Att släppa taget är svårt ibland |
Hon satt på sängen med den slitna men väldigt söta nallen i famnen. Nallen föreställde en kanin och den tillhörde hennes gamla vän. Den vän hon hade trott att hon alltid skulle ha kvar, men som sedan långt tillbaka hade svikit henne. Allt hon hade kvar från henne var nallen som hon nu höll hårt om i sina armar. Det syndes väl på den gråa kaninen att den hade varit med under en väldigt lång tid och att den inte bara hade legat på ett och samma ställe i flera år, utan den här hade flitigt fått följa med överallt. Nu var nallen på ett främmande ställe, flera mil ifrån sitt hem. Hon kramade om nallen hårdare. En tår rann ner från hennes kind medan hon tänkte tillbaka på hur det hade gått till den dagen hon fick med den här nallen hem.
Det var en sommardag för nästan två år sedan och hon satt på ett tåg på väg till sin vän. De hade aldrig träffats förut utan de hade lärt känna varandra på internet. När tåget började närma sig hennes slutdestination började hon bli väldigt nervös och när tåget saktade ner och kom in på perrongen började hon skaka lite lätt. När det stannade tog hon sin ryggsäck och reste sig upp och gick med snabba, men nervösa, steg mot dörrarna. De öppnades och hon klev ut i solen. Perrongen var full av människor och hon intensivt tittade hon sig omkring efter sin vän. Mitt i en folksamling såg hon henne stå och vinka med händerna mot henne samtidigt som hon försökte ta sig emellan alla som stod ivägen. När det endast var ett par människor mellan dom log de mot varandra och räknade till tre som de tidigare hade bestämt.
- EEEETTT, ropade dem och började småspringa mot varandra.
- TVÅÅÅ, ropade dem och sträckte ut armarna.
- TREEE, ropade dem slutligen och kastade armarna om varandra i en lång kram.
När de avslutat kramen tog dom varandra i handen och började gå mot stadens centrum. Under dagen gick de runt på stadens gator, oftast hand i hand. Båda hade haft en varsin ryggsäck på sig, där de hade en varsin nalle i. De hade kommit överens om att byta nallar med varandra, så de var tvungna att träffas igen. Under dagen som gick hann de ha väldigt roligt, de hade skrattat mycket tillsammans och solen hade stått högt på himlen hela dagen. När kvällen började komma och tåget snart skulle hämta henne satte de sig ner på en parkbänk och öppnade väskorna. De tittade på varandra och log, innan de räckte över sin nalle till den andra. De stoppade in nallarna i sina ryggsäckar och började sakta gå mot centralstationen igen. När de stod på perrongen och väntade in tåget tog hon ett hårt tag i sin väns hand och höll den hårt. När det bara var någon minut kvar släppte hon den och kramade istället om henne. De stod helt tysta tills tåget kom in på spåret till vänster om dem.
- Du måste komma snart igen, viskade hennes kompis i örat på henne.
- Jag lovar, viskade hon tillbaka.
Sedan hade de kramat om varandra hårdare och släppt varandra efter en kort stund. Dörrarna öppnades och hon gick sakta emot en av dem.
- Jag älskar dig, ropade hennes vän efter henne.
Hon vände sig om och log.
- Jag älskar dig också, ropade hon tillbaka och vände sig sedan om och klev på tåget.
När hon återvände till verkligheten insåg hon att hennes kropp skakade och att det värkte i hjärtat. Ingenting hade gått som de hade tänkt sig och de pratade inte längre. Det hände att de tjafsade ibland, om när de skulle skicka nallarna. Tårarna som fann ner och blötte ner hennes kinder blev fler och fler och smärtan i hjärtat gjorde allt ondare. Med tårfyllda ögon tittade hon ner på nallen som hon fortfarande höll hårt i famnen. Hon tänkte på veckorna efter att hon hade åkt därifrån, men de bilderna var inte alls lika tydliga.
Hennes vän hade varit upptagen och svarat nonchalant när hon hade försökt prata med henne och hon märkte att det inte riktigt var som det skulle, någonting hade hänt. Någonting var fel. Sedan hade de börjat tjafsa, men hon mindes inte riktigt varför. Tillslut hade de gjort en höna av en fjäder och sade upp vänskapen med varandra.
Trots att det har gått nästan två år gör saknaden fortfarande ont i henne. Tårarna fortsatte forsa ner från hennes kinder och hon fick svårt att andas. Efter en stund pep mobilen till och hon kände igen signalen, hon hade fått ett SMS.
"När har du tänkt dig att skicka min nalle? Jag vill ha hem den."
Hon kastade mobilen på sängen framför sig och svalde sedan klumpen i halsen och torkade tårarna med sin högra arm medan den vänstra höll om nallen. Hon visste att det var dags nu, hon kan inte behålla den för alltid. Hon måste lämna tillbaka den innan hon blev allt mer fäst vid den. Hon måste släppa taget, hon måste gå vidare. Hennes vän som alltid fanns där för henne kommer aldrig mer igen. Hon kommer aldrig få höra de där orden som fick henne gråta glädjetårar igen.
"Hon kommer inte tillbaka", försökte hon intala sig själv. "Det är över, släpp taget."
Hon sträckte sig efter mobilen och skrev sakta ett SMS till svar.
"Ge mig din adress så skickar jag honom."
Efter bara någon minut fick hon ett svar och på mobilens display stod adressen.
Den natten sov hon med nallen tätt intill sig. Morgonen därpå packade hon ner den i sin ryggsäck och åkte till skolan. Medan dagen släpade sig fram försökte hon inte tänka på att om bara några timmar skulle hon släppa taget, för hon visste att när hon hade skickat iväg nallen så skulle ingenting längre hålla ihop henne och hennes förlorade vän.
När skoldagen äntligen var slut gick hon med snabba och bestämda steg mot mataffären som också skötte om posten i staden. Solen sken precis som den hade gjort den där dagen för snart två år sedan, när hon hade fått med nallen hem. Det var först nu som hon insåg vilken dålig idé det egentligen hade varit, även om hon var tacksam över att den hade slagit dem. När hon kom in i affären tog hon fram nallen och höll den hårt i famnen medan hon gick fram till kassan. Kassörskan gav henne en påse och hon fick betala 61 kronor. 61 kronor för att på sätt och vis krossa henne igen. Men hon tog emot växeln och gick en bit bort med påsen i ena handen och nallen i den andra. Hon öppnade påsen och sakta och försiktigt lade hon in nallen i den.
- Hejdå Marcell, viskade hon medan hon klistrade ihop påsen. Jag kommer att sakna dig.
Sedan skrev hon adressen i den vita rutan på påsen och gick med snabba steg mot kassan igen. Hon räckte fram påsen till kassörskan igen som tog emot den och log glatt mot henne, hon försökte le lika glatt tillbaka men hennes leende var allt annat än glatt. Det var ett sorgset leende. Uten att möta kassörskans blick vände hon sig om och började med sakta steg gå mot dörrarna som ledde ut mot gatan medan en ensam tår rann ner från hennes kind.
Den sista tåren hon någonsin skulle komma att fälla för sin förlorade vän och hennes nalle.
( Den här är sann, den handlar om mig och en gammal kompis till mig,
kan tillägga att det här är en skoluppgift och att den skrevs på mindre 30 min också )
|
|
|
|
