mina tankar får vingar |
Klassrummet är fullt med folk men jag kan inte koncentrera mig på deras ansikten. Mina tankar får vingar och svävar ut i solen. Ingen märker att jag är långt, långt borta på en plats dit deras tankar inte är förmögna att ta sig till.
Allt som rör sig i deras huvuden är vardagliga ting men mina tankar är så mycket djupare. Jag funderar på mitt liv och meningen med det. Meningen med livet är att leva tills du dör.
Ofta när mamma säger ”Vad kommer det att bli av dig när du blir äldre?” så tänker jag att det inte spelar någon roll, eftersom jag inte kommer att leva så länge. Det är sådana tankar jag tänker när jag sitter ensam längst bak i klassrummet och försöker koncentrera mig på världsliga ting. Men jag kan inte samla tankarna som flugit bort och jag vill inte vingklippa mina sinnen. Jag kallar de tyst tillbaka till mitt huvud, likt en bur där jag förvarar dem tills portarna öppnas. Mina tankar tar varje given chans att ge sig av till andra dimensioner men jag behöver dem här med mig. När de återvänder från sina resor till långt, långt borta tar de med sig presenter, små glimtar av den fantastiska dimension där de tillbringat sin korta frihet.
Jag tar emot gåvorna utan tack och fängslar dem med bojor kring fötterna än en gång. Allt de vill är att vara fria från plikter inte behöva underordna sig mitt förstånd som tvingar dem till arbete. Min fokus slits från texten på skärmen framför mig, riktas mot musiken i mina öron. Meningar som dryper av meningsfullhet fyller mitt huvud. Jag vill kunna utrycka mitt hat till övermakten som bestämmer vad jag ska göra. Jag vill slita mig fri men jag har ingen kraft, ingen makt och inget mod. Jag nöjer mig med att fortsätta med mina tysta dagdrömmar som inte skadar någon. Men mina vingar har börjat växa ut. Små dun kliar på mina skulderblad, vingarna är inte riktigt klara än, jag kan ännu inte lära mig att flyga på dem. Men snart kommer den dagen då jag krossar mitt sinnes bojor och lyfter. Jag tar inte bara med mina tankar utan hela min lekamen till världen där långt, långt borta. Säg vill du följa med? Du behöver inte bestämma dig ännu, sov på saken i några år, låt dina vingar växa ut. Jag är inte riktigt redo ännu men snart kommer dagen då jag lyckas slita mig fri.
Änglars sång, trumpeters ljud och gonggongens klämtande kommer att annonsera min frihet, lyssna till det ljudet och bestäm sedan själv om du är redo att följa med mig. Jag skulle bli glad om du följde med, för jag är rädd för att göra den här omvälvande resan alldeles ensam.
Allt jag har lärt mig hittills i detta livet är meningar som börjar med ”du får inte”. Jag är trött på alla förbud, vill göra som jag själv vill. Men jag förstår att förbud är något nödvändigt. Hur skulle världen annars se ut? Allting skulle falla samman i en liten hög med damm likt en ved- klabb när elden har förtärt den. Vi skulle spränga oss själva och överallt skulle de gråa och tråkiga gatorna vara fyllda med röda kroppar och alla väggar nedstänkta av blod. Vår gråa och trista värld skulle på bara ett par sekunder vara överväldigande färgglad, men ingen skulle kunna bevittna den praktfulla förändringen, ty vi är alla utspridda över gator och torg. Våra ögon ligger långt borta från kropparna där de hör hemma.
|
|
|
|
