Agnes, en helt vanlig flicka | del ett |
(detta är alltså fortsättningen på "ett kantstött hjärtas djup". Jag är inte säker på om jag är nöjd med den. Säg gärna till om det är någonting ny tycker jag ska ändra/ byta ut. Eller om det är något ni tycker är bra osv. Jag gillar konstruktiv kritik!! Och kommentarer ;) Fortsättning kommer, jag håller på med den nu..:))
en månad tidigare
Himmelen var klart blå mellan molnen. Den såg mjuk och ljuv ut, som ett stort blått duntäcke med vita gräddklickar på eller som ett hav av harmoni med sockervaddsöar. Åh himlen. Jag minns den så väl. Kanske för att det var när jag satt just här, i min nyaste sommarklänning med en glass i handen och värmde mig i solen, jag satt där lutad mot trädet. Avslappnad, fri. Jag hade inte ägnat alltför mycket tankar åt henne. Tagit förgivet att hon skulle klara sig fint. Hon skulle klara sig, hon som alltid varit så stark. Klart hon skulle, hon skulle snart vara bättre. Vara som innan.
Beskedet var en chock, även om jag kanske inte borde ha blivit chockad. Mitt undermedvetna visste hur det var med henne. Min yta och mina tankar hade bara inte klarat av sanningen ännu. Jag hade ljugit så förtvivlat mycket för mig själv.
”Det är Anna..”. Jag minns hur hon grät. Din mamma, Annika. Anna du anar inte hur ont det gör, du kan inte förstå.. Klart hon inte kan, hon är död nu pucko!
”Hon är sämre” rösten hade brutits redan i mitten av den första meningen. ”Hon är.. inte alls..” snyftningar i telefonen. Jag hade aldrig varit speciellt nära vän med Annika, hon hade bara varit min bästa väns mamma, en ännu outforskad del av mitt liv.
Jag kunde inte andas, jag förstod inte ett ord. Bokstäverna flög framför mig, vinglade med vinden mitt framför mina ögon. Jag såg dem, läste dem, men allting var ett trassel jag inte riktigt kunde ta del av. Ville inte veta av kaoset som yrde i luften framför mig, i kaoset som fick Annika bryta ihop mitt i ett telefonsamtal med en person hon alltid visat sig så stark för.
”v..va….v-v-vad.. v-ad säger du?” jag kunde inte andas, kunde inte få mina lungor ta in något syre. Allting började snurra, jag kunde inte förstå. Inte på riktigt. Min Anna kunde inte sluta finnas, hon skulle ju alltid vara här, med mig. Hos mig i alla lägen, alltid här, alltid vid min sida.
Annika skrek nästan nu. Hon lät så förtvivlad när hon pressade fram orden. ”Anna gick bort i morse, de kunde inte rädda henne. Hon.. h-hon.. Hon ville att jag skulle ge dig.. ett brev..”. Hon kunde inte prata på riktigt. Detta kunde inte vara Annika. Inte superstarka bästis- Annas mamma. Det var någon helt annan, någon som var bruten av sorg, plågad av smärta.
”Eh.. uhm.. ” jag stammade. Ville viska till kvinnan i telefonen att hennes liv skulle redas ut. Men jag kunde inte vara kvar. Kunde inte tvinga fram en ursäkt ur min hopsnörda hals. Jag tryckte så hårt jag kunde på knappen med den röda luren, lade ner mobilen i gräset och sprang därifrån. Sprang bara sprang.. Bort från allting. Sprang i någon slags dvala, tänkte inte, såg inte, talade inte. INGENTING. Bara sprang, bort, ville inte ha någonting. Jag ville bara bli av med den där känslan som jagade mig. Få den förkrossade kvinnans ord försvinna från mitt minne..
Ville bli av med det som gnagde inuti mitt bröst. Sanningen som bröt sig loss, släpptes fri i mitt inre. Orden sjönk in i takt med min kropp som sjönk ner på marken. Anna skulle aldrig mer finnas. Aldrig...
|
| Kommentarer | | solskenstystnad - 31 mar 09 - 21:03 | | som alltid lyckas du! | | livskraft - 31 mar 09 - 10:35 | detta var bra.
nästan så att man började gråta | | glasbubblan - 30 mar 09 - 19:27 | | du skriver väldigt väldigt bra!! | | enannansak - 30 mar 09 - 18:38 | O, så bra!
Maila gärna igen! :]<3 | | ccooccaaccoollaa - 30 mar 09 - 17:53 | | Fortsätt! Det här gillar jag | | Chidaper - 30 mar 09 - 17:30 | ohh, fortsätt!!
PS. hahha, gillar namnet på rubriken (mitt namn) |
|
|
|
