Kimmies Kompliserade Ungdom (del11) |
Det var Eric!!
Herregud!!! Vad ska jag göra?? Ska jag gå fram till honom? Sticka där i från? HJÄLP!! Okeej få inte panik.
Bara var helt cool. Och hoppas att han inte ser mig.
-Skaru ha en cigg? Frågade Linus.
-Ja.. Jag kan ta en. Sa jag. Jag behövde verkligen det.
-Ska vi öppna spriten? Frågade jag.
Jag behövde verkligen få lite sprit i mig nu.
-Visst. Sa han och tog upp en flaska skruvade av korken och gav den till mig.
Fy fan! En rejäl klunk. Fy fan vad starkt det var.
Det smakade ganska konstigt. Inte äckligt.. Eller okej, det smakade äckligt. ´
Onej! Hjälp! Eric har sett mig... han stirrar på mig. Vad ska jag göra?
-Du Linus ska vi gå in i ladan istället för att sitta här ute? Frågade jag.
-Visst. Sa han och tog min hand och vi gick in.
Det var en svart metallic färgad klocka där inne. Den visade halv nio.
Har vi redan varit här så länge? Eller... så länge är det ju inte.
Det vidbrerade i min ficka.
-Jag måste svara bara. Sa jag till Linus.
-Okeey.
"Ah det e Kimmie."
"Vart är du!?" Skrek mamma i luren.
"Hos Sandra." Ljög jag.
"Okej, jag bara undrade. För du var inte hemma."
"Nej, jag sover över där."
"Visst! Gör det. Hälsa." Hörde jag mammas mjuka röst.
"ja... Älskar dej. Hejdå."
"Puss hej."
Jag tryckte på röda luren och gick in i ladan igen
-Vem var det? Frågade Linus.
-Mamma. Sa jag. Jag tyckte inte om att ljuga för mamma.
-Aha... Ska vi dansa? Frågade Linus.
-Visst. Vi gick upp och dansade.
Jag hade fortfarande ölen. Jag tog en klunk. Det var faktikst väldigt gott.
Det var svårt att dansa med en öl i handen. Men roligt.
Jag såg Eric. Han var en bit bort med några killar. Hans kompisar såg rätt packade ut. Efter bara en timme. Eller?
Hur mycket var klockan nu? Halv tio.
Han hade visst sett mig. Han gick emot mig.
Hjälp! Nej jag bara fortsätter att dansa. Om han kommer får han väll göra det.
Han stod nu presis brevid mig.
-Hej..! Sa han.
Jag släppte Linus och viskade i hans öra:
-Jag ska bara snacka med han lite. Det har med sjukhuset att göra.
-Okej. Viskade han tillbaka och bet mig lite löst i örat.
Jag gick iväg med Eric.
Nu var vi alldeles ensamna utanför ladan.
-Hej... Sa jag
|
|
|
|
