Efter slagen kommer smärtan (del 3) |
Andra gången gillt
Ännu en gång fann jag mig själv sitta i den svarta stolen. Den var mjuk, bekväm och gjord av läder. Förmodligen ny, man kunde tydligt känna det på doften. Jag satte mig ner i stolen, den här gången lutade jag mig bakåt. Som om jag visste att det här skulle ta lång tid.
Klockan var bara halv sju och jag insåg snabbt att jag var allt för tidig. Paula var förmodligen fortfarande hemma. Kanske hade hon inte ens stigit upp än. Eller så var hon på väg hit. I hopp om att jag skulle öppna upp mig mer idag.
Jag hade inte gjort så bra ifrån mig på senaste tiden. Varit sådär extra tyst och extra typiska låt-mig-vara-ifred aktig. Det var nog därför han bad mig att komma hit, Daniel alltså. Igentligen ville jag bli arg på honom, men ilskan kom aldrig. Tvärtom så kändes det bra på något sätt. Att det han sa kanske inte skulle tolkas negativt, utan att det kunde ha en positiv effekt. Jag hade länge funderat på det själv men aldrig vågat, skämts på något sätt. Anklagat mig själv för allt som hänt, fast det inte alls varit mitt fel. Jag hade äntligen fattat det. Det var inte mitt fel att allt det där dåliga hade hänt. Jag var bara ett barn då, inte visste jag vad jag skulle ha gjort.
Jag reser mig upp och går mot fönstret. Öppnar det lite grann och känner hur den svala vinden lätt smeker huden. För att vara januari så var det ovanligt varmt ute, minst fem grader. Alldeles för varmt för att vara morgon.
Jag tittar ut och ser framför mig en skola. En skola med massa barn som är ute och leker och har det roligt. Barnen skuttar runt och leker kull, och alla får vara med. Lärarna har dubblats från den tid då jag gick i skolan, och dom har absolut blivit bättre. Innan så var lärarna inne på rasterna och fikade, men nu måste dom vara ute och se efter barnen. Det är mycket bättre tycker jag, så att ingen ska känna sig utanför.
Ett barn ramlar ner från en gunga och slår i knät i det grova gruset, dom andra barnen ropar genast på fröken som kommer och hjälper till. Så var det inte för mig. Om någon gjorde illa sig så fick den skylla sig själv, börjat gråta för att det gjorde så ont och blivit utskrattad av alla andra i klassen. Jag tror det var så förut, i alla fall i mitt fall.
Nu ringer det in. Alla springer in i skolan igen och klär av sig, massa blöta kläder som måste hängas på torkskåp. Dom barn som är minst hjälper lärarna till att ta av deras ytterkläder på.
Jag försöker minnas tillbaka till min tid i skolan, om lärarna hjälpte barnen då också, eller om det är något nytt. För en sekund så glömde jag bort sanningen, om min barndom. Jag önskar att den var lycklig, det gör jag verkligen! Men saker blir inte alltid som man vill, det fick jag lära mig rätt så tidigt.
Snabbt försöker jag tänka på något annat, och jag blir glatt överraskad när Paula stiger in genom dörren.
”Oj, är du redan här Sindy?” säger hon med ett leende på läpparna.
”Ja, jag kom nyss” sa jag, men det var ju en lögn.
Hon fortsatte att le och satte sig ner i stolen mitt emot min. Väntade på att jag också skulle sätta mig ner. Jag tog ett djupt andetag, stängde fönstret och gick och mot stolen. Ännu en gång satte jag mig djupt ner i stolen, lutade mig bakåt. Som om jag visste att det här skulle ta lång tid. Och den här gången var det jag som började prata.
”Vart vill du att jag ska börja?”
|
|
|
|
