Vändpunkt [m/m] |
Okej, nu tänkte jag testa på att publicera nått jag skrivit. Så här är en skoluppgift som jag gjorde för ett tag sedan. Vill gärna höra vad ni tycker eftersom jag inte själv är nöjd, men en kompis sa åt mig att testa ändå så aja. det blev så :)
kommentera mera! 8)
Matten gick trögt idag, hatar verkligen allt det här med procent och vad det nu var för nått! Längtande tittar jag ut genom fönstret för att se att han med stort H sitter lutad mot en vägg inte långt där ifrån. Han har ipod-hörlurarna i öronen och sitter och stirrar rakt ut i luften. Hans vackra ansiktsdrag och mörkt chokladbruna hår får mig att inte kunna släppa blicken. Jag tuggar på pennan och tankarna är nu långt ifrån mattetalen. Hur kan HAN vara så vacker? Han som inte har någon social status här på skolan alls, han som alltid sitter ensam och han som alltid är den som folk hackar på. Killen rufsar till sitt hår och jag önskar att det hade varit jag som fört min hand genom hans hår och tittat in i hans vackra grönbruna ögon. Fått honom att skratta och le istället för att sitta där och se så, övergiven ut? Han har smalt ansikte, liten rak näsa, tunna läppar och ganska tydligt markerade kindben. Dessutom har han snakebites med två tunna silverringar i. Ett av hans vackra ögon döljs av snedluggen som når honom ner till munnen ungefär. Plötsligt rycker han till och stirrar på mig, som om han utan att kolla mot mig sätt att jag suttit och studerat honom. Generat tittar jag bort och hoppas att han inte märkte nått, att jag bara inbillade mig. Han som sitter därute heter Eddie, och jag har länge inte kunnat sluta tänka på honom. Hur kan det gå ihop sig? Det här är fel, fel, fel, FEL! Han är utstött, och han är…
- Isak? Hallå, ISAK! Vi har slutat för typ fem minuter sedan, sover du eller? Jag hoppar till och bryts ur mina dagdrömmar. Erik står framför min bänk och trampar otåligt.
- Öh, förlåt. Tror inte jag sov så bra i natt, säger jag ursäktande och samlar ihop matte böckerna och ger mig ut i korridoren tillsammans med Erik mot skåpen.
Jag står inne i duschen och njuter av varmvattnet som sköljer över min kropp. Alldeles för fort tar varmvattnet slut och jag kliver ut i badrummet och torkar håret med en handduk. I spegeln tittar en blåögd, vältränad, ganska solbränd kille med blont spretande hår tillbaka på mig. Mitt dåliga morgonhumör var där som vanligt och muttrandes klär jag på mig. Jag slänger i mig en snabb frukost och kliver ut i höstvädret.
Dimman ligger tjock mellan träden vid cykelvägen och jag ryser till av kylan, stoppar händerna i fickorna och ökar farten med blicken på alla vackra höstlöv på marken. Bra kondition har jag iallafall tänker jag med en grimas vid tanken på att jag blivit utsedd till en av fotbollslagets bästa spelare. Mp3n byter låt och Writing on the Walls med Underoath börjar spelas. Dom för mig välkända gitarr riffen och texten fyller mitt huvud och nöjt halvsluter jag ögonen. Plötsligt går jag in i någon och hörlurssladden med sitt dumma glapp lossnar såklart och musiken strömmar ut i morgondimman. Utan att först titta upp så börjar jag mumla fram ett ursäkta med orden fastnar i halsen på mig när jag ser vem det är. Det är han. Och han tittar mig nyfiket i ögonen.
- Jag visste inte att du hade bra musiksmak, säger han och leendes visar mig displayen på sin mp3 där samma låt spelas. Hjärtat hoppar över ett slag och jag inser att jag stirrar på honom och sliter generat bort blicken. Hur kan han vara så fruktansvärt vacker? Då inser jag att jag dum som jag är inte har svarat än. Han måste ju tro att jag är helt efterbliven!
- Öh, tack antar jag? Blygt sparkar jag lite på höstlöven med ena foten och vågar inte titta upp pågrund av risken att jag inte skulle kunna titta bort igen.
- Antar att jag borde gå igen, säger Eddie och bryter tystnaden.
- Vi kanske kan gå tillsammans? frågar jag snabbt och biter mig direkt i tungan och ångrar vad jag sagt. Det är ju precis vad jag vill men… Vad skulle mina vänner tycka och tro? Eddie ingick inte i min umgänges krets, där endast de populära fotbollskillarna var välkomna.
- Det gör jag gärna, säger han och avfyrar ännu ett leende som får mig knäsvag. Vi böjar gå sida vid sida på cykelvägen, utestängda från verkligheten tack vare dimman och alla oroliga tankar försvinner fort när HAN går där vid min sida. Jag sneglar försiktigt på honom men tittar generat bort när jag ser att han tittar på mig.
- Du rodnar, säger han och ler och fortsätter med ett litet skratt när han ser min oroliga min:
- Det är gullig! Då först slår det mig hur falskt mitt liv är. Nu står jag här med honom, och allt jag vill är att han ska få lära känna mitt rätta jag. Den blyga jag som han precis sprang på i dimman. Jag ska vara helt ärlig mot honom. Går det åt helvete så får jag ta det, tänker jag och som om hans ögon sätt rakt igenom mig så börjar han le.
- Vad tänker du på? frågar han och vi får ögonkontakt där vi går. Det fladdrar till i min mage av lycka.
- Ehm… Att det inte känns som att jag behöver vara någon annan än mig själv. Här med dig, säger jag blygt med vågar titta upp och söka ögonkontakt. Han tittar tillbaka på mig och stannar. Förvånat stannar jag också och vänder mig mot honom. Han lägger huvudet lite på sned och ler vilket får mig att tro att mitt hjärta ska stanna. Så fruktansvärt vacker!
- Vill du veta en rolig sak? börjar han och ler. Stum nickar jag bara till svar och ler svag.
- Jag visste att du inte var en idiot, säger han och flinar.
- Vilket påhopp! utbryter jag men börjar skratta.
Vi börjar gå igen och jag kommer på mig själv med att ha ett stort leende på läpparna. Är det här verkligen sant, eller kan det vara så att jag drömmer? Prövande sträcker jag ut en hand och petar honom i sidan. Skrattandes hoppar han till.
- Vad var det där för nått då? frågar han med ett leende.
- Ville bara kolla så jag inte drömmer, svarar jag och fnittrar. Fnittrar? Båda börjar skratta högt. Plötsligt ser jag genom dimman att vi är framme vid avtagsvägen mot skolan.
- Fan, jag pallar inte! säger jag och sparkar irriterat på en liten oskyldig lövhög. Eddie ler.
- Men då struntar vi i det? säger han frågande och fortsätter gå framåt längs cykelvägen istället för att svänga mot skolan. Glädjen återvänder snabbt till mig och jag skuttar snabbt ifatt honom. Jag inser hur sjukt roligt det måste se ut, men struntar i det och tar istället armkrok med Eddie och fortsätter skutta. Vi kommer inte långt innan båda två bryter ihop i en skrattattack. När vi lugnat ner oss så pass så att vi inte börjar asgarva varje gång vi ser på varandra så fortsätter vi småpratandes att gå.
- Har du hört att Underoath har konsert i Göteborg i april? frågar han och fångar min blick. Hur lång tid kommer det att ta innan jag kan ta ögonkontakt med honom utan att det flyger runt gigantiska fjärilar i magen på mig tro? En evighet antagligen.
- Ja, jag vill verkligen gå på den! Men har ingen att gå med och skulle antagligen inte passa in, tillägger jag med ett leende.
- Men vi kan gå på då! utropar Eddie och skuttar till så han går baklänges framför mig. Då snubblar han och halkar på dom hala löven och med ett tjut lyckas han dra med mig i fallet. Jag landar halvt på honom och båda är nu täckta av löv. Igen får vi den där underbara ögonkontakten, och den är ju inte direkt sämre när hans ansikte är så nära att jag känner hans andetag. Båda börjar skratta men gör ingen ansträngning att resa på sig.
- Jag går gärna med dig! svarar jag leendes och börjar motvilligt resa på mig eftersom jag låg ovanpå honom och han antagligen kände sig mosad. Men hans arm fångar mig och håller mig kvar.
- Även om jag gör såhär? frågar han och pressar sina läppar mot mina. Chockat känner jag en våg av värme skölja igenom mig och hade det inte varit för att jag redan låg ner så hade mina ben antagligen inte burit mig. Men jag hinner bevara kyssen och inser fakta; Jag är kär, och det råkar vara i en kille.
Jag reser på mig, ger Eddie en hand och drar upp honom från marken. Med ett skratt plockar jag bort ett par löv som trasslat in sig i hans hår. Då får jag en idé.
- Vad sägs om att chocka skolan? frågar jag och ler fånigt. Han tittar frågande tillbaka på mig men istället för att ge honom en förklaring så tar jag bara hans hand och börjar gå mot skolan.
|
| Kommentarer | | Phaaail - 25 mar 09 - 20:25 | ahw, den är söt! :D
jag sa ju att den var bra (; | | Gackt_angel - 25 mar 09 - 12:18 | | aww ^^, va söt :D .. Blir det någon fortsättning? :D | | Mp3 - 24 mar 09 - 22:39 | | en riktigt söt historia |
|
|
|
