~ Keep breathing for me ~ Del 11 |
Alltså, jag vet inte vad det är med mig :S Har världens svacka tror jag för ingenting jag skriver blir ju fan bra -.- Men kommer inte hinna lägga in nått mer förens på söndag eller måndag eller så, eftersom jag har en fullspäckad helg framför mig. Så fick skriva ihop det här i all hast och hoppas det ska duga, samt lova att jag ska komma igen med en bättre nästa del :D WOOSH!
Mamma brukade alltid säga att Jenny var en antingen en vacker blomma ute i det vilda; alla som passerade hennes väg stannade för att beundra den vackra skönheten, men de fick inte röra henne för hon var så speciell i sin sort, eller så jämförde hon henne med en fjäril med regnbågen på sina vingar; vart hon än flög spred hon glädje och solsken med sig, viftade så glittret lämnade hennes regnbågspalett och dansade över folk tills de log ikapp med solen, då hon flög vidare.
”Ingen kommer någonsin fånga henne helt, vår Jenny är så Speciell”, brukade hon säga och avslutade alltid sitt tal med att stryka sin äldsta över håret. Om hon någonsin jämfört mig med något annat än elände kan jag inte minnas.
När min syster levde brukade mamma varje fredag alltid åka till Plantagen för att köpa blommor att inreda vårt hus med. Vart man än vände sig slog dofter av regnskog, tropik och sommar emot en – även då det var mitt i vintern. Hon brukade också säga att bara Jenny fanns hemma kunde hennes blotta närvaro få vilken blomma som helst att stråla.
”För Jenny har ju den effekten på allt levande.” Och ja, nog var hon speciell min älskade syster.
Efter hennes död förändrades dock vårt hus. Blommorna vissnade och dog – om det berodde på mammas flyktiga intresse för dem, eller Jennys blotta bortgång visste jag inte – och vårt hus gick från ett glittrande regnbågsland till ett grått och disigt mentalsjukhus med skrik och ångest inpräntade i de bleka väggarna.
Efter Jennys död flydde jag alltid ut i skogen för att omge mig med det vackra som förut hade varit inomhus för mig. Jag sprang barfota i det gröna gräset, tittade på hur myrorna flitigt arbetade, jagade fjärilar och lyssnade till fågelkvittret. Skogen kom att bli mitt hem. Och när jag en dag satt försjunken i det vildvuxna gräset som kittlade mina bara ben, såg jag med ens solljuset reflekteras i något och en doft av aprikos, sommar och smultron slog emot mig så kraftigt, att jag genast vände blicken mot himlen för att se varifrån doften kom. Och det första min blick föll på… var en fjäril… En alldeles underbart vacker fjäril med regnbågens alla färger på sina vingar.
Hänfört betraktade jag den då den singlade ner från himlen, flög runt mitt huvud en stund för att sen sätta sig på min hand som då sträcktes ut. Lika nyfiket som ett barn på julafton såg jag solens alla strålar reflekteras i dess vingar, och sända ett glittrande ljus över mig som fick mina blå ögon att glimra som safirer. Hon var nog det vackraste jag sett i hela mitt liv!
Jag vet inte hur länge hon satt på min arm; det kan ha varit sekunder, det kan ha varit år. Men så med ens flaxade hon med vingarna, lyfte från min hand och flög intill mitt ansikte, så nära att hennes ena vingspets snuddade vid min kind; en enkel fjärilskyss. Så när jag sen såg henne sväva upp mot himlen igen lyfte jag min hand och vinkade med tårar i ögonen.
”Farväl, Jenny”, viskade jag lågt.
I alla böcker och liknande sammanhang beskrivs sex som något alldeles fantastiskt. Man ser fyrverkerier explodera framför sina ögon, hjärnan stänger av totalt och man önskar inget annat än att få komma den andre nära, bara krama så hårt att man till slut smälter samman till en enda varelse; blir ett så att säga. Det är ömma omfamningar, mjuka och passionerade kyssar, kärleksfulla smekningar och varma blickar av förälskelse.
Det här var… det var bara hårt och frustrerat. Och istället för att se vare sig fyrverkerier eller känna hjärtat svämma över av kärlek, kände jag bara en djurisk lust som skrek efter tillfredsställelse. Så fort hennes händer lämnade min kropp saknade jag dem, så fort hennes läppar rörde min feberheta hud dog en bit av mig inombords. Hennes flämtande och tunga andhämtning var som musik i mina öron då hon rev i mina kläder som om de varit gjorda av papper och skulle gå sönder bara hon ansträngde sig hårt nog. Men samtidigt som mina händer grävde sig in under hennes tröja för att smaka hennes hud, och mina läppar hungrigt nafsade efter hennes, kände jag ett stort och svart hål inom mig som ökade sin storlek för var sekund som gick. Och mitt i allt den lilla Kimberly från förr som gråtande skrikit åt sin syster att inte röra henne igen; det lilla barn som bevittnat något av det vidrigaste hon sett i hela sitt liv, och sen svurit att aldrig göra något liknande.
Och här låg jag nu praktiskt taget naken med en annan tjejs nästintill nakna kropp som klistrad mot min egen. Så utan att kasta en blick mot dörren visste och förstod jag; där utanför satt hon och skrek, skrek tills hennes lungor inte förmådde pressa fram mer luft och ge liv åt de vilda tjuten. Och något inom mig föll sönder och försvann.
”Nej!” Min röst var ynklig som en liten treåring då den gav hals. ”Nej, nej, nej!” Mina händer stötte mot Cats bröst, fick tag och lyckades med en styrka jag inte förstått jag hade, knuffa undan Cats kroppshydda från min egen och kravla ihop mig till en boll.
”Nej, nej, nej!”
”Du ger fan i att hålla på med dina jävla… FLATGREJER, Jenny! Jag gör det här för ditt eget bästa, jag gör det för att jag älskar dig. Jag gör det för att Du är för perfekt för att låta den där…sjukdomen förgöra dig!”
”Släpp mig, pappa, släpp mig! Gör mig inte illa, pappa!”
”Det är för ditt eget bästa, för ditt eget bästa, för ditt eget bästa…”
”PAPPA, NEJ!”
Jag älskade den mannen, jag älskade honom för att han till skillnad från mamma brukade se mig. Han gjorde mig aldrig illa och jag tror han älskade mig; på riktigt.
Men hans hand mellan Hennes ben, hans starka kropp som höll fast henne och min systers panikslagna ansikte. Och jag, elva år gammal, utanför med ögat tryckt mot det trasiga nyckelhålet, paralyserad av skräck. Min systers gråt och förtvivlade skrik.
Pappa…pappa…varför, pappa? Jag ska inte bli som henne, pappa! Men du kallade henne perfekt, pappa, hur hon än var sa du att du älskade henne och att hon var perfekt.
Så varför kan jag inte njuta, pappa, av det jag nu gör och involverar mig i? Varför är jag rädd för dig trots att du är borta, även om du sa att du inte skadade henne med det du gjorde. Hon blev sig själv, jag var övertygad om det.
…
Eller dödade du henne, pappa? Dödade hennes sinnen och tvingade henne att sätta på en mask? För jag älskade dig, pappa, dig och henne och kanske även mamma en gång. För dina tårar vid hennes död var inte falska utan de mest äkta tårar jag sett i hela mitt liv.
… Varför skadade du henne, pappa? Och varför skadar du nu mig?
”Nej!” Mina skrik steg mot taket när Cat gjorde desperata försök att ta mig i sin famn, stryka mig över det svettiga håret och vagga mina demoner ur min kropp. Men så fort jag kände hennes händer på min kropp gav jag hals som ett spädbarn, började fäkta med både armar och ben och upprepade fanatiskt mitt ogillande.
”Han kommer, Cat, han kommer! Och han kommer göra mig illa!”
Jag tror aldrig jag sett en så fruktansvärd sorg uppenbara sig i en annan människas ögon, som den jag då såg i Cats. Hon stannade i sina rörelser, stirrade på mig medan jag kröp ihop i fosterställning som för att skydda mig mot något jag inte visste vad.
”Vem…kommer…Kim?” Hennes röst darrande. ”Vem kommer skada dig?”
Jag lät mitt blonda hårsvall falla fram för att dölja mina anletsdrag, kröp ihop inuti detta blonda tält och stärktes av trösten att vara avskärmad från världen.
”Pappa, sluta, pappa, du gör mig illa! Pappa, snälla…pappa…nej…”
”Nej, nej, nej!” Mina armar slogs krampaktigt om min kropp. ”Pappa, du gör henne illa!”
Cat drog ett häftigt andetag.
”Sluta, hon gråter ju! Varför gör du henne illa? Varför ska det vara bra för henne? Du älskar henne, pappa, du älskar mig! Gör mig inte illa, gör mig inte illa!”
Tårar rann nerför mina kinder utan att jag förstod varför och tro mig; jag hade inte en aning om vad som trillade ur min mun för tillfället. Minnen sköljde över mig, tvingade mig att se saker jag sen länge förträngt, framkallade svettattacker och hektiska andetag.
”Jag är inte sjuk, jag är inte sjuk.”
Det var först minuter senare som Cats låga snyftningar kallade tillbaka mig till verkligheten, fick min kropp att sluta skaka i kramper, och mitt ansikte att kika fram bakom sitt draperi av blonda testar. Och vad mina blå ögon fick skåda fick ett moln av förtvivlan att välla in i min kropp.
Gråt inte, Cat, gråt inte..
Med ens for hon upp från sin plats, slet åt sig sina kläder och rusade mot dörren innan jag ens hann reagera på att hon rört sig. Men så lyckades jag även skaka liv i mina lemmar och kom på fötter.
”Cat, gå inte!” Min röst var ren förtvivlan. ”Lämna mig inte!”
Cat for runt så häftigt att det långa håret snärtade till väggen bakom henne, med bruna ögon fördunklade av något jag inte förstod.
”Jag… jag kan inte röra dig, Kim!” Hennes röst skar sig och mina ögon fixerades vid det våta på hennes kinder. Tårar…
”Hur skulle jag nu kunna röra vid dig och veta… att…att… Han…” Hennes röst gick upp i falsett och skar sig, varpå hon lutade sig tungt mot dörren och drog några djupa andetag innan hon gjorde ett nytt försök.
”Gjorde han dig illa?” Ögonen hade kommit att bli desperata. ”Gjorde han dig illa, Kim?”
Med ens slogs jag av hur otroligt komisk hela situationen var. Där stod jag utan tröja i enbart trosor med mitt blonda hår i en tovig sörja runt skallen, rödgråtna kinder och ögon, svullen näsa och säkerligen snor rinnandes nerför hakan. Och hon med sitt hår i en enda röra, en stor tröja som räckte henne till knäna och en underläpp darrandes av gråt och snyftningar.
Och jag hade just fått ett nervöst sammanbrott. Varifrån kom alla dessa känslor? Och varför nu och i Cats närvaro? Hur kunde hon locka fram allt detta ur mig…?
”Nej.” Min röst kväktes fram likt en grodas. ”Nej, han skadade mig aldrig. Han älskade mig, på sitt eget speciella sätt älskade han mig.”
”Men hur…” Hennes bruna ögon ryckte till. ”Jenny. Han gjorde något med Jenny, inte sant, Kim?”
Mina ögon slöts och bilder av förtvivlade skrik tornade upp sig på horisonten.
”Ja…” I samma sekund ordet lämnade mina läppar förstod jag hur sant det var. ”Han ville förgöra hennes sjukdom.”
”Vilken sjukdom?”
”Bisexualiteten.”
I samma sekund orden var sagda förstod jag att det var ett misstag. När tystnaden sen bröts av ett flämtande andetag från Cats håll, fick jag det bekräftat.
”Den sjuka jäveln…” Hennes nävar knöts och jag tog ett steg mot henne, men blev stoppad av hennes arm som direkt sträcktes ut och gjorde att avståndet mellan oss förblev en meter. ”Nej, Kim, nej!” Rösten darrade och sprack, fick mitt hjärta att blöda och förvirringen att inta min kropp.
Hennes händer for till ansiktet, varpå hon vaggade fram och tillbaka och slutligen såg upp och mötte mina blå ögon.
”Jag kommer göra dig illa. Fan, jag har redan gjort dig illa.”
”Cat…”
”Jag kan inte, fan också, jag kan inte!” Hennes nävar knöts och drämdes in i väggen så hårt att ekot av smällen skallrade genom huset och fick allting att hålla andan. ”Jag…”
Jag sträckte ut mina ena hand mot henne, ångrade mitt beslut från tidigare i samma stund som jag förstod vad som skulle komma: hon skulle lämna mig. Med ens saknade min kropp hennes och mitt sinne skrek och grät. Jag ville vara henne nära, gud ska veta att jag hungrade så, men något inom mig kunde inte tillåta närheten.
”Åh, Cat, jag…”
”Nej, Kim, nej.” Hennes hand mot mig spändes. ”Vi kan inte, Kim, det går inte…”
”Jag menade det inte, förut. Cat, förlåt mig, jag menade inte, jag bara…”
”Farväl, Kimberly.”
Mitt hjärta brast i tusen bitar och virvlade ut i min kropp.
”Lämna mig inte…”
”Farväl.”
Och så var hon borta med endast spåret av hennes parfym kvar i luften. Och där stod jag halvnaken med mitt blonda hårsvall som ett täcke över brösten och månskenet lysandes på min rygg. Så fort hade hon kommit och så fort hade hon försvunnit; och allt var mitt fel… mitt…jävla…fel…
Med tårarna torkandes på mina kinder vände jag mig mot fönstret och lät natthimlen möta mina anletsdrag. När jag sen tryckte mitt ansikte mot den kyliga rutan såg jag en ynklig figur i endast en för stor t-shirt försvinna bort längs den sparsamt upplysta gatan. En liten varelse som sprang kutryggig med händerna för ansiktet; en gång hos en sörjande.
Jag menade inte… Åh, Cat, förlåt… Jag, jag ville men jag kunde inte... Åh Cat, kom tillbaka!
Så med månens sken sjönk jag ihop längs väggen och slog händerna för ansiktet, allt medan jag tyckte mig se min fars nöjda ansikte stråla mot mig ovanifrån.
Är du nöjd nu, din jävla idiot!?
Drama D: Nästa del har jag som sagt tänkt ska bli en specialdel skriven helt ur Cats perspektiv, får se vad den bjuder på ;) Och medan jag funderar ut hur den ska gestalta sig tycker jag ni ska Kommentera liksom :D
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | NadaZero93 - 28 sep 09 - 19:28 | FUCK!
ja. jag känner ganska starkt för den här novellen tor jag. | sandruskapuska - 8 maj 09 - 04:41- Betyg:  | | O.o | | NeMriA - 10 apr 09 - 21:58- Betyg: | uuuuuh o.o hur fan kan du skriva så bra? :O
jag känner mig som en ointelligent grottman. ugh. | | thaNAMEisPSYCHO - 29 mar 09 - 19:25 | vetu vad?
jag ÄÄÄÄLSKAR DIIIIG.
fasen så bra du är :'(
wähähähä tack för att du existerar!<3 | | LikeBefore - 28 mar 09 - 12:08- Betyg: | åh de känns som om du tagit med allting som händer i hela världen i din novell. och herre gud det blir bara bätre och bättre, den här gjorde ont att läsa. man blir tårögd. åh, gud du är så bra! jag håller med _live_life_ också.
åhhh herre gud vad du äger!!! <3 | | PsychicPlay - 27 mar 09 - 17:46- Betyg: | MEN iNTE OKEJ!
jag sitter ju här & gråter. .___.
(va, skulle jag vara känslig? pfft, nejnej. ^^, )
bäst. fantastiskt.
& himla ... nånting.
varför skulle hon minnas sin pappa. .___. | | MoRoTpOwEr - 27 mar 09 - 17:42- Betyg: | | jag finner inga fakking ooooooooooord -.- ! | | Justmyfault - 27 mar 09 - 17:11 | | så himla bra! | | glittermagi - 27 mar 09 - 15:31- Betyg: | | sjukt bra! | | Mp3 - 26 mar 09 - 23:11 | Åh herregud.
Jag blev alldeles tårögd.
Så otroligt känslofullt.
Så otroligt hemskt och samtidigt vackert.
Så otroligt underbart bra. | | _Live_life_ - 26 mar 09 - 21:03 | Oh, du är så duktig och du vet att jag fullständigt älskar
denna novell och dina underbara ord.
Men något jag verkligen beundrar dig för och är enormt
avundsjuk på dig för att du klarar av att skriva om det är
just sex, bisexualitet och alla fördomar mot det. Du lyckas
väva in fördomarna och hur felaktiga och hemska dom är i din
berättelse på ett otroligt bra och vackert sätt. Det är så
mkt känslor, så mkt minnen, så bra beskrivningar, gahh människa
du gör mig galen och beroende. Beroende av din berättelse.
Det är så bra att det verkar som du själv varit med om det.
Jag beundrar dig och denna otroliga novell.
<3 |
|
|
|
