skogen |
Han hade inte mer än vänt mig ryggen och gått tio steg in mellan träden förens grönska hade uppslukat honom och där stod jag ensam och lyssnade efter hans försvinnande steg. Tårarna gjorde så att trädens konturer suddades ihop och försvann. En gren knäcktes och sedan bara djup tystnad. Jag satte mig ner på en stubbe och lyssnade på skogens ljud och jag kunde nästan känna träden växa och knaka i den kommande skymningen. Jag visste att det var fullmåne men träden stod så tätt att inga strålar nådde den mossiga stubben där jag satt och det var kolmörkt under träden. Som tur var, var mitt mörkerseende mycket bra och jag kunde se träden och stigen som ett band mellan dem. Stigen som ledde till stugan där vi bodde. Fast nu bodde jag där ensam eftersom du hade lämnat mig. Maten var snart slut men jag kunde fånga med. det var gott om djur i denna djupa skog. Vatten fick jag från en bäck som rann utanför stugan. Så vackert det var där. den platsen skulle aldrig någonsin sluta vara vacker för mig, även om du nu lämnat mig.
Ensamheten kom som ett slag och jag kände mig med ens väldigt utsatt för mörkret på min stubbe. Jag reste mig och skyndade till stugan. Du hade redan varit där och hämtat dina saker. Jag tände en eld och satte mig nära eldstaden och kände lågornas värme. Jag hörde bäcken utanför väggarna och vinden började blåsa i trädkronorna, men den nådde inte ner till mig i min varma stuga.
Dagarna gick och jag klarade mig bra ensam precis som jag hade vetat. Plötsligt när jag satt och lyssnade på bäckens sång hörde jag steg mellan träden. De stegen skulle jag kunna känna igen var som helst. Det var dina steg. Du hade kommit tillbaka till mig. Du hade förändrats. Du var ren och ditt hår var kort och inte lika tovigt som förut. Din ryggsäck var full och du gick med tunga steg. Det var den underbaraste syn jag sett på månader. Skogen var så vacker och den blev ännu vackrare när du kom tillbaka. Jag visste att han antagligen inte skulle stanna längre än till nästa fullmåne men hoppet spirade ändå i mitt hjärta. Kanske kunde han stanna längre? Kanske kunde han älska mig… Jag visste att det var omöjligt. Han hade sagt det till mig så många gånger redan men ändå frågade jag honom igen. Jag frågade om han inte kunde stanna hos mig för alltid och fick samma svar som alltid. Han sade att det var omöjligt. Han älskade inte mig, det visste jag om sedan länge. Men jag visste inte varför han alltid kom tillbaka till mig igen. En dag vandrade jag omkring i skogen tills det blev mörkt, för alla villebråden hade gömt sig för mig. När jag kom tillbaka till stugan och honom såg jag oron i hans ögon. Men han ville inte berätta varför. Dagen efter svalde skogen honom och han var borta längre än vanligt. När han kom tillbaka igen, renskrubbad och med rena kläder berättade han för mig att han stod inför ett val. Han kunde antingen stanna hos mig, eller stanna där borta i den, för mig, okända delen av skogen.
Jag tog samma dag en promenad i skogen. När jag kom tillbaka till stugan var den nedbrunnen till grunden och alla mina tillhörigheter förstörda. Jag satte mig vid bäcken, stel av chock. Jag hade en svag aning om vad som hade hänt men jag var inte ens i närheten visade det sig. Jag hörde inte hans steg för jag var för långt borta i mina tankar så jag hoppade till när han plötsligt stod framför mig.
- Följ med mig, sade han, följ med mig till ett palats långt härifrån där vi ska leva tillsammans till våra dödsdagar.
Jag reste mig upp och tog ett steg rakt ut i den djupaste delen av bäcken där näcken väntade. Jag följde med honom långt ner under ytan, till den värld jag så länge hade drömt om.
|
|
|
|
