Namnlös novell. |
En novell av min älskade vän, Maria k.
Det doftade nybakat när jag och Carolina steg in på Coffee Time. Jag andades in den ljuva doften av vanilj och nybryggt kaffe. Vi satte oss på det gamla vanliga bordet, jag tog en nyhetstidning.
Jag gick igenom sida för sida, men sen stannade jag plötsligt. Blicken naglade sig fast i en speciell artikel.
"Flicka vid 20-års åldern hittad mördad i ett buskage
Modern i tårar: "Den som gjort detta ska få betala tillbaka.""
Först förstod jag inte varför jag stannade vid just den artikeln, den var lik precis alla andra i hela tidningen, om en ung flicka hittad mördad. En känsla kom krypande bakom min rygg, en känsla som ströp mig. Jag började hosta och kände hur jag blev röd, mannen framför mig hade svarta ögon. Han viskade sakta åt mig "hämnd, hämnd, hämnd...".
Carolina väckte mig och förde mig till verkligheten igen.
"Hur är det med dig Annie?! Du är ju helt jävla röd!"
"Eh.. jag tänkte på den där.. mördaren du vet.. jag blev arg på han."
"Va? Vad snackar du om egentligen?"
"Never mind, det var inget."
"Hm… okej." Sa hon misstänksamt och sänkte blicken ner i bordet.
Sedan kom servitrisen, efter att ha väntat allt för länge (allt för länge betydde några minuter).
"Varför tar ni sån jäkla lång tid på er?!" Fnös jag högt.
Mina ögon stannade och mitt hjärta slutade slå. Sa jag just det där?
Servitrisen bad om ursäkt och skulle precis börja på en förklaring då jag avbröt henne.
"Nej, det är jag som ska be om ursäkt. Det är klart, ni har ju en lång kö."
Servitrisen log nervöst och gav oss 2 tunna böcker i, förmodligen, fuskskinn.
Jag tog det vanliga, en latte med extra skum och strimlad choklad.
Carolina tog ett wienerbröd och en coca-cola. Plötsligt började jag tänka på det konstiga scenariot jag nyss var inne i, och mannen med de svarta ögonen. Jag kollade på mannen framför mig, försökte se hans ögon. Han läste en nyhetstidning, tillslut kollade han upp. Nej, hans ögon var blå. Jag intalade mig själv att det bara var någon knäpp dagmardröm som jag fallit in i.
Carolina och jag hade precis varit inne på "lilla H&M", som hon så fint kallade det.
En liten butik med bara smink, hårfärger, accessoarer och annat i den kategorin.
Jag hade hittat ett förtjusande läppglans från IsaDora, ett ljusrosa. Jag köpte det, fast tvekade på priset.
Klockan var 17:04 när jag bestämde mig för att åka hem, Carolina skulle också hem.
Jag hoppade på femmans buss.
"God kväll" sa mannen bakom båset hastigt.
Jag ignorerade honom, jag sa ingenting.
Jag tröck bara på 2an och satte mig.
Jag satte mig längst bak, det brukade jag aldrig göra. Där kunde man inte njuta av utsikten, där var det bara ett litet fönster. När den tillgjorda kvinnorösten ropade min hållplats tröck jag på stop. Bussen stannade och jag hoppade av.
Bussresan hade tagit en timma och 4 minuter, så nu var klockan 8 minuter över 6.
Jag gick vägen hemåt, och gatlamporna lyste. Det var september och det hade börjat bli mörkare ute på kvällarna, fast fortfarande ljust. Jag lyssnade på "Within Temptation - Angels" i min iPod,
jag blickade bakåt och såg att jag var helt ensam på vägen, och då började jag sjunga tyst med i låten.
"Sparkling angel, I believed
You were my saviour, in my time of need.
Blinded by faith, I couldn't hear
all the whispers, the warnings so clear."
Jag skulle precis byta låt, när iPoden la av.
"Lågt batteri" stod det. Jag suckade, lade ner den i min väska och traskade vidare. Jag hörde något prassla, jag stannade upp och stod blickstilla. Jag hörde inget mer och fortsatte att gå. Ljud från buskarna. Jag började tänka på artikeln, "mördad i buskage". En läskig känsla, som jag nog aldrig kommer att kunna beskriva helt smög sig fram. Buskarna rörde sig.
Allt jag såg var en skugga bakom mig, och en blöt trasa mot min hud. Sedan var allting svart.
Jag undrar egentligen vad som hände med Annie, tänkte Carolina för sig själv där hon gick i den halvmörka skogen.
Det blåste, trädgrenarna rörde sig. I buskarna prasslade det vilt, men det var inget hon brydde sig om.
Först blev hon röd, ja, det såg ut som att hon kokade, och sedan skällde hon ut servitrisen.
Annie har alltid varit den tålmodiga personen, och verkligen inte den som klagar på något så simpelt som kanske några minuter extra väntetid. Jag hade sett hur hon blickade framåt, riktigt stirrade mot väggen.
Eller var det väggen? Satt det inte någon... jo. Hon hade kollat på en man.
Mörkret slog mot mina ögon när jag lyfte de tunga ögonlocken. Jag stirrade nog ut i mörkret i en hel kvart innan jag började reagera på att jag var bunden runt händerna och fötterna. Jag hade även någon sorts trasa för munnen. Allting var knäpptyst.
Hade jag släppt en nål i marken hade jag hört den. Jag fick panik.
Var är jag? Vad hade hänt den kvällen?
Jag började röra mig, jag försökte åla mig ur repen, men det gick inte. Dom satt hårt.
Plötsligt hörde jag ljud, det lät som tunga fotsteg. Tunga kängor som slog mot stengolv. En dörr öppnades, det är vad jag tror hände. En silhuett for förbi mina ögon. Framför mig stod en man, jag kunde inte urskilja hur han såg ut i ansiktet - men han var stor. Jag hörde en smäll, jag antog att dörren stängdes. Ljus.
Ljuset bländade mina ögon och jag blundade hårt, för att sedan öppna de och se att det är mannen med de svarta ögonen framför mig. Jag försökte skrika, försökte ropa, försökte viska. Jag försökte säga något, men ingenting kom ur min mun. Fast vad trodde jag? Jag hade inte ens öppnat munnen. Trasan satt för hårt, tills han tog av den. Då började jag skrika, ja, jag skrek allt jag kunde. Det hade hörts ända till andra sidan jordklotet, om inte rummet var grovt isolerat. Mannen med de svarta ögonen rörde inte en min, allt han gjorde var att stoppa sitt pekfinger framför munnen och forma läpparna som ett o, och sedan hade allting, återigen, blivit svart.
Jag hade vaknat upp dåsig och kollat uppåt. Stjärnorna lyste som aldrig förr, och en sommarkvällsljummen vind slog mot mitt ansikte. Jag vände mig om, det började kittla och klia i mitt ansikte. Jag förstod genast. Ute, sommarkvällsvind. Jag var i en skog. En stor, stor skog. Jag hörde det knastra, som tunga skor krossar kvistar. Jag började gråta, jag ville inte dö. Jag ville inte dö, inte nu. Inte nu, inte nu, inte nu. Jag var ju bara 25. Mitt liv passerade mina ögon i revy, och tillslut började jag gråta högt. Jag låg ner som förlamad, jag ansträngde mig verkligen för att kunna lyfta mina armar och ben och springa, men det gick bara inte.
Carolina hade börjat gå hemåt för säkert flera timmar sen, hon hade gått någon idiotisk "genväg", och kommit vilse.
Vinden blåste och träden rörde sig, hon gick och vinden piskade henne i ansiktet. Det var sommarkväll och solnedgång, himlen var röd. Hon tog fram mobilen för att ringa Annie då hon såg att batteriet var dött. Hon suckade högt och fortsatte att gå, hon var i någon skog. Hon fortsatte gå, tills hon hörde någon gråta. Gråta hysteriskt, hon kände pulsen som började slå snabbare och snabbare.
Han var nära nu, mannen med de tunga kängorna som hon hört tidigare slå mot stengolvet. Mannen med de tunga kängorna som bröt alla kvistar som de trampade på i skogen. Hon bad. Hon bad till Gud, hon viskade hjälplöst om någon sorts räddning. Hon kunde se han nu, hon började skrika.
Carolina hörde någon skrika, hon sprang i skogen närmare och närmare till ljudet. Tillslut stod hon så nära att hon kunde se konturerna av två människor. Hon stannade, det måste ha varit en man och en flicka. Just den ljusa, ivriga rösten kände hon igen.
Hon hörde rösten igen, den skrek efter hjälp. Hon stod med mannen mot henne. Hon såg hur han formade läpparna till ett o, och stoppade ett pekfinger framför läpparna.
Han hade en yxa, han höll den stadigt i sin hand. Jag grät och grät och grät. Allt jag ville just nu var att sitta hemma hos min familj, min kärleksfulla familj, och dricka te och skratta. Hon ville i alla fall veta, hon visste att hon skulle dö nu men hon visste inte varför.
"Varför jag? Vad har jag gjort..?"
Hans röst var grov, mörk.
"Du dödade min Marie, min enda Marie."
Caroline hörde rösten igen, rösten skrek och ljudet borrade sig igenom hennes kropp. Men ljudet lät bekant.
Annie. Det var Annie, hon var helt säker på det. Det var Annie som låg där, nära döden och här stod hennes bästa kompis Caroline och gjorde ingenting. Caroline såg en stor bred gren ligga på marken framför henne, detta var riskfyllt för att mannen var vänd mot henne men det var ju hennes bästa kompis. Hon sprang, hon sprang allt hon orkade, kvistarna och löven flög framför fötterna på henne. Mannen som just precis skulle hugga hejdade sig. Han kollade snabbt uppåt och såg Caroline.
Jag var chockad. Marie? Vem Mar... - sedan hann jag inte tänka mer. Ljuden som kom närmare, kvistar som bröts. Återigen började jag gråta, han skulle hugga men hejdade sig. Jag fick på något vis styrkan att lyfta huvudet, och jag såg Caroline.
Caroline kom flygande med en gren i handen mot mannen med de svarta ögonen. Jag såg hur de möttes, hur Caroline skrek och slog mannen med grenen.
Hon slog honom flera gånger, men han verkade vara gjord av stål. Han sprang mot Caroline med yxan, hans svarta ögon var nu mörkare och djupare än någonsin förut. Caroline skrek åt Annie.
"Spring härifrån, det finns en motorväg om du springer till höger oc..."
Caroline sprang in mot skogen med mannen efter sig, men hon snubblade över en rot.
Allt hon såg var mannen som höll i en yxa. Allt hon kände var en enorm smärta som snabbt gick över
och sedan var allting svart.
Jag kunde inte urskilja de sista orden, men jag visste själv vart det låg. Svartskogen var jag i, om motorvägen ligger till höger.
Jag fick plötsligt någon styrka att ta mig upp på benen och springa, ja jag sprang allt vad jag hade. Allt jag hade då i tankarna var att komma hem från denna mardröm. Jag sprang och jag sprang, och tillslut nådde jag motorvägen. Jag skymtade inga bilar men jag fortsatte att springa längs vägen, tillslut kunde jag urskilja två ljus som kom emot mig. Jag ställde mig mitt i vägen och viftade med armarna så mycket som jag kunde. Bilen stannade. Det var en kvinna, säkert påväg hem från nattjobbet. Eller till.
"Vad har hänt?!?! Varför står du där och viftar?"
"Galning.. yxa.. mörda... buskage... han, han ska mörda min kompis och..
och jag kan inget göra! Snälla, låt mig åka intill stan igen med dig!"
Jag vet inte vad som for i mig, jag vet inte hur jag kunde lämna Caroline med en mördare som var beväpnad med en yxa.
Men jag var helt enkelt inte mig själv den dagen.
|
|
|
|
