Ytterligare motgångar sliter sönder världen |1| |
DET FINNS EN PROLOG SOM KAN VARA BRA ATT LÄSA ;)
---
”God morgon Ellie.” sade en leende röst.
”Jag heter inte Ellie.” fräste jag, fortfarande trött efter att jag misslyckats med konststycket att somna.
”Förlåt då, Eleonore.” suckade rösten, med betoningen på mitt namn.
Jag suckade, jag har aldrig gillat mitt namn. Jag har alltid varit Leo. Kommer alltid vara Leo. Förutom för mamma. Hon är den enda som kallar mig vid det namn jag aldrig tyckt om.
Utan att påpeka det för min mor tog jag en fralla från diskbänken och försvann ut från köket. TV:n i vardagsrummet stod på. Irriterande självsäkra röster från någon morgonshowspratare fick mig att nästan genast vända om och gå tillbaka ut i köket där mamma satt och såg förolämpad ut.
Jag såg inte på henne när jag fortsatte ut i hallen där min svarta skinnjacka väntade på mig. Med frallan mellan tänderna drog jag på mig skorna.
Det spelade ingen roll var jag var, så länge det inte var här.
Dörren smällde igen bakom mig och plötsligt var jag ute i trapphuset. Stegen ekade mellan de tråkigt vitgråa väggarna, påminde mig om tomheten.
Irriterad stod jag och krånglade med ytterdörren, vilken liksom hela världen bara jävlas med mig.
Det slutade med att jag i min frustration sparkade upp den kärvande dörren och stormade ut på den asfalterade parkeringen där hyresvärden vägrat ge oss en parkeringsplats eftersom vi var de nyaste i hyreshuset.
Jag kom plötsligt på att jag höll på att tappa brödet. Det tog några sekunder för mig att komma ihåg hur man brukar hålla i saker, men sedan tog jag det från munnen med min hand. Plötsligt kände jag mig inte riktigt lika hungrig längre, så jag lät frallan falla mot asfalten och krossade återstoden under min sula.
Ilskan som bubblade i mig färgade himlen röd när jag började gå nerför backen som ligger mellan lägenheterna och centrum.
Jag gick där under blodfärgade skyarna och hatade. Hatade allt och alla. Hatade mig själv för att jag hatade henne. Tankspritt sparkade jag till en sten som låg i min väg. Det nästan skramlade när den rullade längsmed sluttningen. Jag följde den otroligt intresserat tills den stannade, precis innan huvudleden korsade backen.
Inte särskilt många bilar var vakna denna arla morgonstund, och inga som faktiskt var ute och körde vände sig om två gånger för att se efter mig. Jag såg inte särskilt bra ut, och inte heller klädde jag mig uppseendeväckande. Jag var en helt vanlig flicka. Och har alltid varit det. Kommer väl aldrig vara det heller.
Hon däremot, hon var vacker. Hennes ögon glittrade blått. Hennes leende lyste alltid upp. Jag saknade henne. Och därför hatade jag henne. Och mig själv.
Asfalten övergick i kullersten när jag kom in i centrumet. Vårt lilla samhälle har inte särskilt mycket till ett centrum. Några mindre klädaffärer, en jätteliten bilfirma, en mataffär, en frisörsalong, en bank och en godisaffär där alla grannskapets ungar köper sitt lördagsgodis. Det är allt. Hela min värld. Innan jag mötte henne…
Jag skakade på huvudet i ett fåfängt försök att skaka av mig tankarna på henne. Jag vill inte längre tänka, inte längre höra hennes tillrande skratt i mina öron, inte längre se fasan lysa ur hennes ögon när Joshua dök upp i tältet den där morgonen i slutet av sommarlovet.
”Leo!”
Förvånad vände jag mig om. En kille med bakåtslickat hår och en tunn kavaj, även fast morgonen var kylig, vinkade mot mig med ett evigt glatt leende.
Jag kunde inte låta bli att le tillbaka, trots att jag kände hur endast förtvivlan återspeglades i mina ögon.
”Herre min skapare, du ser förskräcklig ut.” utbrast han på sin rysligt breda östermalmsdialekt när han kom fram till mig.
”Och vem frågade dig?” muttrade jag, men orken att boxa till honom lite irriterat på överarmen fanns inte där.
Han skrattade, utan att svara.
Jag kände hur jag blev åtminstone lite varmare inombords, Samuel brukade ha den effekten på folk här i området. Ingen av oss var vana vid den lite snobbiga, men vänliga, attityden han fört med sig när han och hans äldre syster flyttat hit för fem månader sedan. Strax innan hon kom hit.
”Men vad gör du uppe så här tidigt?” frågade han och andades ut ett vitt moln.
”Inge särskilt. Durå?” jag har aldrig ägt samma karismatiska talanger som han.
”Det var meningen att jag skulle konsumera lite mjölk.”
Jag var tvungen att skratta.
Konsumera... Vem använder det ordet numera? Jag sneglade mot honom, denne ädla mansperson som i gryningen gav sig ner till centrum för att köpa de ingredienser som krävdes för att systern hans skulle kunna laga pannkakor, eller något liknande.
Mina tankar avbröts av att han ridderligt bjöd mig armen.
Med ett leende tog jag den och han ledde mig mot mataffären, vars skyltfönster inte riktigt var så inbjudande som det hade varit för ett par dagar sedan. Men häromkring är det ingen som orkar bry sig om att förnya, vi låter tiden stå stilla tills vi samlar kraften för att lyfta ett finger.
”Har Stella hört av sig?”
Frågan fick mig att stelna till, täckte min blick av mörker.
”Nej.” sade jag kort, trots att jag kände mig som världens största lögnare när jag utelämnade hennes nattliga besök. Samuel är annars den person jag berättar allt för.
Men han verkade förstå att jag inte ville prata om det. Kanske var han till och med lite generad över att han ens dristat sig till att fråga, för han började gå med hastigare kliv och jag kunde se en rodnad stunda på hans hals.
”Det är okej.” viskade jag i hans öra, trots att tårarna sved som knivhugg inom mig. ”Jag bryr mig inte. Säkert.”
Han såg inte så övertygad ut, men han nickade i alla fall och log lite lätt.
Således steg vi in i mataffären under tystnad.
Den unga kassörskan med rosa slingor i det ovårdade, bruna håret såg irriterat mot oss när vi gick in. Utan att låtsas om hur förolämpad jag kände mig under hennes nedvärderande blickar ledde jag snabbt Samuel vidare in i affären mot mejeridisken.
”Fan vad kallt det är här inne…” mumlade jag, mest för att få något sagt. Det kändes obekvämt att ha traktens artigaste pratkvarn vid min arm och inte säga ett ljud.
”Du skulle ha klätt dig lite bättre.” replikerade han med en spelad suck och släppte mig, bara för en sekund, för att välja ut några mjölkpaket som inte gick ut någon gång de närmaste dagarna.
Självklart var det för mycket begärt att finna i den dåligt sorterade butiken.
Samuel drog hemvant en hand genom håret, suckade och kommenterade att han skulle få anstränga sig för att dricka upp all mjölk innan den surnar innan han plockade åt sig två paket och bjöd mig armen igen.
Jag skrattade lätt medan jag tog den.
Just nu kändes mjölk mer harmlöst att tänka på än Stella och hennes många sortier. Så därför lät jag bli att jämföra henne med mejeriprodukten och följde istället med Samuel så att vi kunde betala till den sura kassörskan.
”Bjuder du på tuggummi?” frågade jag Samuel, innan han hann svara ryckte jag åt mig ett paket av den där nya tuggummisorten som smakar mango och kastade upp den på rullbandet bredvid de stackars lite för gamla mjölkpaketen.
Samuel klagade lite lekfullt, men han drog fram en extra tjugolapp som han räckte kassörskan som verkade försöka ge oss det onda ögat.
”Vad glor du på?” frågade jag, lättad över att få ta ut min bubblande, undantryckta ilska på någon.
Hon spärrade upp sina mörka små grisögon så att glasögonen hasade ner på den svettblanka näsan.
”En oförskämd tonåring gissar jag.” svarade hon och såg ut som om hon tyckte att hon just varit väldigt kvick.
”Var?” utbrast jag och såg omkring mig med ett underbart uttryck av häpen rädsla i ansiktet.
Kassörskan, vars namn var Alexandra enligt namnskylten som prydde hennes blekt röda uniformsskjorta som spändes åt väldigt hårt över hennes breda bröst, hann inte tänka ut något fyndigt att säga. Samuel hade redan tagit mjölken under armen och slutit sina starka fingrar omkring min handled för att dra iväg med mig. Det var nära att mitt paket tuggummi lämnades kvar på bandet, men med mina otroligt snabba reflexer lyckads jag nappa åt mig det i sista sekund innan vi lämnade affären.
”Ibland blir jag så trött på ditt uppförande.” suckade Samuel, jag brydde mig inte ens om antydandet till leende som prydde hans ansikte.
”Vadå då?” frågade jag, något mer ilsket än jag haft för avsikt.
”Du ska alltid göra dig ovän med folk, eller hur?” Samuel såg på mig med sina stålgråa ögon, allvaret doldes bakom det antydda leendet.
”Hon började.” förkunnade jag förnumstigt, och irriterat.
”Nej, Leo. Det gjorde hon inte.”
Jag kände tyngden av hans hand som vilade mot min panna.
Med en snabb och invand rörelse duckade jag undan hans beröring och tog några steg tillbaka på den breda trottoaren.
Jag såg hur han ryggade undan.
Jag hatade mig själv. Varför ska jag alltid undvika, alltid såra, alltid bli sårad, alltid hålla avståndet? Jag slöt ögonen, vände mig om och sprang.
I nacken brände Samuels upprivna blick.
Varför måste jag alltid misslyckas?
|
|
|
|
