mig. Det kanske är dags att gå skilda vägar nu?
Hon lät så vuxen när hon sa det. Jag visste inte om jag hade lust att vara vuxen just då, men något inom mig sa att hon hade rätt. Att det var det ända rätta fast det gjorde ont.
Hon reste sig upp, såg allvarligt på mig. Hon var på väg bort nu. Snart skulle hon vända sig om och gå. Vad skulle hända då? Skulle jag aldrig mer se henne igen?
- Men du, det måste väl inte sluta såhär? Sa hon.
Hon gav mig en snabb kram. När hon la sina armar runt mig trodde jag att jag skulle explodera. Samtidigt som jag kände mig tom.
- Vi kan väl ses någon gång, när allt lagt sig?
Hon blinkade med ögonen, och jag nickade. Hon nickade. Så vände hon sig om och gick några steg. Innan hon åter stannade och såg på mig.
- Gå in och prata med henne nu. Hon väntar, sa hon.
Sen gick hon.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | jagkanintegunga - 14 maj 09 - 15:06- Betyg:  | | Åhhhh!:D I LOOOOVE IT!<333 | | viunderregnmoln - 3 apr 09 - 23:02- Betyg: | | ooh vad bra <3 | | LannaH - 1 apr 09 - 09:39- Betyg: | NEEEEEEEEEEEEEEJ !!!!! :( :( :(
för Jeremy tycker ju inte om Johanna, och då är han elak som låtsas !! dumma , dumma !! :( :(
och den här delen var så jeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeevla bra :D :D :D :D <333333333333333333333 och spännande. NÄSTA DEL : N U !!!!!!! (jag lovar, jag dör av sockerchock! :D (om du inte ger mig en ny del)) snella?? :) snälla ? :) :) <33 du vet att du älskar mig djupt inne! och du vet att du NU tänker lägga ut en ny del NU ! :D <33
snälla?
kram kram
Hanna ( ditt trogna fan ) | | Miccq - 31 mar 09 - 21:53 | åh åh ÅHH
MEEEEEEEEEEEEEEEEEEEER | | JessicaKarlsson - 31 mar 09 - 21:28- Betyg: | åååhhhååååh (aa)
så jävla gulligt, och nu vill jag bara att Jeremy ska gå in till Johanna och säga att han gilllar henne sen kysssssss (a)
baah, jag har damp :o ny del NU! :D :D <3 | | Tinaah - 31 mar 09 - 21:15- Betyg: | asså, jag gillar verkligen den hära :)
du skriver sjukt bra och jag vill läsa mer :)
vill veta vad som händer :D | | Sarisens - 31 mar 09 - 19:28- Betyg: | | 33??du sa34 i mejlet?? :S aja mejla nästa <3 | | Niz0 - 31 mar 09 - 15:46- Betyg: | | Suuuuuper :) MEjla nästa? <3 | | Svenssoon - 31 mar 09 - 15:42- Betyg: | | braa, älskar denna du är fan bäst ;) mejla nästa(a)<3 |
|
|
|
